Från bitspedition till cyberspace

I B. Atlestam (red.) Infrastruktur för informationssamhället, Stockholm: Nutek, 1995. (Med L.-E. Janlert)

Från bitspedition till cyberspace. Om datornätens mening, användning och verkan

Bo Dahlbom och Lars-Erik Janlert

Informationsteknologin är vår tids de vises sten. Rätt använd lär den kunna förvandla snart sagt vad som helst till guld. Idag är kommunikation rätt, och teknologin mobiliseras för att ge ny livskraft åt en något sliten och föråldrad infrastruktur genom att bygga datornätverk och informationsmotorvägar. För att detta vitaliseringsprojekt ska leda till välstånd och lycka är det viktigt att inse infrastrukturernas förändrade karaktär i ett samhälle dominerat av information snarare än varuproduktion. Och det gäller att undvika det vanliga misstaget att låta teknikens form också bli användningens. Vi ska inte skapa ett bindande regelverk utan en frigörande plattform, vi ska inte stanna vid att se informationsteknologin som en pengapump, utan vi ska på allvar intressera oss för användningen av teknologin och de livsformer som teknikanvändningen spinner kring sig.

Vår filosofiska betraktelse över datornätens mening, användning och verkan består därför av fyra avsnitt i vilka vi (1) inleder med att vanvördigt ifrågsätta några självklara ”sanningar” om kommunikation för att på detta sätt försöka försätta läsaren i ett öppet, men kritiskt, filosofiskt sinnelag; (2) påvisar behovet av större eftertanke i hanterandet av en så kraftfull tanke som den om tekniken som samhällelig infrastruktur, genom att diskutera vad det är som skall stödjas av tekniken, hur stabilt detta stöd kan vara när det utgörs av en teknik i snabb utveckling i ett föränderligt samhälle, och vilka alternativa, stabiliserande, infrastrukturer ett sådant samhälle skulle kunna tänkas ha. I detta avsnitt diskuterar vi också vad kommunikation är och varför vi kommunicerar och hur svaret på den senare frågan förändras med de möjligheter som informationsteknologin erbjuder.

I avsnitt (3) diskuterar vi relationerna mellan teknik, dess användning, idén med tekniken, och de livsformer den gör möjliga och uppmuntrar till, med särskild uppmärksamhet på ”implementationsmisstaget”, det mycket utbredda misstag som innebär att alla dessa fyra identifieras med tekniken. Vår vana att, som i detta uppdrag om datornätens mening och användning, utgå från en eller annan teknik när vi diskuterar teknik och samhälle gör det naturligtvis inte lättare att lyfta blicken ifrån tekniken själv, att undvika implementationsmisstaget. När man lyfter blicken ser man att datornäten själva utgör en mycket liten del i en satsning på en infrastruktur för kommunikation, och i ett avslutande avsnitt (4) säger vi något om de uppgifter som väntar om man verkligen vill kunna förverkliga de möjligheter som datornäten erbjuder.

Syftet med denna lilla skrift är i första hand att försöka ställa några frågor av den typ som sällan eller aldrig ställs när det med kraft gäller att sätta nya projekt i sjön, frågor som alltför ofta aktualiseras först när projektens negativa sidor börjar konkret framträda.

1 Det är mer komplicerat än så

Se hur nationens utsatta läge på de globala marknadskrafternas spelplan beskrivs i några aktuella publikationer av dem som tagit på sig uppgiften att guida samhällsutvecklingen:

Nyckelfrågan inför framtiden är hur vi på samma framgångsrika sätt som för hundra år sedan skall kunna ställa om vårt samhälle inför en helt ny tidsålder. Utvecklingen går hela tiden obönhörligt framåt. Man måste hela tiden anpassa sig. Helst ska man ligga i framkanten. Vi har inte lyckats att ta marknadsandelar i snabbt växande teknikintensiva branscher. Sveriges satsningar på infrastruktur måste anpassas till informationssamhällets behov, och en lämplig infrastruktur för det svenska samhället är en som gör det möjligt för oss att framgångsrikt konkurrera på de globala, internationella marknaderna. Sverige måste knytas samman.

För tjugo år sedan var det inte med kommunikation man skulle vinna slaget om framtiden. Då drömde man i stället om att lägga upp stora lager av information. Informationsteknologin var en databasteknologi. Tio år senare var vi hjärtligt trötta på stordatorer och centrala datalager. Framtiden låg i persondatorn som placerade informationsteknologin inom armslängds avstånd och gjorde oss oberoende. Men redan i slutet av 80-talet var det dags att åter knyta samman datoranvändare i nät med löfte om tillgång till mer och mer information.

Mot bakgrund av dessa genomgripande förändringar i informations-teknologins användning, och med tanke på att nätverket som paroll redan har några år på nacken, kan man bli tveksam inför dagens satsning på infrastrukturer och kommunikation. Är det verkligen där framtiden finns? Vi har lagt samhällsutvecklingen i ekonomernas händer, och ekonomer verkar tänka mest på produktion, på arbete. Under tiden håller informationsteknologin på att bli en teknologi för konsumtion, upplevelse och aktion, i minst lika hög grad som en teknologi för produktion.

Medan vi funderar på detta kan vi börja med att granska några av de självklara ”basfakta” som ingår i standardanalysen av tidsläget:

”kommunikation är eftersträvansvärt”

Men sanningen är ju den rakt motsatta. I alla tider har resenärer klagat över resandets vedermödor. Handelsmän har våndats över transporternas risker och kostnader. Sanningen är att kommunikation tar man till bara i nödtvång, när man inte kan lösa uppgiften på något bättre sätt. I den bästa av alla tänkbara världar vore transporter givetvis fullkomligt obehövliga; allt som människan behövde vore redan tillgängligt.

Detta gäller förvisso även kommunikation av information. Det näst bästa är att informationen redan ligger på skrivbordet framför oss. Det bästa (vilket ofta glöms bort) att vi inte alls behöver befatta oss med den, utan i stället kan gå direkt på den verkan vi vill ha, eller den upplevelse vi söker. Naturligtvis har för många människor information redan blivit ett självändamål, och utvecklats till en konst för konstens skull. Inget ont i det. Men trots allt är det ofta inte så mycket en informationsteknologi vi behöver som en sensations- och aktionsteknologi. Härav det stora intresset för informationsteknologins senaste lockvara: virtuella världar, skenvärldar som man kan vistas och verka i. Informationen omvandlas till upplevelser och handlingar.

Denna kritik förbigår något som kanske är mycket viktigt (men som absolut inte förfäktas av de etablerade politiska och ekonomiska kommunikationsförkunnarna): kommunikation för dess egen skull. Vi kommunicerar, alltså hör vi ihop. Kommunikation för att visa upp sig, för att bekräfta varandra, för att ge utlopp åt ett grundläggande mänskligt behov. Jag kommunicerar, alltså finns jag. Motivet för kommunikationen är inte främst att inhämta eller meddela information, utan just spelet självt, bollandet mellan varandra: en samhörighetsskapande verksamhet som ibland särskilt förknippas med det kvinnliga, eller ett närmast reflexartat och oemotståndligt aktions-reaktionsmönster som ligger djupt inbäddat i samhällsdjuret människan. Kanhända är det sådana dunkla, somliga skulle säga irrationella, drivkrafter som i själva verket ligger bakom nätverkssvärmeriet.

”näten knyter samman människor”

Redan vattenledningsnäten visar på det tvivelaktiga i detta påstående: innan kommunala vattenledningsnät fanns, var människor betydligt mer beroende av varandra som individer, när det gällde vattenfrågor. Det är närmast ett utbytesförhållande: sociala nätverk i utbyte mot fysiska, materiella, automatiska. Dessa materiella nätverk tenderar vara mindre synliga, mindre uppenbara såsom nät. Övergången från sociala till materialiserade nät kan ses som en frigörelseprocess. Man är inte längre beroende av sin geografiska grannes goda vilja. Eller omvänt: din nästa, dina samhälleliga grannar är inte längre geografiskt och ekonomiskt bestämda: du väljer dem i allt högre utsträckning själv, och om du behåller dem eller förlorar dem beror inte längre så mycket på de yttre, materiella omständigheterna.

Man kan jämföra detta med liknande historiska frigörelseprocesser där mönstret framgår ännu tydligare. Äktenskapet, till exempel, som från början hade ett mycket starkt inslag av ekonomisk förbindelse. Förut fanns sociala nätverk därför att materiella förhållanden gjorde dem nödtvungna. I allt större utsträckning försvinner denna tvingande grund. Men sociala band finns och kommer att finnas ändå, eftersom man frivilligt och avsiktligt upprättar dem. Se på ekonomin som illusterande exempel. Den ideala marknaden och homo œconomicus finns inte: i verkligheten bygger affärsverksamhet i hög grad på förtroenden mellan människor, på förhandlingar och andra mystiska aktiviteter fjärran från den rena materiella rationaliteten.

Skillnaden mot förr är den nya friheten att välja, att skapa och bryta samband, att bilda helt nya tidigare otänkbara och omöjliga mönster, tillika med det medföljande ansvaret och avsikten, det medvetna valet och designen som förut var frånvarande.

De riktigt gamla näten fångade oss, ju tätare desto fastare. I feodalsystemet satt man fast genom fixerade relationer i en given struktur. Datornät däremot, ska inte ”knyta samman” människor. Datornäten är i själva verket ur användningssynpunkt lika lite nät som telefonnäten. Dagens telefonnät ger fullständig frihet att relatera sig: nät i betydelsen länkar som relaterar olika punkter till varandra, är det bara nere på den teknologiska nivån.

Vårt sätt att tänka på näten kommer att bestämma vårt sätt att använda dem, liksom vårt sätt att använda näten kommer att bestämma vårt sätt att tänka på dem. Men användningen av varje ny teknologi har också idémässigt oförmedlade återverkningar som inte beror av användarnas sätt att tänka på den, ofta mer svårupptäckta eftersom de motsvarande föreställningarna inte finns färdiga att ta del av.

Man har till exempel hävdat att rundradion gav Sverige ett gemensamt språk. Och att televisionen bland annat ledde till att folk ägnade mindre tid åt att laga mat (i USA köpte man tv-dinners) och åt att umgås utanför hemmet efter arbetstid. Vad spinner datornäten för beteendevävar runt omkring sig? Vilka företeelser och beteenden kommer att försvinna, vilka nya livsmönster kommer att uppstå?

”kommunikation befrämjar innovation”

Enligt Darwins utvecklingsteori är varje stor förändring resultatet av en lång följd av mycket små, gradvisa förändringar. Men, undrade Darwin, hur kommer det sig att ett av dessa små framsteg kan bli bestående och inte snabbt späds ut till ingenting genom den upprepade kontakten med den oförändrade normalpopulationen? Hur får små förändringar möjlighet att överleva och växa till sig och bli så stora att de verkligen gör en skillnad i kampen för tillvaron?

Darwin fann lösningen: avskildhet. Utveckling är möjlig när en mindre grupp organismer (geografiskt) isoleras från huvudgruppen, antingen som en effekt av förändringar eller av tillfälligheter. I en sådan liten founder population kan förändringar hos en, eller några få, organismer slå igenom och på sikt leda till betydande förändringar. När denna avvikargrupp vuxit till sig och börjar inkräkta på den gamla normalpopulationens område kan den visa sig överlägsen och snabbt slå ut den gamla populationen.

Likheterna mellan kunskapens utveckling och den biologiska utvecklingen ska inte överdrivas. Men borde inte Darwins insikter i det biologiska framstegets villkor få oss att se med en viss skepsis på västvärldens tilltagande idémässiga integration? En nivellering som hotar omöjliggöra bildandet och tillväxten av ”founder populations” för nya idéer. Trots det paradoxala i att samhället härbärgerar ”founder populations” som när de är framgångsrika kommer att kasta modersamhällets etablerade idéer överbord, så stödjer de flesta samhällsbildningar vi känner sådana marginalgrupper, ofta uppfattade som en sorts eliter. I vårt moderna samhälle återfinns de framför allt inom vetenskap och kultur.

Men om vi ser på vetenskap och kultur idag, finner vi att de förbättrade kontakterna, det tätare utbytet och samarbetet, lett till en samstämmighet som rimmar illa med uppgiften att förbereda för större förändringar. När forskaren manas att popularisera och informera, när goda näringslivskontakter är ett måste, när hon aldrig får släppa den internationella forskningsfronten ur sikte ens för ett ögonblick, och när hon anses böra medverka i minst ett internationellt samarbetsprojekt — då visar hon sig naturligtvis som en kompetent yrkesforskare, men kan man förvänta sig att några omvälvande originella idéer ska gro? Satsningen på datornät för kunskapsutbyte kan, hemska tanke, i värsta fall vara dödsdomen över den kreativitet och innovationsförmåga som den i all välmening vill hjälpa fram.

Räddningen kan ligga i överflödet. Skulle vi uppnå den totala och samtidigt omedelbart tillgängliga informationen, så skulle vi också uppnå totalt kaos. För att vara i realiteten tillgänglig måste informationen vara organiserad. Varje sådan organisation innebär nödvändigtvis en differentiering: en del information är lättare tillgänglig, en del mer svårtillgänglig. Åtminstone i teorin spelar informationsmängdens storlek en roll för att begränsa flödets nivellerande effekter. När utvecklingens klockfrekvens är hög i förhållande till den reella tillgängligheten så uppnår man i praktiken en separation (och visst går det allt fortare på mikro- och nanonivå, även om det inte i praktiken behöver innebära att djupa resultat spottas ut i snabbare takt). Om detta är riktigt så kan satsningen fortfarande vara rätt, men av helt fel skäl: endast tack vare att fullkomlig informationsjämlikhet är ett principiellt omöjligt tillstånd undgås värmedöden.

”informationsflödet befrämjar ekonomisk utveckling”

Med ökad transparens, med ökade flöden, mer insyn, och större öppenhet, minskar informationsförsprånget. Nyheterna får en allt kortare halveringstid. Snarare än att fungera pådrivande utgör ett ohämmat informationsflöde en allvarlig risk för den fortsatta teknologiska utvecklingen. Med alltför litet eller kortvarigt informationsförsprång blir utvecklingsarbete olönsamt: företaget i spetsen hinner till slut inte tjäna in sina omkostnader för forskning och utveckling innan idén, tekniken, metoden, eller produkten är allmän kännedom och pirater och snålskjutsåkare utan tunga utvecklingsomkostnader i lasten, tar över. Chipsindustrin är redan snubblande nära denna gräns. Kirzner (1985) är en av de nationalekonomer som i Schumpeters efterföljd betonar hur vinster uppstår genom att brister i marknadsinformationen utnyttjas. Utan sådana informationsdiskrepanser kollapsar marknadssystemet.

Informationsblödande, transparenta artefakter som beredvilligt avslöjar sig, utgör ett särskilt problem. Detta gäller i högsta grad när varan själv är information, när kunskap är tjänsten. Ingenting är numera så lätt att kopiera som information, ett problem som programvaruindustrin brottas med. Information är per definition transparent: när kunskapen har delats ut återstår ingen hemlighet som kan ge marknadsfördelar. När kunskapen öppnas för oss innebär det samtidigt dess svanesång som hemlighet, ett offer av försprånget. Kvar blir det döda bruksvärdet. Så länge kunskapen att vita flugsvampar är giftiga är en hårt kontrollerad nyhet, kan den fungera som motor på en marknad, men när kunskapen så småningom är allmänt spridd återstår bara bruksvärdet: bra att veta för individen som vill hålla sig vid god hälsa, men ur utvecklingssynpunkt stendöd information.

Om ekonomin ska styra den teknologiska utveckling som nu antas vara källan till välstånd och god ekonomi, kan man tvärtom befara att näten rycker undan grunden för hela marknadsekonomin. Konkurrens är omöjlig när konkurrenterna hela tiden är som klistrade i ryggen på dig. Incitamentet till förändring dör. Stagnation är följaktligen att vänta, till dess någon helt ny ekonomisk ordning har uppstått, där till exempel statliga innovationscentraler utan vinstkrav står för framstegen.

Rimligtvis är det ren desinformation—alternativet vore dumhet—när aktörer på marknaden lovprisar ett maximalt informationsflöde. Vad de menar men inte säger är: ett starkt informationsflöde in till mig är bra för min ekonomiska utveckling (men utflödet vill jag förstås vara mycket försiktig med). Det finns ingen anledning att tro att marknaden som helhet skulle vinna på fullständig information, även om varje enskild aktör strävar efter att maximera sin informationsutsugning av omgivningen. Och, i förbigående sagt: kan man inte misstänka att den som talar sig mest varm för kommunikation är den som redan halkat efter och inte har något högre mål än att underifrån närma sig konkurrenterna?

När den fritt flödande informationens avigsidor börjar visa sig tydligare, kommer det att uppstå en mycket större medvetenhet om och strävan att kontrollera vilken information man avger. (Den gamla debatten om dataregister och personlig integritet ger en liten försmak, men det är påfallande hur den, liksom datalagen och det nu föreliggande förslaget till ny datalag, fokuserar på ”kränkning av den personliga integriteten” utan att vilja se sambandet med exploatering, makt och ekonomi.)

Att sörja för god informationsisolering kan komma att framstå som mer primärt än att sörja för rikliga informationsflöden. Industrispionage är en förhållandevis uppenbar och kontrollerbar form av informationsläckage. Allt avger obönhörligt information så länge det inte är helt avskuret från den omgivande världen. Ingenting kan i längden stoppa kunskapen, den kan fördröjas, den kan förvrängas, men inte hejdas.

Flödesivrarna kan mycket väl få en motrörelse, en informationsisolationism. Svarta lådor, materiellt avskild och hårt bunden information som är besvärlig att överföra. Undvik nät, undvik att koppla in: ”the unplugged generation”. Ha din information i innerfickan. Upprätthåll åtminstone en klar uppdelning mellan data-allmänning (cyberspace) och privat område, varemellan man växlar, med fullständig kontroll över vad som passerar gränsen.

Nu kan man kanske ge talet om det fria informationsflödet en snävare tolkning: avgivande och upptagande av information är visserligen under strikt kontroll, men alla tekniska hinder för informationens överföring är undanröjda. Det är idén om att ta bort alla materiella impediment, all friktion, så att informationens motsvarighet till Newtons lagar kan verka ohämmat och utan förvrängning: frågorna och svaren graviterar motståndlöst mot varandra, informationskorspusklerna söker sig längs geodeterna ner mot de djupa informationsgravarna, singulariteterna i informationsrumtiden, eller hur vi nu ska tänka oss det. Detta är en spekulativ tänkbarhet. En annan är att absolut ingenting händer när materian avlägsnas: gravitationskonstanten är noll. Osäkerheten är närmast total om vilka lagar (om några) som verkligen gäller information eller kunskap som sådan, och inte dess materiella bärare. Vi väntar ännu på en informationens Newton.

2 Infrastruktur och kommunikation

Efter denna något dramatiska inledning, som avsiktligt försöker väcka frågor snarare än finna svar, söker vi nu fast jord under fötterna och inleder med att definiera några av de grundbegrepp som man bollar med när informationsteknologin beskrivs som den infrastruktur som genom att stödja kommunikation skall rädda landet ur lågkonjunkturen och isolationen i Europas utkant. I centrum för vår uppmärksamhet står först begreppet infrastruktur själv, och sedan begreppet kommunikation.Vår avsikt är som vanligt snarare att efterlysa en diskussion än att formulera några definitiva sanningar.

Om begreppet infrastruktur med viss självklarhet kunde tillämpas på det moderna industrisamhället med dess svaghet för samhällsmetaforer med nivåindelningar (bas–överbyggnad, grundforskning–tillämpningar, basblock, baskunskaper, basteknologier, osv.), i ett försök att uppfatta all förändring som vilande på stabil grund, så framträder informationssamhället i förstone som ett samhälle utan egen infrastruktur, eller åtminstone utan materiell infrastruktur. Såväl den snabba förändringstakten och informationens immateriella karaktär, som själva idén om nätverk, verkar stämma rätt illa med nivåtänkande, stabila grunder, och infrastrukturer.

På liknande sätt uppmanar oss den nya informationsteknologin till större eftertanke vad gäller fenomenet kommunikation. Gångna tiders tämligen enkla teknologier—sjöfart, ponnyexpress, järnvägar och telefoner—tillät oss att utan olyckliga konsekvenser koncentrera vår uppmärksamhet på inslaget av transport i de vanligast förekommande formerna av teknikstödd kommunikation. Men att i datorteknikens tidevarv identifiera kommunikation med informationstransport för, som vi skall försöka visa, tankarna alldeles vilse.

Infrastruktur

”Infrastruktur” är ursprungligen en militär term för att beteckna oljeledningar, industrier, och andra resurser långt bakom fronten som behövs för att föra ett krig. Nu används ordet normalt för den stabila, sammanhängande struktur som ligger till grund för produktionen av varor och tjänster i samhället. Dit räknas vanligen vägar, hamnar, järnvägar, flygplatser, elektricitets- och telenät. Nämner man vägar så bör man förstås därmed också mena bilarna, bensinstationerna, bilförsäljarna, bilverkstäderna, och mycket annat som hör till: det är ju system det handlar om. Och om man menar allvar med en sådan definition bör förstås även en rad samhälleliga institutioner såsom utbildningssystem, betalningssystem och språk, räknas till infrastrukturen.

Bell (1992) urskiljer tre olika sorters infrastrukturer: transportsystemet, energisystemet och kommunikationssystemet. Möjligtvis skulle man kunna hävda att också viss industri eller företagsamhet som många andra producenter är direkt beroende av för att bedriva sin egen verksamhet, också hör till infrastrukturen. Till exempel maskinindustri som tillverkar maskiner som andra industrier behöver för sin produktion. En annan typ av beroende exemplifieras av ett storföretag som Volvo, med många underleverantörer som är beroende av beställaren för att kunna hålla produktionen igång. Med sådana exempel blir det rimligt att i begreppet infrastruktur inkludera finala grunder (ändamålsgrunder) vid sidan om de vanligen diskuterade materiella grunderna. Är inte också ändamålet med produktionen en förutsättning för att produktionen ska kunna ske? Ur ekonomisk och politisk synpunkt är existensen av en avnämare lika viktig som produktionsmedlen.

Man borde i diskussionen av datornäten som infrastruktur försöka vara någorlunda tydlig såväl i definitionen av infrastruktur, som vad det är denna struktur utgör infrastruktur till. Även om man startar i ett snävt produktionsperspektiv på infrastruktur, så måste man erkänna att produktion i en marknadsekonomi inte kan fungera om inte infrastrukturen också stödjer konsumtionsledet.

Och nog kräver väl vårt deltagande på de internationella marknaderna också en utbyggd infrastruktur för konsumtion? Eller är det kanske så att vi kommer att lyckas bättre där om vi inte har en så utbyggd infrastruktur för konsumtion? Skall staten stödja såväl produktion som konsumtion? Innehåller livet något vid sidan av produktion och konsumtion? Och behöver i så fall dessa aspekter också en infrastruktur?

Infrastrukturen går under jorden

Infrastruktur kan också uppfattas som den struktur som ligger under den synliga strukturen: de hemlighetsfulla kloaksystemen, vattenledningsnäten, elektricitets- och telenäten, etc — samhällets dolda blodomlopp och nervsystem. Infrastrukturen, när den verkligen är en under-struktur, är lika nedgrävd och utom synhåll som dagens telefonledningar, och helst inte bara under utan utom vårt medvetande. Tankar på infrastrukturen är oroande: det finns något där under som gör att vardagen fungerar, men man är inte särskilt klar över hur, och rätt som det är går det väl sönder något. Det blir stopp i avloppet, strömavbrott, transportarbetarstrejk, osv. Och den upplevda fallhöjden ökar ju högre teknologin blir: den moderna människan törs knappast titta nedåt och inåt i samhällets inälvor och undermedvetna, av rädsla för svindel och illamående. En informationsblackout får, kan man bara alltför lätt föreställa sig, förskräckliga konsekvenser.

Det går en viktig skiljelinje här mellan två möjliga tolkningar av infrastrukturbegreppet. Den ena tolkningen ser infrastrukturen som en plattform för att implementera produktion (och konsumtion, rekreation, mm). Infrastrukturen är då ett implementationsmedel som, utan att lägga sig i den närmare utformningen, erbjuder den bas och service som de olika produktions-, konsumtions- och rekreationstillämpningarna behöver. Man strävar efter en infrastruktur som ger maximal flexibilitet och frihet i tillämpningarna, inklusive strukturell frihet och flexibilitet. Det är alltså ett frigörande infrastrukturbegrepp.

Den andra tolkningen ser infrastrukturen som ett bärande och reglerande skelett, det anger ramar och hållpunkter för hur verksamheten ska bedrivas. Den förvandlar infrastrukturen till i realiteten en “ultrastruktur” en reglerande över-struktur. I den här tolkningen står infrastrukturen för trygghet. Men den frihet den ger är “friheten” att slippa välja. Vi kör den välbekanta vägen mellan hem och arbete, nyheterna kommer i teve-apparaten på utsatt tid. Vi uppfattar förändringar som avvikelser från den etablerade infrastrukturen, och när avvikelserna blir så stora att strukturen hotas, blir vi rädda och stretar emot.

Inte minst intressant är denna skillnad om vi tar steget över till mentala infrastrukturer: kunskaper och tänkesätt. Se på utbildning. Om utbildningen ger oss en reglerande struktur som vi vanemässigt håller oss till och som sätter ramarna för all kunskapsaktivitet, så är det något helt annat än om utbildningen ger oss en plattform av kunskaper och färdigheter, men en sådan plattform som lämnar oss friheten att på dess grund ständigt bygga och modifiera olika förståelsesätt, förklaringsmodeller och tankestrukturer.

Problemet med en frigörande plattform är att frihet kan verka förlamande om man inte är redo att behärska den. Problemet med en trygg korsett, är att den inlärda strukturen och regelsystemet blir alltmer inadekvata i en föränderlig värld. Hemmet och vanorna ger oss trygghet, men bara så länge de passar in i samhället. En sant underjordisk infrastruktur kan ge oss en djupare säkerhet om vi kan lära oss behärska den frihet den ger oss, om vi medvetet börjar uppodla förmågan att skilja mellan goda strukturer och dåliga. För utan struktur är skapande och produktion över huvud taget inte möjligt. Som det nu är är det kanske sant att människan skulle dö om vi plötsligt toge bort vanorna, hon skulle kollapsa berövad sitt skelett av rutiner. Hon måste tränas i att själv skapa, modifiera och ta ansvar för sina tanke- och handlingsstrukturer.

Så vad är det vi vill skapa med datornäten? Ett ramverk eller en plattform? En tryggt utlagd räls som måste följas eller en skrämmande rymd av oändliga möjligheter? Kontroll eller frihet?

Från system till nät

En förskjutning i ordval har redan markerat svar på dessa frågor. Datortekniken ger oss inte längre informations-system, som den gjorde på 60-talet, utan ”nätverk”. ”System” är planeringstänkandets beteckning på organisationer, ”nätverk” eller ”nät” är marknadstänkandets term. Medan det förra står för mål-medel analyser och slutgiltiga lösningar, folkhem med ordning och reda, signalerar det senare flexibilitet och oro, förändringar och innovativa framsteg. 50-talets våg av systemteorier som kom att sätta sin prägel på de närmast decennierna har sitt komplement i 80-talets nätverksteorier. Hughes (1963) stora tekniska system (de nationella elförsörjningssystemen) uppfattas på 80-talet som nätverk (Callon 1987).

Låt oss vara överens om att de två typerna av teorier försöker beskriva i stort sett en och samma verklighet: ett samhälle som utgörs av en blandning av planering och marknad, och gränsen emellan dem går inte mellan offentlig verksamhet och privat, utan mellan organisationernas inre (planering) och marknaderna utanför. Förändringen från system till nätverk ligger än så länge huvudsakligen på det verbala planet. Men kanske förändringen kommer att bli mer verklig ju mer informationssamhället tränger undan industriproduktionen från samhällets teater.

En viktig skillnad mellan dessa två synsätt är hur makten hanteras. Systemet är hierarkiskt. Chefens jobb är ensamt i toppen av trädet. Ju längre ned i trädet man hör hemma desto mer befolkad är ens omgivning, men desto tyngre blir trycket från ovan, desto mer begränsad blir ens rörelser. Systemet vilar tungt på de närmast orörliga rötterna i trädet. Det är detta systemsamhälle Foucault ger en sådan elak nidbild av i sin serie böcker om disciplinering och kontroll.

Nätverket har centrum och periferi, där centrum kan definieras som det område där nätverket är tätast. Du är mer eller mindre med i nätverket, närmare centrum eller längre ifrån. Här är det den som hamnat i periferin eller rent av utanför nätverken som är ensam, medan måttet på inflytande är antalet kontakter, hur rikt nätverk man har.

Det hierarkiska systemet ger oss en god bild av hur infrastrukturer tänks fungera i industrisamhället. Infrastrukturen utgör grunden i systemet, den trögrörliga bas som erbjuder de allra flesta av oss ett välreglerat liv, medan högre upp agenter kan röra sig något mera fritt (men de får inte glömma att lyssna på ”rörelsen”). Hur annorlunda är inte nätverken, som knyts och knyts upp igen och som tycks sväva fritt i luften.

Kommunikation

Datornäten utgör en infrastruktur för kommunikation. Men vad är kommunikation? Och varför kommunicerar vi? Ordet kommunikation kommer från latinets communicare med betydelsen göra gemensam, meddela (dela med). Att kommunicera är att stå i förbindelse, att sammanhänga med, att meddela eller delge.

I den mest allmänna betydelsen är alltså kommunikationsteknologi, teknologi för att gemensamgöra, att bli delaktig i, eller att ge del i, något. Uppenbarligen behöver man bli delaktig, att få ta del, att bli ägare, endast av det man inte redan har. Två fundamentala klyftor kan skilja oss från det vi inte har. En skillnad i tid: när den kalla årstiden kommer saknar vi citronerna som hängde rikligt i träden för några månader sedan. En skillnad i rum: citronerna hänger i ett fjärran land. Dessa klyftor kan överbryggas genom förvaringsteknologi respektive transportteknologi.

Som en kuriositet: att frånskilja sig något skulle med denna definition strängt taget inte vara kommunikation, även om samma teknologi används som vid delaktiggörande. Soptransporter skulle inte vara kommunikation. Riktigt, men bara fram till dess man ser delaktiggörande på ett modernare (och samtidigt antikare) sätt: som inlemmandet i en cykel, att ge tillbaka vad vi har tagit. När soporna ingår i ett återvinningssystem, i en cirkulation, är även de kommunikation.

Ska jag transportera mig själv eller ska godset transporteras till mig? Nomaden väljer det första alternativet. Odlarens idé är att det goda han behöver ska vara samlat på en plats, en bostad, ett gods. Transport är onödig. Förvaring är den dominerande kommunikationsteknologin. Men när odlaren börjar känna behov av sådant som inte växer på hans gård, kommer behovet av transportteknologi (till viss del som en följd av framsteg i förvaringsteknologin: salt, kryddor, grammofonskivan, Kodak-kameran).

När vi så småningom lärt oss att behärska klyftorna i tid och rum allt bättre, och där är förstås datorteknologin bara det allra senaste i en mycket lång utveckling, framträder andra åtskiljande faktorer som desto mer viktiga, andra dimensioner som kan skilja oss från det vi inte har, såsom sociala, religiösa, etiska, kulturella, och kunskapsmässiga klyftor. Exempel på metoder för att överbrygga sådana klyftor är bildning (kulturering, socialisering), utbildning, popularisering, översättning och andra tekniker för överföring till en mer tillgänglig form. Det krävs inte något större snille för att inse att detta är viktiga tillämpningsområden för den moderna informationsteknologin, kanske relativt sett mer betydelsefulla än stöd för traditionell produktion och rum-tid-överbryggande kommunikation. Nya möjligheter tycks öppna sig för att väva samman upplysning och upplevelse, förena underhållning med undervisning, integrera arbete med forskning och lek, ge utlopp för uttryck, handling och skapande.

Vår egen kultur (religion, samhälleliga habitat, etc) kan isolera oss, göra oss omedvetna eller okänsliga för värdet av sådant som hör hemma inom en annan kulturkrets. Behovet måste först bildas innan det blir aktuellt med kommunikation. Det kan uppstå en längtan att kunna tillgodogöra sig buddhistens lugn (ja, man kan till och med ha ett behov av behovslöshet), den kinesiske kalligrafistens förening av känsla, tanke och handlag, Amazonasindianernas eller bushmännens ekologiska visdom, avnjuta rysk poesi i original, osv.

Med tanke på de allsköns behov modern marknadsföring förser oss med, som vi i stunder av nykter självreflektion väl ser som ”pseudobehov” utan att vi för den skull är beredda att försöka bli av med dem, är det förstås inte så lite suspekt att avsiktligt skapa nya behov. Men att sätta nya mål är ett djupt mänskligt beteende. När näringstillförseln är säkrad utvecklar man behov av nyanserade smakupplevelser, man gör ätandet och drickandet till konster, och på den vägen är det. Det mesta i kulturen tjänar uppenbarligen inte naturen, och det vore fullkomligt poänglöst att ta avstånd från denna människans rastlöshet. Här är vi, och rörelse är vår existensform. Och egentligen är behovssättandet viktigare än behovsuppfyllelseprocesserna, för när man följer fel väg så kommer man mera vilse ju fortare man går, som Diderot konstaterar. Här gäller det att odla snillet och smaken.

Som varje äkta framstegsteknologi är informationsteknologin självgenererande: den skapar själv de behov som den är medlet att tillfredsställa. Den får oss att vilja veta sådant som vi inte visste fanns att veta. Den skapar behov genom oplanerade kontakter, genom att uppmuntra strövtåg (botaniserande, “browsing”, i hypermedia, och kanalflippande i teve), slumpartade möten, i de enorma mängder av enormt varierade intryck som sköljer över oss. Vår tid är en i hög grad sökande tid, det postmoderna samhället ett samhälle fullt av sökande människor. Vad som skiljer dem från sökare i forna tider är att de inte vet vad de söker. Det är inte guld, det är inte mystisk enhet med gudomen, det är snarare så att säga det rena sökandet. Målet är inte givet, utan uppstår först när man finner det.

Fyra former av kommunikation

Frågan varför vi alls kommunicerar har i princip fyra sorters svar. Vi kommunicerar för att (a) utöva makt, (b) betjäna, (c) utväxla synpunkter, eller (d) påverka omgivningen. Dessa fyra former av kommunikation återfinner vi i fyra av datorteknikens slagord (a) styrning, (b) stöd, (c) nätverk, och (d) gränsyta.

60-talets datorteknik lanserades som styrteknik, såväl för administration som produktion. Betraktar man den tidens datasystem—vad som i USA kallades “management information systems”—som kommunikationssystem är de slående exempel på Foucaults (1978) nidbild av det moderna samhället: kommunikation som kontroll. Vid din terminal beordras du av systemet att utföra arbetsuppgifter, och systemet besvarar alla dina försök till kommentarer, förbättringar, invändningar med orden “illegal command” eller “syntax error”—ungefär som i skolan, det militära, kyrkan, fabriken eller vilken modern institution som helst, om vi får tro Foucault.

I sent 70-tal kom idéerna om datortekniken som verktyg, tekniken som stöd. Arbetsstationen med sina olika program skulle finnas till hands, till din tjänst, när du verkligen behövde dem. Likt Heideggers (1927) verktyg skulle datorn sjunka undan i bakgrunden medan användaren koncentrerar sig på uppgiften. Endast när verktyget går sönder blir det synligt. (Då får man också en chans att utveckla verktyget: “breakthrough by breakdown”.) Verktygens roll är underdånig, de tränger sig inte på. Men du behöver inte medvetet söka efter dem, de finns till hands. Ju intelligentare verktygen blir, desto mer liknar de Asimovs robotar, gångna tiders slavar eller betjänter. De är som barnen när farfar var ung: i vuxnas sällskap talar de endast när de blir tilltalade.

När datorerna är styrsystem eller verktyg är de objekt med vilka vi interagerar och kommunicerar. Interaktionen har naturligtvis ett syfte som går utöver maskinerna—de är inte mål för våra handlingar utan medel (som Kant skulle sagt)—även om detta är mera sant om verktygen än om styrsystemen. Vid verktygsanvändning är det snarast uppgifterna som vi uppfattar som målet. Annorlunda blir det när datorn uppfattas som kommunikationsmedel. Då är det inte datorn vi interagerar med utan en annan människa, och datorn är en förmedlande länk. Ett informationssystem vilket som helst kan uppfattas som ett kommunikationsmedel. Då är inte expertsystemet en expert utan en telefon genom vilken du får kontakt med en expert.

När datoranvändning börjar beskrivas som kommunikation, i sent 80-tal, kopplar man samman datorerna i nätverk. När användarna äntligen börjat befria sig från styrningen av de stora systemen och fått sin egen arbetsstation, sitt personliga stöd, då börjar experterna tala om betydelsen av nätverk. I förstone kan nätverken förvisso attrahera. Nätverk binder samman likar. De är inte hierarkiska, utan platta organisationer i vilka människor kommunicerar på jämlik fot. Nätverken spränger ramen för våra traditionella byråkratiska organisationer. Det är naturligtvis inte dessa aspekter som framhävs när sådana organisationer vill satsa på nätverk. Även om man gärna vill uppmuntra kreativitet och självständighet långt ned i organisationerna, i synnerhet i en tid som kännetecknas av stor dynamik, så är det samma gamla vanliga systemtänkande, med rationalisering, effektivisering, och standardisering, som ligger bakom nätverks-satsningarna.

Den tekniska motsvarigheten till sociala nätverk är dataintegration. Idén om dataintegration är att individen skall få tillgång till mer information, säger man, och det är tveksamt om detta ska uppfattas som kommunikation i vardaglig mening. Det hela går ju automatiskt. Den uppdaterade informationen sprids i, eller blir tillgänglig genom, nätverket utan avsändare, särskild mottagare, eller särskild avsikt. Ändå kan det vara en poäng att uppfatta dataintegration som kommunikation. På detta sätt blir idén med kommunikationen, människorna i processen, deras avsikter, behov, önskemål, beslut, tydligare.

När man tänker på dataintegration som kommunikation ligger det närmast till hands att se det som ett berikande av miljön, som ”inredning”. Vi använder vår omgivning som stöd för handling och tänkande. Omgivningen tillhandahåller verktyg, men också mementon, information, minnen, erfarenheter, och nyheter. Platser säger oss vad vi skall göra och hur. Och platser kan utformas så att de gör detta mer eller mindre väl. Just som teknikens gränsyta kan utformas så att tekniken blir mer eller mindre användbar, så kan tekniken användas till att ge oss en gränsyta mot världen som gör denna mer eller mindre tillgänglig.

Med informationsteknologi kan vi få omgivningen i en komplex och föränderlig värld att hänga samman. Detta kan ske på många olika sätt. Ett sätt innebär att en artefakt ges rollen av central för alla de andra, rollen av gränsyta framför andra. Då kan vi bära med oss vår gränsyta till verkligheten ungefär som en mobil telefon som vi sedan pluggar in där vi stannar till. Vi kommer sedan att se hela världen genom denna gränsyta, och utan den är vi fullständigt vilse, förlorade.

Gränsytan är kulissen, verklighetens framsida, den sida vi vill se, den sida man vill att vi skall se. Skyltfönstret, tidningen, bilen, hemmet, puben är gränsytor till verkligheten. Genom att göra dessa ytor så användarvänliga som möjligt gör vi dem attraktiva. Amerikanare trivs bäst i sina amerikanare, svenskar framför teven i vardagsrummet, engelsmännen på puben, chefen vid sitt skrivbord, och så vidare. Skall datortekniken slå ut alla dessa genom att leverera den perfekta “nallen”? Eller skall den infiltrera dessa gamla gränsytor och “hotta” upp dem?

Nätverken kommer att drastiskt öka informationsteknologins inverkan på vår omgivning. Bakom idén om inredning finns ofta de andra kommunikationsformerna dolda: jag betjänar dig genom att utforma din omgivning; eller, jag utövar min makt över dig genom att påverka din omgivning. Ofta blir det naturligtvis naturligt att tänka sig sådan maktutövning som motsatsen till ”berikning”. När nätverken används för massunderhållning och människor ägnar allt mer av sin tid åt konsumtion av sådan underhållning så är det naturligtvis en form av maktutövning.

Som vi har sett går dessa fyra former av kommunikation—maktutövning, service, dialog, och design—i varann, och en teknik som presenteras som lämpad för en viss typ av kommunikation kan mycket väl komma att användas för en helt annan. Nätverken har hittills mest använts för elektronisk post i universitetsvärlden och i vissa företag och kommuner. Där har de som regel stött dialoger, helt enkelt genom att i likhet med telefonen, inte ge något stöd för mer komplex interaktion. I framtiden kommer vi att få se många exempel på mer komplexa kommunikationssystem—ett tidigt exempel var Coordinator av Winograd & Flores (1986) närmast avsett för maktutövning—med uppgift att förändra kommunikationens karaktär i nätverken. Men framför allt kommer naturligtvis nätverken att användas för massmedial maktutövning, även om vi kan förvänta oss att konsumenterna själva designar sina “kanaler” genom att med teknikens hjälp plocka “godbitarna” ur ett mycket stort utbud.

Vi hävdar naturligtvis inte att denna typologi av kommunikationsformer på något sätt är uttömmande. Men ofta visar sig, vad som förefaller vara, andra former när det kommer till kritan kunna uppfattas som en av de fyra. En form av kommunikation som vi européer är särskilt stolta över är kommunikation som upplysning. Dock, att kasta ljus över verkligheten är förvisso ett gott exempel på gränssnittsdesign. Men hur förhåller det sig med kommunikation för kontaktens skull, “vi kommunicerar alltså hör vi ihop”, det Malinowski kallar phatic communion? Eller, kommunikation för att visa upp sig och inget annat: jag kommunicerar alltså finns jag. Är de också exempel på gränssnittsdesign, och i så fall av samma typ som när köksmaskinerna i komiska skräckvisioner av framtiden ständigt talar om att de finns? Eller anar man här mer dunkla, somliga skulle säga irrationella, drivkrafter till kommunikation, drivkrafter som är den egentliga anledningen till dagens nätverkssvärmeri?

Transport av informationsvaror

Både kommunikation och information är begrepp med ett förledande tonläge av saklighet och rationalitet, ja rentav jämställdhet och demokrati. Inför fakta är vi alla lika. Men den delaktighet, det samband som etymologin hos kommunikation går tillbaka på behöver varken vara sakligt eller ömsesidigt. Kommunikationsteknologi har i långliga tider använts för att kontrollera och behärska. För att kungen ska kunna ta del av sitt land, för att det ska vara inom räckhåll, krävs en omfattande apparat av vägar, budbärare, trupper, osv, som är kungens förlängda armar och ögon: verkställer och kommenderar, observerar och rapporterar.

Den information som antas pila fram genom informationsinfrastrukturen (datornät, telenät, teve, radio, tidskrifter, tidningar, etc) är för det mesta information bara i en teknisk och för användningen ointressant mening, ett informationsbegrepp användbart för att mäta överföringshastigheter och lagringskapaciteter, men utan något samband med informationens innehåll. För innehållsligt rör det sig om en blandning av frågor, kommandon, förfrågningar, övertalningsförsök, bevekanden, ålägganden, fjärrhandlingar (t.ex. slå på värmen i fritidshuset via telefon) och fjärrupplevelser (t.ex. sena kvällsrysaren på teve, krigsscener från Bosnien), och mycket annat. Också när ett budskap har formen av ett sakligt konstaterande, kan det pragmatiskt sett röra sig om en uppmaning eller en fråga. I mänsklig kommunikation har talaren normalt vissa syften (andra än att yttra sanningar) med varje talhandling.

När ingen talar det talade, är det då plötsligt oproblematiskt ren och skär information? Naturligtvis inte. Ur datornätverket strömmar vad som till synes är uppmaningar, frågor och svar, men många gånger utan en direkt mänsklig källa. Det rör sig om virtuella (skenbara) viljor, önskningar och tillmötesgåenden, som kan vara resultatet av komplexa bearbetningar från många olika informationskällor, med ett betydligt dunklare och tveksammare samband med mänskliga intentioner än ”opinioner” och ”praxis” – virtuella viljeyttringar som vi redan har vant oss vid (om än inte lärt oss att hantera). Problemet ligger framför allt i svårigheten att identifiera, och att delta i en dialog med de virtuella agenterna.

Kommunikation jämställs idag med transport, det må gälla personer, råvaror, produkter eller mer svårgripbara kommoditeter som tjänster och information. Men transport är endast en implementation av, ett medel att realisera, kommunikation i betydelsen delaktiggörande. Sedan länge den vanliga metaforen för kommunikation har transportmetaforen i informationsteknologins nyare implementationer av kommunikation blivit vilseledande.

Ett datornätverk handlar inte om transport ur användarens synpunkt. Själva transporten, trafiken av bitar och paket är endast implementationstekniska begrepp som inte innebär ett dugg för användaren så länge det inte är störningar på nätet, och då betyder det bara irritation. Den som använder telefonen behöver inte, och ska inte behöva ägna en tanke åt telefontrådarna, växlarna och vilken väg i det fysiska rummet de elektriska signalerna går. Och där har vi en skillnad mot till exempel ett vägnät. Framför allt är ett datornätverk ingenting som man själv färdas efter. Längs vägar kör man, men inte längs telefontrådar och datornät.

Likaså är det vilseledande att tala om information som en vara, som ett objekt som kan skickas hit och dit. Visst finns det likheter. Till synes kan information tillskrivas tingliknande egenskaper som läge och avgränsning i rummet, en begränsad existens i tiden. Samma information kan dock finnas på flera platser, över ett stort område. Information kan ges ut utan att förloras, den kan i den moderna teknologin mångfaldigas obegränsat nästan utan kostnad. Fastän man skickar iväg varan till en kund har man den kvar. Vanliga intuitioner om förhållanden mellan framställnings-, distributions- och lagerkostnader gäller knappast, och programvaruindustrins valhänthet i försöken att behandla program som varor är ganska typisk och beror inte på bristande kompetens utan på att varumetaforen är svår att tillämpa.

Går vi en aning djupare så blir det ännu knepigare. Under vilka omständigheter kan man säga att man har information? Om man kan visa upp den på en millisekund? En sekund? En dag? Det är inte lätt att säga ens vad allt som följer av några futtiga axiom och en slutledningsregel, hur kan vi då få något grepp om mindre formella och mer komplexa stycken av information? Säljaren av en ”informationsvara” vet normalt inte exakt vilken information hon säljer, och köparen inte vad hon köper, så snart informationen är mer intrikat än adresslistor. Inte heller är läget och avgränsningen särskilt klar, speciellt inte när vi är inkopplade på ett nät. Samtidigt är allt detta fullkomligt ointressant för användningen: det som betyder något är hur snart jag kan få den information jag vill ha, inte ”var den finns” eller om den ens ”finns” utan ”beräknas och konstrueras” först på min begäran. För att kunna bedöma kvaliteten på informationen kan det förstås vara viktigt att kunna ta reda på den presenterade informationens rötter och förhållandet till dessa rötter, men detta betyder inte att informationen blir mer varuliknande, snarare tvärtom.

Nätet, när det används som ett medel att kommunicera med andra människor och att få tillgång till information från andra källor, innebär snarare att ett kommunikativt rum öppnas för användaren: fria kommunikationsmöjligheter åt alla tänkbara håll. ”Cyberspace” som är en vision av en gemensam ”datarymd” ger en topologiskt mycket mer träffande bild av nätanvändning än transportmetaforen och förebilder som järnvägsnätet, trots den något puerila hackerromantik som omger begreppet. Nätanvändning kan också bestå av mycket som inte av användaren upplevs som ”kommunikation”: några enkla exempel idag är att betala med kort i affären, att ta ut pengar på bankautomaten.

Även som implementationsmetafor är transport inte utan problem, eftersom ”transporten” på många sätt skiljer sig från transporterna längs gamla typer av nät, som dessutom skiljer sig sinsemellan ganska mycket. Järnvägen, till exempel, är ett glest nätverk. Det tar ganska mycket plats (vilket man inte kan säga om datornäten). Man kan inte improvisera utflykter utanför spåren, och man kan inte köra om. Transporttiden bestäms till stor del av den begränsade överföringshastigheten mellan två punkter. Järnvägen tillåter ett stort flöde, men är inte så flexibel. Den tillåter inte snabba skiften av flödesriktningar, den ger inte mycket möjlighet att anpassa nätkapaciteten efter behovet. Det är svårt att blanda olika typer av trafik såsom godstrafik och persontrafik. Begränsningarna gör att man behöver en hård central trafikkontroll. Landsvägen är i jämförelse ett tätare nätverk, som medger länkar av varierande kapacitet (och kostnad och utrymmesbehov). Man kan (med ett visst bekymmer) köra om. Trafikstockningar kan uppstå på grund av komplicerade korsningar, blandad trafik och stor individuell frihet, och genom att man endast har lokala, av varandra oberoende trafikkontrollsystem som å andra sidan tillåter en mycket flexibel användning. Och så vidare, varje typ av transportnätverk har sin egen speciella interna logik.

I elektroniska nät är det vägtullarna och nodadministrationen som är flaskhalsar och bestämmer transporttiden. De fysiska transportvägarna blir i motsvarande mån mindre intressanta (japanska universitet kommunicerar mellan varandra via Hawaii). Flexibiliteten är mycket stor, men trafikledningen är inte oproblematisk, och trots decentralisering kan man inte gå riktigt säker för störningar som slår ut ett större område. Nätverket är snart fullkomligt tätt bestående av världsomspännande nät sammanvävda med mer lokala nät, och snart även med mikronät av ständigt kommunicerande vardagsföremål (med infrarött ljus, ultraljud, och radiovågor), i till exempel biltrafiksystem, hemelektronik, intelligenta hus, aktiva identifikationsbrickor som håller reda på var folk och saker är. Allestädes närvarande datorkraft, “ubiquitous computing”, utlovas.

Informationssamhällets infrastruktur?

Man behöver inte vara världshistoriker som Lewis Mumford, Alvin Toffler eller Svante Beckman för att bli nervös inför allt tal om infrastrukturer. Är detta inte alldeles förlegat? Infrastrukturer intar en central plats i industrisamhällets ekonomi. Järnvägarna spelade en viktig roll när Sverige byggde sin rikedom på trä och järn. Hitlers motorvägar var väsentliga för den tyska krigsansträngningen. Men vilken roll spelar sådana transportsystem i informationssamhället? Och vilken roll spelar basindustrierna? Vägverket har inte hunnit bygga motorvägen mellan Göteborg och Uddevalla förrän Volvo lagt ned den av staten finansierade bilfabrik som motiverade vägbygget. Satsningar på tunga och seglivade infrastrukturer blir vanskliga i en tid av allt snabbare och svårförutsägbara förändringar. Som många framhållit, är det säkerligen klokare att staten lägger sina stödresurser på informationssamhällets kunskapsintensiva verksamheter än på de infrastrukturer som spelade en huvudroll i industrisamhället, men som blir allt mindre väsentliga när arbetslivet går från rigid storskalig produktion till flexibel småskalig service.

Men även ett informationssamhälle behöver väl en infrastruktur? Javisst, men om man med infrastruktur menar ett relativt stabilt ramverk som för åtskilliga år framöver sätter villkoren för samhällets övriga verksamhet, så får man se upp. När människors kunskaper värderas högre än maskiner och råvaror och när dessa kunskaper kräver ca tre decenniers utbildning, är det rimligare att betrakta samhällets kunskapskapital än dess järnvägar som dess infrastruktur.

Det är naturligtvis alltid möjligt att i ett samhälle urskilja mer grundläggande strukturer som har avgörande betydelse för samhällets möjligheter att fortleva och utvecklas. Ju mer föränderligt världssamhället är desto viktigare är det att dessa infrastrukturer inte låser oss fast i bestämda fysiska strukturer och handlingsmönster som snart kan vara förlegade, utan att de bildar en grund som lämnar stor frihet och flexibilitet i användningen, såväl då det gäller ändamålen som metoderna. En inte så liten del av skillnaden ligger i vilken attityd man intar.

Informationsteknologin är här ett gott exempel. Den första vågen av administrativa tillämpningar innebar en satsning på stora databassystem: man samlade företagets informationsresurser i ett centralt system. Den sålunda skapade informationsinfrastrukturen skulle ett drygt decennium senare visa sig mycket svår att befria sig ifrån, när det blev tekniskt möjligt och attraktivt med en mer ”decentraliserad informationsbehandling”, med ”spridd datakraft”. Idag består inte längre informationsinfrastrukturen av stora dataavdelningar med centrala datasystem, utan den är en kommunikationsstruktur, ett i komplexitet växande nätverk av maskiner och människor, där driften av datanätet blivit något av en reträttpost för dataavdelningar vars stordatorer gått till skroten. Men det är inte så mycket databastekniken som sådan som är skulden till rigiditeten (som samtidigt förstås inte är mycket att bråka om jämfört med rigiditeten i ett järnvägsnät), utan snarare det oöverlagda sätt på vilket man upphöjde tekniken, implementationen, till att också ge mönstret för användningsformerna, hur tekniken skulle användas, och hur man skulle tänka på användningen. Som teknik är databaser av oförminskat värde, och vi fortsätter att använda den tekniken, men börjar omsider så smått kunna frigöra användningsformerna från teknikformerna. Ett litet tecken på hur långt man har kommit är hur pass mycket användare talar i termer av ”databaser”, och då inser man att vi har långt kvar att gå.

Med andra ord, det som nu är utomordentligt viktigt när man satsar på nätverkstekniken, är att man försöker undvika att samma misstag upprepas igen, och inte låter teknikformen bli bestämmande för användningsformerna.

Bill Clinton och Al Gore vill bygga ”informationsmotorvägar” genom USA och i Sverige vill vi inte vara sämre. Jämförelsen med motorvägsbyggen leder naturligtvis tankarna alldeles galet. Clinton vill satsa pengar på teknisk utveckling och forskning om användningen av det i stort sett befintliga nät som sedan 1960-talets mitt förbinder (den militärfinansierade) forskningen i USA. Arbetet med att lägga fibrer ut till enskilda hushåll är en annan och betydligt blygsammare uppgift. Nätverk, nät, motorvägar, är metaforer som visserligen kan användas till att skapa entusiasm och få politiker att ta fram plånboken, men samtidigt förvirrar de genom att leda tankarna bort ifrån det saken gäller.

Förvisso finns det idag pengar att tjäna på varor och tjänster som är knutna till kommunikation: på teknik som möjliggör kommunikation, på teknik som används vid kommunikation, och på teknik som utnyttjar kommunikation. Den vanliga strategin innebär att gå från en sådan upptäckt till att satsa på den grundläggande tekniken i sammanhanget, nätverkstekniken. Men vi kan inte stanna där, vi måste i stället fråga efter vilka möjligheter nätverken erbjuder och göra satsningarna på att utveckla dessa möjligheter. Med andra ord, när vi väl har nätet, för det är ju ett tämligen trivialt och ekonomiskt ointressant industritekniskt problem, vad skall vi då göra med det? Det är den intressanta frågan. Att vi skall använda datornätet till krig och underhållning, det är klart, men finns det också andra användningsområden? Och vilken kompletterande teknik kräver de?

3 Implementationsmisstaget

I den mån politiker, forskare, beslutsfattare, m fl intresserar sig för tekniken som samhällsförändrare gör de det antingen genom att uppfatta tekniken som (1) en grund för ekonomisk tillväxt, (2) ett hälsoproblem, (3) ett hot mot tillvaron (miljöförstöring, kärnvapenkrig), eller (4) som ett angrepp på människors hembygd. Går vi utanför dessa fyra områden och börjar tala om hur tekniken förändrar människors liv på lite längre sikt i vardag och i fest, i arbete och fritid, hur den ger våra liv nya inriktningar, hur den påverkar människors värden, ja, då lyssnar folk inte särskilt länge, utom i spektakulära undantagsfall som med televisionen eller dataregistren. Men man diskuterar hellre konsekvenserna av ett idogt teve-tittande—blir man våldtäktsman av att titta på pornografi? dråpare av att se Bröderna Cartwright?—än vad det egentligen är för vits med ett liv framför teven.

Så länge tekniken behandlas som i första hand orsak med effekter, vare sig det gäller tillväxt och strategiska fördelar eller utarmning och global uppvärmning, och inte som livsform och värld (”en artificiell värld”) kan man inte ta den på allvar som samhällsförändrare. Och innan folk riktigt fått ögonen på informationsteknologin har den förändrat samhället, arbetsplatserna, ekonomin, institutionerna, vardagen, livet.

Teknikens former

Man kan tala sig varm för teknisk utveckling utan att ha någon särskilt klar föreställning om vad teknik är, vad det är som skall utvecklas och hur. Så länge man med teknisk utveckling endast menar nya produkter som kan ta marknadsandelar eller nya arbetsredskap som kan rationalisera produktionen, är det inte underligt att tekniken uppfattas som någonting vid sidan om samhället. Teknisk utveckling betyder mer pengar, kort och gott. Men för de pengarna skall man ju köpa något, till exempel den teknik som har utvecklats, och då blir det genast intressantare vad det är för slags teknik, vad man kan ha den till, och om den har något värde.

När man ser tekniken som en del av samhället snarare än som en drivkraft vid sidan om samhället, måste man skaffa sig en föreställning om vad den är, man måste börja tänka på dess värde utöver dess rent ekonomiska värde. Är den något att ha? En föreställning om tekniken utgår som regel från en eller annan teknikform som förebild. Teknik identifieras med verktyg, instrument, mindre maskiner, sådant som underlättar arbete (kalkylatorer och bakmaskiner) eller underhåller (tevespel och cd-spelare). Sådan teknik är flyttbar, idag ofta beroende av elektricitet, men ändå rätt självständig. När teknikutveckling identifieras med utveckling av sådan teknik kan den lätt uppfattas som att det gäller att öka antalet, att fylla på med fler tekniska prylar. Livet fortgår ungefär som förut även om vi oroas av påstådda förskjutningar i värderingar (prylfixering, slitochsläng, passivisering, etc..)

Å andra sidan finns den typ av teknik som vi diskuterar här— infrastrukturer, ledningssystem, nätverk, anläggningar—samhällets skelett, nervsystem och blodomlopp. Är det detta man i första hand menar med teknik uppfattar man antagligen teknisk utveckling som en mer genomgripande samhällsförändring. Sådan teknik möjliggör (reglerar) på ett mer genomgripande sätt vanor, interaktion, beteende, vad vi gör med vår tid. Vattenledningar, elektricitet, järnvägar, biltrafik, telefonen, massmedia, industrisamhällets produktionsapparater, sätter ramen för vår tidsanvändning och styckar upp vår dag. De ger livet stadga. De fungerar också som förebilder för annan samhällelig verksamhet: utbildning, sjukvård, etc, organiseras med fabriken som förebild.

Prylarna ger oss en föreställning om tekniken som stöd, tekniken som verktyg, även om detta stöd kan framkalla beroende, missbruk och bli till en last. Anläggningar frammanar bilden av tekniken som system, en apparat som kontrollerar oss, som ökar sin makt över oss allteftersom dess komplexitet och storlek tilltar. Ledningar kan också få oss att tänka i banor av tekniken som nätverk. Om vi inte uppfattar ledningarna som i första hand ingående i ett system, obegripligt i sin komplexitet, i förundran över att det kan fungera, utan i stället koncentrerar oss på ledningarna själva, kan vi se dem som länkar som knyter människor samman. Det ligger närmare till hands, kan man tycka, att uppfatta elledningarna som delar i ett system, och telefonledningarna som ett nätverk.

Båda dessa föreställningar om tekniken placerar den i bakgrunden. Om man tänker på tekniken som gränsyta gör man precis tvärtom. Vart man ser sig om, ser man teknik. Maten vi äter, luften vi andas, marken vi går på—allt är artificiellt, producerat, modifierat av människan. Att tänka på teknisk utveckling som förändring av den värld vi lever i väcker frågan ”Vilken värld vill du leva i?” och den frågan har inget självklart enkelt svar. Hittills har vi inte låtit denna fråga på allvar påverka våra satsningar på teknisk utveckling.

Teknik och samhälle

Att fråga efter relationerna mellan teknik och samhälle, som om de var två artskilda fenomen, är ungefär lika galet som att fråga efter relationerna mellan kropp och själ. Men det är svårt att börja en diskussion om teknik och samhälle utan att ställa den sortens fråga. Och då finns det naturligtvis, som när det gäller kropp och själ, tre sorters svar. Antingen tänker man sig att tekniken är ett samhällsfenomen, med allt vad det innebär, eller också uppfattar man tekniken som en drivkraft som formar samhället, eller också föreställer man sig att tekniken och samhället på något sätt interagerar med varann. Vad dessa tre positioner går ut på förblir naturligtvis synnerligen oklart med mindre man besvarat frågan vad man menar med ”teknik” och med ”samhälle”. Men just den frågan hoppas man att få svar på genom att utveckla en eller annan av dessa positioner.

Att uppfatta samhället som bestämt av tekniken är en klassisk och tämligen föraktad position. Första gången man får höra om hur White menar sig ha funnit feodalsamhällets ursprung i stigbygeln—med stigbyglar blev det möjligt att slåss från hästryggen utan att ramla av—blir väl många stimulerade, men de flesta vänder sedan ryggen åt den sortens ”teknikdeterminism”. Mer populär är idag den motsatta idén om hur tekniken formas av samhället. Det är en position med många varianter, alltifrån ett intresse för de institutioner i vilka tekniken utvecklas, till en tämligen djärv tes om tekniken som social konstruktion: tekniken är vad brukarna i frihet gör den till och ingenting annat.

Mellan dessa extrempositioner, mellan determinism och konstruktivism, finns föreställningen om växelverkan, antingen som idén om sociotekniska system, sammansatta av tekniska system och sociala organisationer i en oupplöslig helhet med ömsesidiga beroendeförhållanden, eller som (en smått paradoxal) tillämpning av idén om nätverk med människor och maskiner på jämställd fot i nätet.

Hur skall man välja mellan dessa teorier? Kanske gör man klokast i att inte välja, utan att i stället se att det ligger någon sanning i alla dessa, sinsemellan mycket olika, teorier så länge man väljer rätt teknikform till rätt teori. Ingen av dem ger oss sanningen om relationerna mellan teknik och samhälle, utan snarare ger de oss tillsammans en god bild av teknikens mångsidighet.

Relationerna mellan determinsm och konstruktivism kan ytterligare belysas med hjälp av Claude Lévi-Strauss distinktion mellan ett modernt, ingenjörsmässigt sätt att tänka och vad han kallar bricolage, som han menar dominerar traditionella kulturer. Bricoleuren samlar på sig grejer som någon gång kan komma till användning, och alltsomoftast rotar hon igenom sitt förråd och ser vad hon kan åstadkomma med det hon har. Ingenjören bestämmer i stället först vad hon vill göra och beställer sedan fram det hon behöver i form av verktyg och material. För bricoleuren kan i stort sett vad som helst användas till vad som helst, medan för ingenjören varje ting har en särskild funktion, som den optimalt uppfyller, vilken definierar den. Som ingenjörer tränas vi i att finna optimala lösningar; som bricoleurer nöjer vi oss med att finna en lösning.

Att uppfatta teknik och social förändring som bricolage kan innebära att se de människor som utsätts för tekniken som bricoleurer. Man installerar ett nytt datorsystem i en organisation och folk i den kommer så småningom att se vad de kan ha det till och organisationen kommer att anpassas därefter. Att uppfatta teknik och social förändring som en ingenjör innebär att se den sociala förändringen som en välbestämd funktion av teknikens karaktär. De människor som utsätts för tekniken blir, om än komplexa så ändå, kontrollerbara variabler i ingenjörens tumregler, ekvationer. Även om vi i någon mening alla är bricoleurer, så verkar vi ofta uppföra oss som förlängningar av tekniken, just så som ingenjörerna vill och räknar med att vi skall göra. Till en del kanske just därför att i bricoleurens attityd ligger en målopportunism: går det inte att göra det vi helst skulle vilja göra, så gör vi något annat som relativt enkelt går att göra och förvandlar detta till vårt nya mål, och infriar därmed med viss sannolikhet ingenjörens förväntningar. Men, determinism eller inte, från denna punkt börjar det typiskt hända saker som den ingenjörsmässiga planeringen inte alls förutsett. Träden dör längs motorvägarna.

Alternativen till teknikdeterminismen betonar alla människans frihet gentemot de artefakter hon skapar, men man behöver inte betvivla att den friheten i någon sorts metafysisk mening finns, för att ändå notera att den inte verkar ta sig så särskilt dramatiska uttryck. Även om vi inte behöver det, så har vi tagit för vana att sömngångaraktigt rätta in oss i teknikledet.

Hur skall man förstå människors synbarliga passivitet inför teknikens rumsterande i deras liv, i arbete som i vardag, i samhällets storslagna förändring såväl som i det dagliga bestyret? Vi kan naturligtvis se det som ett exempel på ett mer allmänt demokratiproblem, men det är inte bara frånvaron av inflytande som gör teknikdeterminismen till praktisk sanning. Vi saknar också kunskaper och insikter i teknikens roll som livsformare.

Tekniken och dess användning

Just genom att tekniken är en så viktig del i vår värld, blir den en del av oss, och därigenom så självklar att vi inte lägger märke till den. Vi ser den, men vi ser den ändå inte. När man diskuterar teknikens roll och möjligheter, och när man pläderar för teknisk utveckling eller ökad användning av en viss teknik, är det uppenbarligen frestande att sätta likhetstecken mellan den verksamhet man vill stödja med teknik och tekniken själv. Kommunikation med stöd av informationsteknologi blir transport av signaler i datornät. Information blir en resurs eller vara som transporteras och som mäts i bitar. Om två personer är förbundna med en fiber och har den i övrigt nödvändiga tekniska utrustningen så är kommunikationsproblemet löst. Hur mycket de kan kommunicera bestäms av nätets och utrustningens prestanda.

Det finns många risker med en identifikation som denna. I den mån tekniken innebär en reglering av kommunikationen som kommer i konflikt med den reglering som tidigare tekniker och sociala konventioner för kommunikation inneburit, kan störningar inträffa. Eller också kan man tänka sig att den nya tekniken blir så entusiastiskt mottagen att den snabbt och oöverlagt förvandlar regelverket för kommunikation med djupgående—och kanske inte särskilt lyckade—förändringar i kommunikationsvanor som följd.

Om kommunikation är en form av arbete, produktion, snarare än en transport av information, i stil med kommunikationen i en arbetsgrupp, ett seminarium, en rättegång, en valberedning, så kan en teknik som stöder transport bli tämligen misslyckad som kommunikationsteknik, eller om kommunikation är en form av socialisation, gruppkonstitution, så är kanske teknik som stöder argumentation eller transport inte så lämplig.

Om man i stället uppfattar näten som en frigörande plattform för olika former av kommunikation, en infrastruktur som lägger ett minimalt regelverk på den verksamhet den stöder, så kan det innebära att det plötsligt krävs en stor ansträngning för att med den friheten upprätthålla det regelverk som möjliggör argumentation och socialisation.

Att det är skillnad mellan teknikens användning (elektronisk post), idén med den (kommunikation), och olika försök till teknisk implementation av idén (fiberoptik) är ingen märklig tanke. Det är skillnad på ordbehandling och en viss programvara för ordbehandling—även om den senare råkar dominera marknaden så till den grad att ”ordbehandling” i praktiken innebär arbete med denna programvara. En kopiator behöver inte se ut som en Xerox-kopiator. (I USA används som bekant ordet ”xerox” med betydelsen ”kopiera”.) Implementationen är inte alltid fattigare än idén, även om det är det normala. Tekniken stödjer som regel en verksamhet som går långt utöver tekniken, mera sällan styr den en verksamhet som får sin mening av tekniken. Idéer när de är som mest fruktbara utstakar inte sina användningsområden annat än vid en tillbakablick.

En anledning till att man gärna identifierar användningen med tekniken är att den senare är konkretare, mer lättbegriplig, och samtidigt har högre status. Begreppet information har fått lida av detta. Information, har två helt olika betydelser, en teknisk (bitar och sådant) som är en rent implementationsteknisk fråga. Å andra sidan en informell, innehållslig, vardaglig betydelse som har en ytterst oklar relation till det tekniska begreppet. Det finns en olycklig tendens att tro att det tekniska begreppet är en mer exakt och vetenskaplig motsvarighet till det informella. Så är alls icke fallet.

När man sätter likhetstecken mellan teknik och användning begår man, vad vi kallar, implementationsmisstaget. Så gott som all mänsklig verksamhet utförs nuförtiden med hjälp av något verktyg, ett eller annat “implement”. Implementationsmisstaget innebär att identifiera verksamheten med verktyget.

En konsekvens av implementationsmisstaget är en låsning vid dagens teknikanvändning och en brist på beredskap inför nya, framtida användningsformer. Det kan vara så enkelt som att vi som individer knyter vår användning till den teknik vi investerat i och därför står oförberedda inför den tekniska utvecklingen. Eller det kan ta sig uttryck i kraftulla trender som identifierar tekniken med en viss användning, användningen med denna teknik. Idag är framtidens informationsteknologi en kommunikationsteknologi. ”Det gäller att knyta ihop Sverige.” Massmedia diskuterar framtidens datakommunikation och informationsflöden. Forskare funderar över integration, datasamverkan och ”electronic data interchange”. Nutek satsar våra pengar på forskning om datornät. Televerket gräver ned fiberkablar.

Igår, för tjugo år sedan, var det inte kommunikation vi tänkte på när vi diskuterade datortekniken. Informationsteknologin var framför allt en databasteknologi. Hade vi 1973 spekulerat om framtiden, säg tjugo år fram i tiden, hade vi undrat om något som idag knappast intresserar oss alls. Informationslagren är rätt välfyllda och vi är mer bekymrade över hur vi skall få informationen att strömma så smärtfritt som möjligt, utan spill och stockningar, så att den är på rätt plats vid rätt tid. Just-in-time filosofin har fått oss att mer allmänt uppfatta lager som suspekta symtom på konservatism och ineffektivitet. Informationen skall inte lagras, den skall flöda.

I båda fallen ligger vår diskussion rätt nära den tekniska implementationen. Idén med en databas är att skapa ett informationslager. Idén med ett datornät är att möjliggöra ett informationsflöde. Men den mer grundläggande idén är naturligtvis en och densamma i de två fallen: att göra informationen tillgänglig. Om den görs tillgänglig som lager eller som flöde, det kan göra detsamma. Så länge tillgänglighet identifieras med lager, är det naturligtvis svårt att se nätverken som lösningen på ett tillgänglighetsproblem. När man en gång sett denna lösning är den självklar. Och då inser man också att vad smidiga just-in-time-flöden ur användningssynpunkt ger oss, kan beskrivas som virtuella lager. Till synes finns allt alltid i lager: precis när man behöver det finns det färdigt att plocka fram.

Om tjugo år kommer man antagligen att bekymra sig ungefär lika litet om flöden som vi idag bekymrar oss om lager. Vi går nu in i en fas där vi satsar allt på rörelse, transporter av allehanda slag. Det förefaller kanske idag absurt, men icke desto mindre säger oss erfarenheten, att vi i morgon kommer att satsa på vila, på lokal självförsörjning i olika former. I framtiden kommer inte informationen att flöda. Och vi kommer att inse att det är inte tillgänglighet som är den grundläggande idén bakom lager och flöden, utan behovsrelevant tillgänglighet. Endast det vi har användning för vill vi kunna komma åt, och vi kommer att satsa vår energi på att städa i informationsrummet och bygga dammar och filter som håller flödena i schack.

Teknikens utveckling

En annan konsekvens av implementationsmisstaget är en bristande förståelse för och medvetenhet om den tekniska utvecklingen, vad den innebär och vad den kräver. Tekniken i moderna samhällen kännetecknas av utveckling. Den tekniska utvecklingen spelar huvudrollen i det vi kallar ekonomisk tillväxt. Ändå har vi svårt att inrätta våra liv och samhällen efter en teknik i förändring snarare än teknisk stabilitet. Vår användning av teknik förmår sällan räkna med att tekniken utvecklas, just genom att vi har en tendens att identifiera användningen med tekniken.

Teknisk utveckling innebär ofta att byta ut en gammal teknik och ersätta den med en ny. Att ersätta innebär att utföra samma funktion på nytt sätt. Det nya sättet har som regel en rad fördelar relativt det gamla. Det är effektivare, billigare, rikare, etc. En fråga gäller därför dessa aspekter. Men allt som har funktion kan missbrukas. Bilen som tar dig till landet, tar rånaren från banken. Den nya tekniken innebär genom sin (bättre) funktionalitet möjligheter till grövre missbruk. Allt som har funktion har också bieffekter, funktionellt irrelevanta egenskaper. Dessa är särskilt intressanta att studera: vilka nya bieffekter kommer till, vilka gamla försvann?

Att en teknik är en utveckling av en gammal teknik betyder inte att den kommer att ersätta den tekniken. Ibland är den nya tekniken en utveckling av en gammal teknik, men inte för den skull en ersättare av någon gammal teknik. Teveapparaten är en utveckling av katodstråleröret, kan man kanske säga med lite god vilja, men den har ingen föregångare vad avser den funktion den utför. Ibland är den nya tekniken så ny att den varken kan ses som utvecklingen av eller ersättare till någon gammal teknik.

Vi kan kanske bättre förstå teknisk utveckling genom att på den tillämpa Darwins utvecklingslära. Darwin betonade betydelsen av återanvändning. Fiskarnas fenor blir till fram- och bakben hos landdjuren, frambenen blir till armar hos aporna och till käkar hos ormarna, och så vidare. En utveckling som på detta sätt påverkas av radikalt nya användningar blir mycket svår att förutsäga. Om den tekniska utvecklingen har denna karaktär är det inte underligt att den gång på gång överraskar oss, om vi gång på gång gör misstaget att identifiera användning med implementation.

Vi påminns om Lévi-Strauss tidigare diskuterade distinktion mellan modern ingenjörskonst och traditionellt bricolage, mellan modernt ”slit och släng” och det traditionella ”inget får förfaras”. Om naturen är en återanvändare, en bricoleur så är detta naturligtvis än mera sant om kulturen. Kulturer utvecklas med hjälp av metaforer, genom återanvändning. Det nya skapas alltid av något gammalt, och det är när man ser relationerna mellan det gamla och det nya i en utveckling som denna blir begriplig.

Användningens utveckling

När man identifierar teknikens användning med tekniken själv beror det naturligtvis på att man uppfattar användningen som teknik. Ingenjörer har för sig att det finns en riktig användning av varje teknik. Som bricoleurer är vi förberedda på att en och samma teknik kan komma att användas på många olika sätt. Ingenjörer inbillar sig att de kan kontrollera användningen på samma sätt som de har kontroll över tekniken själv. Användningen är en del av tekniken. När människor avviker från deras förväntningar, med olyckor som resultat, skyller ingenjörerna på den mänskliga faktorn, en särskilt otillförlitlig teknisk komponent. Bricoleurer ser snarare en fördel i människors uppfinningsrikedom, och finner i det oväntade sättet att använda tekniken en källa till förnyelse. Genom att ge plats för bricolage i våra organisationer blir det möjligt att utveckla en teknikanvändning som är svår att imitera.

I diskussionen av vad som brukar kallas strategiska informationssystem eller, bättre, strategisk användning av informationsteknologi är den avgörande frågan hur ett företag kan vinna långsiktiga konkurrensfördelar genom innovativ användning av teknologin: Hur utvecklar man en användning som endast med svårighet kan imiteras?

Vårt sätt att formulera denna fråga antyder den riktning i vilken det finns ett svar. Genom att satsa på utveckling av användningen snarare än på utveckling av tekniken kan man skaffa sig ett rejält försprång trots ett tämligen ohämmat informationsflöde. Tekniken själv är lätt att kopiera, men den organisation och kompetens som behövs för att använda tekniken kan vara svårare att få kläm på, under förutsättning att den utvecklats—under ju längre tid desto bättre—i företaget och inte köpts utifrån. Detta innebär att gå en väg rakt motsatt den som informationsflödena uppmuntrar en till: I stället för att försöka bli så lika de andra som möjligt strävar man efter att utveckla sin egenart, informationen utnyttjas till att undvika upprepning och imitation, till att hålla sig vid sidan om forskningsfronten. Och egenarten ligger inte i tekniken utan i de idéer, den organisation, den kompetens, det sätt man utvecklat att använda tekniken.

Richard Mason påpekar att det tog drygt 20 år att bygga upp den kompetens på IT-området som gjorde det möjligt för Bank of America, American Airlines, och American Hospital Supply, att dra strategisk nytta av teknologin. Han betonar också den roll denna kompetens spelar som infrastruktur. Ibland undrar vi om man kanske förletts av det faktum att datornät spelat en stor roll i många av de framgångshistorier som går under beteckningen strategiska informationssystem. I stället för att stirra sig blind på tekniken borde man kanske försöka förstå de speciella drag i dessa organisationer som gjort dessa framgångar möjliga.

Ingenjörer, som Lévi-Strauss beskriver dem, är formellt utbildade, vetenskapligt skolade, med metoder och legitimation. De har dokument på sin kunskap och de dokumenterar sina lösningar. Bricoleurer har sin erfarenhet och sitt handlag och deras lösningar får tala för sig själva. När man man satsar mer på utbildning och kompetens är det som regel fler ingenjörer man vill ha. Om de avgörande framgångarna på en marknad åstadkoms av bricoleurer måste vi finna medel att göra satsningar på kunskap till satsningar också på bricolage. Men det innebär satsningar på inlärning i organisationer, satsningar på indviduell utveckling snarare än på längre massutbildning på institution. Framför allt innebär det kanske en annan attityd till kunskap och kompetens, där det inte är konformiteten, de rätta svaren, som premieras utan det originella anslaget, de spännande misstagen.

När man identifierar en verksamhet med dess tekniska implementation reser man ett hinder för teknisk utveckling. Det är ju just skillnaden mellan idén och dess tekniska implementation som driver en att utveckla tekniken. Om man vill använda teknisk utveckling för att erövra framtiden måste man diskutera idéer om teknikens användning och inte låsa sig vid dagens tekniska implementationer. Med en sådan låsning kommer man att ägna sin energi åt att förbättra befintlig teknik och en dag se sig förbisprungen av en teknik som implementerar en annorlunda idé, en annan verksamhet. Stordatorerna, som försvann lika dramatiskt som en gång dinosaurierna, höll på att bli IBMs undergång.

4 Datornätens användning

Om man lyckas undvika implementationsmisstaget vad gäller datornäten, och alltså lyckas hålla isär användning och teknisk implementation, vad kan man då tänka sig att använda datornäten till? Vad är det för datortillämpningar vi borde beställa, eller förvänta oss växa fram, så att vi har något att fylla noderna i näten med? Till att börja med blir det naturligtvis fråga om tillämpningsprogram för kommunikation och för meddelandehantering.

Elektroniska motorvägar

Elektronisk post eller datorpost är den mest triviala användningen av datornät. Människor skickar korta meddelanden mellan varann, meddelanden som lika gärna hade kunnat sändas per brev (men vem vill gå till brevlådan?) eller per telefon (om hon bara svarat). Eller de utbyter åsikter i ett konferenssystem, vilket kan liknas vid att sätta upp lappar på en gemensam anslagstavla (eller kanske snarare göra sig odödlig på en toalettvägg). På kort sikt är det denna användning av datornäten som är den mest betydelsefulla.

I god informationsteknologisk anda är det naturligtvis möjligt att framställa denna användning som revolutionerande och den har snabbt kommit att bli mytomspunnen: kontrarevolutionen i Sovjetunionen misslyckades på grund av elektronisk post, hackers lever i en värld av underjordiska bulletin boards, elektroniska älskare solochvårar sig fram genom nybörjarna i näten, ja, till och med nätverket av kablage som transporterar meddelanden mellan maskinerna tenderar att anta mytisk gestalt. Varje välsorterad bokhandel i USA innehåller i år minst ett tiotal böcker om Internet, vilka tävlar om att anslå en så religiös ton som möjligt: “So take a walk on the digital frontier. Get ready for the next installment of the Information Age…With just your fingers on the keyboard, you can reach around the world…if you have an interesting tale to tell about how the Internet has changed your life send an email message to…”

Internet används inte bara till datorpost, även om det idag är den användning som dominerar. Det skickas och hämtas texter över Internet, och nätet används också för att komma in och arbeta på datorer långt borta. Det förra görs allt oftare per datorpost, och det senare görs allt oftare för att läsa post på hemdatorn när man själv är långt borta.

Höghastighetsnät, eller bredbandsnät, dvs nät som kan transportera stora mängder information per sekund, behövs för multimediatillämpningar och mer allmänt för snabb överföring av ljud och bild. Om man vill använda dagens nät för videotjänster av olika slag, från överföring av väderkartor till distribution av spelfilmer behöver deras kapacitet utvidgas. Men en ökad kapacitet behövs framför allt för att svälja en förväntad explosiv ökning av antalet korta elektroniska meddelanden av den typ som sänds idag. En nyligen gjord uppskattning av ökningstakten på Internet, citerad av Al Gore, sätter denna till 10% i månaden.

Vad kommer denna ökade användning av datorpost att innebära? Kommer den att ha en lika revolutionerande effekt på våra vanor som en gång telefonen? Likt telefonen utvidgar datorposten snabbt och drastiskt din umgängeskrets. Det är så lätt att skicka ett elbrev—lättare än att skriva eller ringa—och det är lätt att skicka det vidare, och det är lätt att svara, men det är också lätt att elbreven samlas på hög i din dator. Likt telefonen är det ett kommunikationsmedel som spar mycket tid genom att ta mycket tid. Välkommen till kommunikationssamhället!

Informationsteknologin hjälper oss att samla in, lagra, bearbeta och kommunicera allt större mängder information. De stora mängderna information kräver i sin tur allt bättre teknik för att vi skall kunna hålla reda på dem. En teknik som måste utvecklas som en konsekvens av ett ökat användande av datorpost är tekniken för sortering av meddelanden. Sådan sortering sker idag huvudsakligen manuellt, även om det börjar finnas system för automatisk sortering baserade på förekomsten av vissa nyckelord i texten eller mer generellt på syntaktiska likheter mellan texter. Mer sofistikerade sorteringsinstrument kommer naturligtvis att kunna förändra vår vardag rätt rejält: När du bara behöver ta del av den information du vill ha, när du vill ha den, vilken information kommer du då att ta del av?

Datorpost har redan blivit ett omtyckt forskningsområde för psykologer, socialpsykologer och sociologer, och vi skall inte filosofiskt spekulera över sådant som just nu, vid sidan om all mytbildning, är föremål för empiriska undersökningar. Sådana undersökningar ger exempel på att storföretagen i USA redan insett att användandet av elektronisk post hotar den traditionella maktfördelningen i organisationer och till och med kan rasera gränserna mellan olika organisationer. Genom elektroniskt utbyte växer det fram en helt ny typ av “virtuella” organisationer. Med en livlig korrespondens med kollegor i andra organisationer, växer din kunskap om lediga jobb och avancemangsmöjligheter annorstädes, samtidigt som din identifikation med den egna organisationen försvagas. Det berättas redan om företag som demonterat sina elektroniska postsystem. (Detta kan naturligtvis alltid motiveras med hänvisning till datasäkerhetskrav.) Nätverk är nog bra, men i kontrollerade former. Nätverken verkar stärka individerna på organisationernas bekostnad och det är inte alltid traditionella storföretag uppfattar detta som en fördel.

Den pågående satsningen på ”datorstöd för samarbete” (”computer support for cooperative work (CSCW) eller, ibland, ”groupware”) är därför lite paradoxal. CSCW växte fram för fem-sex år sedan, när intresset för platta organisationer, för att riva pyramiderna, var som mest på tapeten. Nu är det är inte många arbetsorganisationer som är särskilt platta, i synnerhet inte i lågkonjunkturer. Så nätverk, elektronisk post, och datorstöd för samarbete är framför allt intressanta som exempel på datorteknikanvändning som utmanar dagens arbetsliv.

Med dessa synpunkter i minnet tar vi lätt på oss en skeptisk min när Clinton och Gore betonar de demokratiska aspekterna av sina elektroniska motorvägar. Demokrati är nog bra, men den “fria” företagsamheten har alltid ansett att den gör sig bäst i “politiken”, dvs långt ifrån företagen, långt ifrån verkligheten. Det är därför knappast troligt att de elektroniska nätverken kommer att användas särskilt mycket till att utväxla synpunkter, åtminstone utanför de akademiska kretsarna. (Fast när näten väl finns där, finns trots allt förutsättningarna för att de skall kunna användas i demokratiserande syfte. Måhända tänker Clinton så.)

Den satsning som nu görs världen över på kraftfulla datornätverk kan motiveras på många olika sätt. Allt tal om infrastrukturer för näringsliv och företagande leder närmast tankarna till datorpost, och det är klart att vi kan förvänta oss en användning av nätverken för datoriserade telefonitjänster av denna typ. Och som med telefon och fax blir det snart nödvändigt för alla företag att ha tillgång till datorpost. Nät med betydligt högre kapacitet än dagens telefoninät blir nödvändiga för att hantera en dramatisk ökning i antalet meddelanden. De meddelanden som enligt traditionell ekonomi utgör kärnan i företagens verksamhet—anbud, ordersedlar, följesedlar, fakturor, etc—kommer inte att kräva höghastighetsnät, men dessa nät kommer i stället att tas i anspråk för en snabbt växande, mer informell kommunikation, multimedial och mer kundorienterad.

Datorpost, i den form den har idag, är närmast ett exempel på kommunikationsformen dialog. Men trots allt tal om infrastrukturer för näringsliv är det troligen en annan användning som kommer att dominera de nätverk som byggs idag: television. När de elektroniska motorvägarna når omslaget på TIME Magazine (12 april 1993) är det med följande copy ”Coming Soon to Your TV Screen: The Info Higway—Bringing a revolution in entertainment, news and communication”. TIME tvekar inte: nätverken blir infrastrukturer för konsumtion snarare än för produktion. Ett större teve- och videoutbud (TIME talar om 40 000 kanaler), högre återgivningskvalitet, och allt fler tjänster av interaktiv karaktär, kommer att ställa stora krav på såväl nät som “mottagare”.

När teven är en persondator i ett nät är den inte längre bara mottagare utan kan användas för interaktion, och då ökar naturligvis möjligheterna för olika former av utbildningsteve. Så länge televisionen har karaktär av massmedium kommunicerar den ett gränssnitt till verkligheten. Ju mer av utbildning mediet erbjuder, desto rimligare blir det att tala om upplysning och berikning av gränsytan. Ju mer av enkel, repetitiv, kommersialiserad, underhållning, desto mer av verklighetsflykt och maktutövning blir det fråga om.

Virtuella världar

Så långt har vi endast gett exempel på användning som utnyttjar teknik som redan finns idag. På arbetet kommer människor att kommunicera med varann över organisationsgränserna (om de inte aktivt förhindras att göra detta) och hemma kommer de att motta stora mängder information och underhållning och aktivt välja och svara på en del av detta utbud. Såväl på arbetet som hemma kommer människor också att i mycket större utsträckning än idag använda nätverken för sin service genom att bygga verktygslådor bestående av allting från internationella databaser till lokala hantverkare. Det är ingenting i denna användning som egentligen kräver bredbandsnät—utom just den omfattande användningen. Fast när bredbandsnäten väl finns där kommer de naturligtvis att bli nödvändiga även för denna typ av användning—ungefär som när färgteven ersatte svartvit teve.

Men i hägnet av höghastighetsnäten pågår naturligtvis en utveckling av teknik som kräver stor bandbredd. Det mest omtalade området är det som går under beteckningen “multimedia”, “virtuell verklighet” eller ”mediarum”. Detta område har väckt sådan uppmärksamhet långt innan det finns något särskilt att berätta, att det redan löper risken att likt artificiell intelligens bli en varg som när den väl kommer gör det utan att någon finner det vara särskilt intressant. Låt oss nöja oss med att återge ett någorlunda seriöst exempel.

Bly m fl (1993) beskriver ett försök på Xerox Parc att med datorteknik och videoteknik skapa ett offentligt, virtuellt, rum i vilket människor på avstånd från varann kan vistas. De diskuterar användningen av ett sådant rum och särskilt intressanta är naturligtvis skillnaderna mellan detta rum och vardagsrummet. Men låt oss titta på likheterna först. Rummet finns som bakgrund till vad vi annars är upptagna med, i rummet förekommer tillfälliga möten, i rummet kan vi lokalisera personer vi vill ha tag i utan att söka upp dem, rummet är den sociala arenan framför andra där människor träffas, umgås, och arbetar tillsammans.

Så till skillnaderna mellan det virtuella och det reella rummet. Bly m fl nämner endast en väsentlig skillnad: det virtuella rummet har minne. Men det finns naturligtvis många andra skillnader värda att diskutera. Det virtuella rummet tvingar sig på oss. Investeringar i bredbandsnät blir ett imperativ att använda mediarummet och mediarummet tränger igenom det reella rummets väggar. Så en dag befinner du dig i ett offentligt rum när du sitter vid ditt skrivbord. Allt du gör och säger lagras för evigt och kan när som helst återvinnas. Rummet är stort, mycket större än du tror, och det växer hela tiden. Du befinner dig ständigt i detta rum, även om du har möjlighet att resa väggar omkring dig, men den möjligheten har sina restriktioner som hela tiden övervägs och förhandlas.

Bly m fl klagar över problem med ljudet i det virtuella rummet. Detta beror naturligtvis på att de inte ansträngt sig att finna tekniska lösningar vilka undanröjer restriktionerna i det reella rummet. Ljud i det reella rummet avtar med kvadraten på avståndet från källan. Men hur mäter man avstånd i det virtuella rummet? Det är naturligtvis ett misstag (?) att i stället för att förvandla denna restriktion till möjlighet helt enkelt göra sig av med metriken när man går från reellt till virtuellt rum. I det virtuella rummet borde vi naturligtvis kunna ”zooma” in till och ut från ljudkällor. Likaså har de problem med kamerakontroll och tillgång och översikt över rummet. Här finns naturligtvis en mängd spännande tekniska problem.

Mediarummet kan uppfattas som en avancerad telefon, men att som Jaron Lanier hävda att ”virtual reality is the telephone of the future” är missvisande. Med multimedia-teknik kan man skapa virtuella rum, och ambitionen i den typ av experiment som Bly m fl beskriver är att göra dem så lika det reella rummet som möjligt. Just likheten kan förefalla lite skrämmande: ”New participants particularly mention the value of having team members who are instantly accessible and interactions that can occur with relatively low effort…The media space continues to be ever-present and available but easily put in the background of conscious awareness.”

Idén med mediarummet är att flytta ett rum i stället för att flytta en person, rummet skall komma till dig i stället för tvärtom. Förverkligandet av denna idé har naturligtvis ett mycket stort antal användningsområden. Men de uttömmer på inget sätt den användning vi kan ha av virtuella rum. En helt annan typ av användning innebär att skapa virtuella rum som avviker från det reella rummet och som ger oss möjligheter att utforska verkligheten genom att simulera icke förverkligade möjligheter. Men vilken roll, om någon, som datornäten spelar i denna typ av projekt är svårare att se.

Cyberspace

Desto tydligare förutsätter visionen eller projektet cyberspace ett underliggande nätverk av elektroniska förbindelser. Michael Benedikt (1991) gör följande provisoriska beskrivning:

Cyberspace is a globally networked, computer-sustained, computer-accessed, and computer-generated, multidimensional, artificial, or “virtual” reality. In this reality, to which every computer is a window, seen or heard objects are neither physical nor, necessarily, representations of physical objects but are, rather, in form, character and action, made up of data, of pure information. This information derives in part from the operations of the natural, physical world, but for the most part it derives from the immense traffic of information that constitute human enterprise in science, art, business, and culture….In cyberspace, information-intensive institutions and businesses have a form, identity, and working reality … that is counterpart and different to the form, identity, and working reality they have in the physical world. So too with individuals. Egos and multiple egos, roles and functions, have a new existence in cyberspace. Here no individual is appreciated by virtue only, if at all, of their physical appearance, location, or circumstances. ….Cyberspace has a geography, a physics, a nature, and a rule of human law.

Å ena sidan kan man säga att detta ännu i högsta grad är science fiction. Å andra sidan kan man med hänvisning till det mångsidiga och intensiva arbetet med utvecklandet av tredimensionell bildsyntetisering och visualisering, realtidsanimering, nätverk, multimedier och annat, hävda, menar Benedikt, att cyberspace i detta nu är ”under konstruktion”. Man kan se också den populära förtjusningen i relativt enkla grafiska användargränssnitt, det växande bruket av ”newsgroups”, och hacker-subkulturer, som rörelser i denna riktning.

Tillkomsten av cyberspace kan uppfattas som en ”eterisering” av den värld av människor, saker och platser som vi lever i, och samtidigt som en konkretisering av den värld vi drömmer och tänker i, världen av abstraktioner, minne och kunskap — påpekar Benedikt. Men han menar att det är riktigare att se cyberspace som tillkomsten av en ny värld, en niche som ligger mellan dessa två världar, snarare än som en transformation (och därmed vill han se cyberspace som den senaste utvecklingen i Poppers Värld 3).

Blys virtuella rum illusterar en egenhet hos informationsteknologin som vi kan upphöja till allmän princip: informationsteknologin förvandlar naturlagar till konventioner. När teknologin befriar oss från den reella rumtidens begränsningar måste vi ta ställning till om vi vill ha dem kvar eller inte, och exakt hur de skall se ut. Friheten från yttre tvingande restriktioner innebär samtidigt ett tvång att medvetet och avsiktliga välja strukturer. Designen av cyberspace är en gigantisk uppgift, som måste involvera ett mycket stort antal deltagare, som måste kombinera generella övergripande strukturer med mer lokala, idiosynkratiska, som måste vara ett ständigt pågående projekt utan klar början och utan slut. Benedikt skisserar olika möjligheter på ett grundläggande och principiellt plan. Vi tror att värdet av sådan ”möjlighetsforskning” är mycket stort.

5 Final

Den gamla beprövade medicinen ”infrastruktursatsningar” har kommit i blickpunkten igen med en förvånansvärd fräschör. Efter Stålverk 80, varvsstöd och kortlivade bilfabriker, borde ordet ”infrastruktur” ge människor kalla kårar längs ryggraden, men om så sker är det kårar av vällust snarare än skräck. Vi är både överraskade och imponerade av den framgång lanseringen av informationsteknologin som infrastruktur har haft. Men kanske är de elektroniska motorvägarna något helt annat än Scandinavian Link som kom av sig innan den hann bli byggd? Men är inte skillnaden just att det är orimligt att uppfatta datornäten som infrastrukturer?

Datornäten är en viktig del i ett stort tekniskt system för kommunikation, som förutom näten består av slussar, routers, datorer, tillämpningsprogram, organisationer och idéer. Detta tekniska kommunikationssystem är förvisso en infrastruktur i bemärkelsen förutsättning för andra verksamheter. Men samtidigt är datornäten en förhållandevis enkel och billig del av detta system, medan övriga element i systemet samtidigt är element i de verksamheter som stöds. De arbetsstationer, persondatorer, minidatorer, etc, som vi använder i vårt dagliga arbete ingår i kommunikationssystemet. De datortillämpningar vi använder i vårt dagliga arbete innehåller ofta funktioner för kommunikation. Och den professionella organisation som sköter datornäten är liten och enkel, ofta överlappande med den organisation som har ansvaret för intern dataservice.

Att satsa på elektroniska motorvägar innebär att satsa på ett stort tekniskt system för kommunikation, i vilket de betydelsefulla och kostsamma ingredienserna utgörs av hårdvara, tillämpningsprogram och kunskap som gäller datortekniken och dess användning i allmänhet snarare än för kommunikation i synnerhet. De elektroniska motorvägarna själva, om vi med detta uttryck menar den teknik och verksamhet som ligger mellan användarna, är i sammanhanget rätt ointressanta, men naturligtvis nödvändiga. De bidrar också med den upphetsning som är nödvändig för att denna typ av satsning skall bli möjlig.

En satsning på forskning och utveckling av datornät borde därför i första hand innebära en satsning på utvecklingen av nya användningsformer med inslag av kommunikation, och på tillhörande tillämpningar. Hittills har satsningen på datorteknisk utveckling dominerat på bekostnad av intresse för utvecklingen av användningen av tekniken. Så slås man också av diskrepansen mellan torftig användning och avancerad teknik, väl illustrerad av det som borde vara det mest kreativa av användningsområden, dataspelen, där samma gamla 60-talsspel uppträder i alltmer avancerad teknisk dräkt. Att man intresserar sig för nya användningsformer hindrar naturligtvis inte en satsning på utvecklingen av applikationer för redan befintlig användning av typ datorpost, konferenser, samarbete, arbetskoordinering, informationshantering, etc.

***

Sammanfattningsvis:

1. I en tid av snabba förändringar i världens politik och ekonomi behövs en infrastruktur som utgör en plattform för många möjliga konstruktioner och rekonstruktioner, som kan möta oförutsebara behov, inte en dominerande koloss som likt äldre infrastrukturer låser handlingsmöjligheterna för lång tid framöver.

2. Infrastrukturen i betydelse av långlivad bas ligger nu mindre i tekniken än i användningen, mindre i materian än i idéerna. Därför bör en infrastruktursatsning inriktas på att utveckla användningen.

3. Om utvecklingen av användningen lämnas åt sitt öde finns en risk att implementationsmisstaget upprepas, att man därmed cementerar en begränsad och begränsande användningsstruktur. Likaså finns en risk att särintressen styr in utvecklingen i inskränkande banor.

Det är dags nu att höja blicken från bitarnas marsch genom de optiska fibrerna, och vända den ut mot cyberspace.

 

Litteratur

Bell, D. (1992) Tidens, rummets och statens sammanbrott. Framtider, årg. 11, nr 3.

Bly, S. A., Harrison, S. R. & Irwin, S. (1993) Media Spaces: Bringing People Together in a Video, Audio, and Computing Environment. Communications of the ACM, vol. 36, no. 1, January.

Benedikt, M. (1991) Cyberspace: Some Proposals. I M. Benedikt (red.) Cyberspace: First Steps. Cambridge, MA: The MIT Press.

Button, G. (ed.) (1993) Technology in Working Order. Studies in Work, Interaction, and Technology. London and New York: Routledge.

Callon, M. (1987) Society in the Making: The Study of Technology as a Tool for Sociological Analysis. In W. E. Bijker, T. P. Hughes & T. J. Pinch (red.) The Social Construction of Technological Systems. Cambridge, MA: The MIT Press.

Dahlbom, B. (1991) Maskiner med mänskligt ansikte. Ett humanistiskt perspektiv på socialtjänstens datorisering. In T. Salonen (red.) Datorstöd inom socialtjänsten. SoS-rapport 1991:15. Stockholm: Socialstyrelsen.

Dahlbom, B. (1993) Baser, flöden, styrning, stöd och nätverk. In L. Ingelstam &. L. Sturesson (red.), Brus över landet: om informationsöverflödet, kunskapen och människan. Stockholm: Carlssons.

Dahlbom, B. & Mathiassen, L. (1993) Computers in Context. The Philosophy and Practice of Systems Design. Cambridge, MA: Blackwell.

Foucault, M. (1978) Discipline and Punish. New York: Random House.

Hughes, T. P. (1983) Networks of Power: Electrification in Western Society 1880-1930. Baltimore: Johns Hopkins University Press.

Informationssamhällets infrastrukturella investeringar. IVA-Rapport 393. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Stockholm 1992.

Janlert, L.-E. (1989) Models in Human Computer Interaction. UMINF-161.89. Institute of Information Processing, University of Umeå, Umeå.

Kirzner, I. M. (1985) Discovery and the Capitalist Process. Chicago.

Krol, E. (1992) The Whole Internet. User’s Guide and Catalog. Sebastopol, CA: O’Reilly & Associates.

LaQuey, T. (1993) The Internet Companion. Reading, MA: Addison-Wesley.

Latour, B. (1987) Science in Action. Cambridge, MA: Harvard University Press.

Lévi-Strauss, C. (1966) The Savage Mind. London: Weidenfeld and Nicolson.

Nissen, H.-E. (1976) On Interpreting Services Rendered by Specific Computer Applications. Stockholm: Allmänna Förlaget.

Norman, D. A. (1992) Turn Signals are the Facial Expressions of Automobiles. Reading, MA: Addison-Wesley.

Norman, D. A. (1993) Things that Make Us Smart. Defending Human Attributes in the Age of the Machine. Reading, MA: Addison-Wesley.

Poster, M. (1990) The Mode of Information. Poststructuralism and Social Context. The University of Chicago Press.

Rheingold, H. (1991) Virtual Reality. New York: Summit Books.

Rucker, R., Sirius, R. U. & Queen Mu (eds) (1992) Mondo 2000. A User’s Guide to the New Edge. New York: HarperCollins.

Williams, R. (1990) Notes on the Underground. An Essay on Technology, Society, and the Imagination. Cambridge, Mass.: The MIT Press.

Winner, L. (1986) The Whale and the Reactor. Chicago: Chicago University Press.

Wolley, B. (1992) Virtual Worlds. A Journey in Hype and Hyperreality. Cambridge, MA: Blackwell.

 

Noter

1 Jfr Nissen (1976) om informationssystem som kommunikationsmedel.

2 Norman (1992) spekulerar om nallar. I Dahlbom (1991, 1993) och Janlert (1989) finns mer om gränsytor.

3 Lévi-Strauss använder ”ingenjör” för att beteckna ett sätt att tänka vilket värderas högt i det moderna samhället. Ingenjörer är inte mer ingenjörer än vi andra—kanske snarare mindre. De franska orden ”bricoleur” och ”bricolage” är svåröversatta. Engelskan försöker med ”tinker(er)” och ”tinkering”. Det svenska ord som ligger närmast är kanske ”tusenkonstnär”. Att tankarna går till en gammaldags skrotsamlare är inte helt fel. Se vidare Dahlbom & Mathiassen (1993, kap. 8 och 11) där vi har god nytta av dessa begrepp.

4 Clintons och Gores stora intresse för elektronisk post och datornät har bidragit. Du kan sända elbrev till presidenten eller över nätet läsa de mängder av textdokument som produceras i Vita Huset.

5 Terminologin är ännu något flytande för detta, nu drygt 25 år gamla kommunikationsmedel. I USA säger man ”electronic mail” eller ”e-mail” eller ”email”. I Sverige talar vi om ”datorpost” när vi åsyftar medlet och också när vi vill ange vår adress. Ett meddelande sänt per datorpost kallas lämpligen ”elektroniskt brev” eller ”elbrev”.

6 Notera att när man diskuterar sådana skillnader så bör man hålla isär fysikaliska och sociala egenskaper hos rummet. Virtuella rum kan, genom att bryta sociala hinder, även leda till föränrdingar i användningen och karaktären av vardagsrummet.

7 Bly m fl avgränsar också mediarummet från en vanlig telefonförbindelse och påpekar fördelar hos bildtelefonen, möjligheten till gruppdiskussioner, samarbete, men dessa mer triviala aspekter lämnar vi därhän.

8 Där värld 1 är den fysiska världen, värld 2 består av våra medvetna, subjektiva upplevelser, och värld 3 består av objektiv kunskap, innehållet i böcker, bibliotek, datorminnen, etc. Se Popper (1972).

Posted in Vetenskap