Från ADB till IT

Corporate Computing, 21/9 1997

På 30 år har tjänstemännens andel av de sysselsatta fördubblats. Från 40% till 80%. Till en början var det inte lätt för de nya tjänstemännen att veta vad de skulle göra. Men snart växte det fram en teknik som gav dem händerna fulla: administrativ databehandling, ADB.

Under 50-talet användes datorerna till att göra beräkningar, och skapade inte särskilt många nya jobb. Men när man kom på att samma maskiner, kopplade till snabba bandspelare, kunde användas för registerhantering blev tjänstemännen administratörer. Nu ökade arbetsuppgifterna på kontoret. Ekonomiavdelningar, personal- och lönekontor, växte som svampar ur jorden, Bankpalatsen fylldes med folk.

Ofta infördes ADB med motiveringen att nu skulle kontoren rationaliseras. I stället var det naturligtvis tvärtom. Med den nya tekniken blev tjänstemännen bara fler och fler.

Vad skall ett industriföretag göra? Producera och sälja. När fabrikerna genom automatisering kunde tömmas på folk, borde vi koncentrera oss på att sälja. I stället byggde vi nya produktionsapparater för administration, för pappersproduktion! Vi fick vi en snabbt växande kår av tjänstemän med uppgift att leda, organisera, och mäta arbetet i fabrikerna. Rätt snart övergick de också till att organisera och mäta sig själva. Vi fick kvalitetsstyrning, BPR och ISO-9000 på kontoren.

Skyll det på ADB, skyll det på informationssystem, ordbehandling, kopiatorer och dokumenthantering. Kanske fanns ett mått av industriavundsjuka. På golvet ser man resultatet av arbetet. Men hur vet en tjänsteman, efter en dag av möten, att hon gjort rätt för sig?

Här är bokslutet, årsrapporten, den nya budgeten, IT-strategin, säger vi och lägger en tjock lunta på chefens bord. Chefen tar upp den, bläddrar fram och tillbaka och säger: Ser väldigt bra ut det här…kan du inte sammanfatta.

Dokumenten organiserar arbetet: du skriver inledningen, du tar hand om kapitel 2, jag skriver avslutningen. Men dokument skall inte läsas, och absolut inte i en tid när tempot gör dem förlegade innan de är färdiga.

En tjänsteman äter frukost med sin dotter. ”Pappa, vad gör du egentligen på jobbet?” ”Ja, telefonen ringer ju hela tiden. Många samtal måste jag ta själv. Mina medarbetare kommer med problem som vi försöker lösa. Kunder kommer på besök och det blir många möten.” Pappan blir entusiastisk när han pratar, men dottern blir mer och mer bekymrad. Till slut avbryter hon. ”Pappa, pratar du hela tiden på jobbet?” Då rodnar pappa. Han vet vad som gäller i fabrikssamhället.

Ett par dagar senare sitter de där igen. Nu säger dottern, och tonen är mer konspiratorisk: ”Pappa, det där du berätta för mig häromdan, berätta inte det för nån annan…för då kan du få sparken.”

Men dottern har fel! När datorn, i mitten av 90-talet, växte samman med telefonen, och vi fick IT, då blev det äntligen klart vad en tjänsteman skall göra. Hon skall fokusera på kunden. Hon skall lägga dokumenten åt sidan och göra affärer. Och det gör man genom att prata. Tjänstesamhället är inget informationssamhälle. Det är ett pratsamhälle!

Bo Dahlbom adb.gu.se

professor i informatik vid Handelshögskolan i Göteborg