Den blomstertid nu kommer?

Pedagogiska Magasinet, januari 2000

Jag är på kvartssamtal med min 13-åring. Vi har klämt oss ned i gymnastikexpeditionen, ett litet kyffe på knappa 7 kvadratmeter. Vi sitter tätt ihop, omgivna av trasiga gymnastikredskap och pappershögar. Det luktar gymnastik. Läraren säger att pojken arbetar bra, frågar om han tycker att det är för mycket prat på lektionerna och uppmanar honom att oftare räcka upp handen.

Det är första gången jag besöker min sons högstadieskola. Den är sliten, kall och grå, och gör mig nedstämd. Hur mycket högre är inte standarden såväl hemma som på min egen arbetsplats. Det är här min son förbereds för livet. Det är i dessa anstalter vi stoppar undan våra barn för att slippa ha dem runt benen. Skolan påminner mig om långvård och sjukhem. Men barnen jag möter är frimodiga och glada och lärarna gör ett fantastiskt jobb i en usel arbetsmiljö. Det är en sådan dag jag drömmer om att IT-revolutionen, trots allt, kommer att innebära en befrielse snarare än ett nytt fängelse; en befrielse från 1900-talets anstalter och ett samhälle där generationerna blandas igen, på det öppna torget, marknadsplatsen, i möten och samspel. Men just nu verkar IT mest förstärka de dåliga sidorna i den amerikanska livsstilen i ett alltmera kommersialiserat samhälle där några springer livet ur sig utan att förstå varför, medan andra ingenting har att göra.

1 Skolans fyra element 

Vi har alla gått i skolan. Så här i seklets sista dagar kan vi fundera lite över vad skolan gjorde med oss. Den skulle förbereda oss för livet där ute, men hur trodde skolan att världen såg ut? Skolan vi gick i var en del av industrisamhället och dess uppgift var att ge oss vanor, värderingar och förmågor för ett sådant samhälle. Vi fick lära oss att komma i tid, arbeta ensamma, stå i kö, vänta, och ha tråkigt. Fyra huvudidéer styrde verksamheten i denna skola:

Skolan var en övningsfabrik. Du fick lära dig att sitta still och koncentrerat, under iakttagande av tystnad, dagen lång med korta raster, utföra ett tämligen monotont och trist arbete vid din arbetsbänk, utan att bry dig om vad som pågick runt omkring.

Boken var arbetsredskapet. Du satt där i din bänk med din arbetsbok uppslagen framför dig. Utbildningen byggdes upp av ett antal läroböcker som man skulle ta sig igenom. Bäst var den som hade kommit längst i boken.

Kunskaperna tillägnades i en lärprocess. Utbildning (och därför också inlärning) uppfattades som en produktionsprocess. Stor vikt lades vid den ordning i vilken kunskaper skulle inhämtas. Det gällde att inte hoppa över några steg.

Skolan gav baskunskaper. Du behövde en fast grund att stå på när du gav dig ut i livet, ut i verkligheten. Den grunden skulle skolan ge. Läsa, skriva, räkna, grammatik, historia, geografi. Däremot fick du inte lära dig köra bil eller sköta din ekonomi.

När vi lämnar industrisamhället med dess fabriker och går in i ett nytt samhälle dominerat av informationsteknologi och möten på marknaden, då faller 1900-talets skola samman. När det inte längre finns några arbetstillfällen i fabrikerna, varför skall vi då övas i fabriksarbete? När vi har lämnat dokumentarbetet på kontoren för mänsklig interaktion på marknaden, varför skall vi då lära oss sitta still i bänken?

När böckerna ersätts av betydligt rikare teknik för mänsklig interaktion och kommunikation, försvinner de också från skolan. Böckerna kanske överlever, men de spelar en allt mindre roll i utbildning. I de snabba klippens ekonomi är även kunskapen mode. Det du skall kunna idag frågar ingen efter i morgon. Entreprenörer tror inte på utbildning. Lära dig måste du själv, i tillfället, för tillfället. Borta är läroplaner och scheman.

När produktion och processer har ersatts av affärer och situationer, är inte längre lärande en process. Skinner och Piaget, med sina idéer om lärprocesser och utvecklingsstadier, var enkla offer för fabrikernas makt över tanken. Tillverkning kräver ordning, men vi kan lära oss i vilken ordning som helst. Barn kan lära sig simma som nyfödda, läsa samtidigt som de lär sig gå, och köra bil i tioårsåldern.

I ett samhälle med nätverkande är baskunskaper lika lite värda som basindustrier. Idén om ett grundkapital, en utbildning som grund för arbetslivet, förlorar sin lockelse när en website är mera värd än en bilfabrik. Den sociala förmåga du behöver är inte disciplinerad tystnad, utan nätverkande entreprenörsskap. Läsa, skriva, räkna, det gör nu tekniken för dig. Själv behöver du goda kontakter och gott självförtroende.

När industrisamhället och fabrikerna förlorar sin makt över vår tanke, då vänder vi ryggen åt fabriksarbete, böcker, lärprocesser och baskunskaper, och då är skolan äntligen slut. Kan du tänka dig en värld utan skolor, en värld utan fabriker? Hur ser den världen ut? Är det den blomstertid som nu kommer? Eller är det kaos? Eller, hemska tanke, kommer allt att förbli sig likt?

2 Från fabriksarbete till nätverkande 

Den industriella revolutionen gav oss ett helt nytt samhälle. Bönderna lämnade livet på landet och flyttade till städerna och ett arbete i fabrikerna. Fabrikerna skapade välstånd och blev till förebild för all mänsklig verksamhet: skolor, sjukhus, bostäder, och kontor blev alla så småningom fabriker. Med fabriken som utgångspunkt fick vi en ny begreppsvärld. För oss självklara frågor om arbetstid och fritid, semester och utbildning, arbetsplats och pension, saknar helt mening före industrisamhället, och de flesta kommer att förlora sin mening igen när vi går in i IT-samhället.

Många har pekat på den moderna folkskolans roll som uppfostrare till modernt industriarbete. I skolan lär vi oss punktlighet, disciplin och koncentration. Vi lär oss sitta still vid vår arbetsplats, att inte störa de andra, och att fråga arbetsledaren om råd när det är nödvändigt.

I början på 1960-talet arbetade hälften av svenskarna i industrin. Ändå hade vi redan då inlett uttåget ur industrisamhället. Det hade kommit en ny teknik, datatekniken, och även om den ännu var svår att rätt uppskatta, så fanns det tydliga tecken på att den skulle få en genomgripande inverkan på arbetslivet.

Datatekniken skyndade på automatiseringen i fabrikerna och tömde dem på folk. Samtidigt erbjöd den nya arbetsuppgifter på de snabbt växande kontoren. Med ADB, persondatorer, laserskrivare och kopiatorer blev vi kontorsarbetare. Att arbeta innebär i industrisamhället att producera. Kontorsarbetets produkter blev dokument. När kontoren under 1980-talet utvecklades, automatiserades och effektiviserades ökade snabbt mängden dokument och hotade att dränka oss.

Skolan var en väl utformad övningsplats för industriarbete, men den var ännu bättre lämpad att förbereda oss för ett liv på kontoret. Arbetet med dokument – läsa, stryka under, sammanfatta, söka information, skriva och räkna – allt var viktiga arbetsuppgifter på kontoret. Lutade över våra dokument satt vi i skolbänken, med pennan i hand, koncentrade på vår uppgift, i förberedelse för ett liv på kontoret. Utanför sken solen från en klarblå himmel.

På 1990-talet började datatekniken användas för kommunikation och samarbete. Först innebar detta att dokumenten skickades runt elektroniskt på kontoren. Men med en ökad användning av mobiltelefoner började kontorsarbetet förändras. Telefoner och persondatorer hade låst oss vid skrivborden. Med mobiltelefonen kunde vi lämna kontoret och ändå vara tillgängliga. Dokumenten började ersättas av personliga kontakter, antingen per elektronisk post eller telefon. Arbetet förvandlades från dokumenthantering till prat och möten.

Övergången till tjänstesamhället gjorde oss först till kontorsarbetare, men nu lämnar vi kontoren. IT-revolutionen ger oss ett samhälle dominerat av marknaden och dess transaktioner. Med mobiltelefon i hand går vi ut på marknaden för att utöva våra tjänster tillsammans med våra kunder i en alltmera mobil och hektiskt nätverkande gemenskap. Och skolan följer med.

3 Boken är död 

Det fanns naturligtvis skolor före industrialiseringen, men det är med industrisamhället som skolan blir allmän och finner sin form. På samma sätt är det med boken, skolans främsta arbetsredskap. “Boken kommer alltid att finnas,” brukar författare, förlagsfolk och annat folk med boken som levebröd, hävda. Som allmänt förekommande bruksföremål har boken visserligen bara funnits i drygt 100 år, men den kommer alltid att finnas, säger man. Äsch, boken är snart död.

När boken kom ville man förbjuda den. Annars skulle ungdomar sluta lyssna på äldre och deras minnesförmåga förstöras. När den väl kommit vill man ha kvar den för alltid.

Böcker är förpackningsenheter för materiell transport av innehåll, men nätet är ett överlägset medium för sådan transport. Först transporterar vi böcker över nätet, men snart inser vi nätets möjligheter att gå utanför bokens tvångströja. Men även om boken som förpackningsform blir förlegad så kommer väl texterna att överleva? Men vad har man texter till?

Texter är sällskap för isolerade människor. Ensam på landet, ensam i stan, ensam på resan, kan du trösta dig med en bok. Men med IT är du aldrig ensam, och ju mer IT desto mer närvarande blir ditt nätverk. Texter är arbetsredskap att tänka med. Men vi tänker bättre med levande människor än med döda och IT ger oss, till skillnad från boken, tillgång till levande människor. Vem vill läsa en bok om man kan prata med författaren? Texterna lägger en grund. I grundskolan får du läsa tyska i böcker så att du är förberedd när du kommer till Tyskland. Men jag åker hellre till Tyskland och lär mig tyska – just-in-time när jag behöver det.

Jag skriver en text direkt på nätet. Mina läsare kan följa med när texten växer fram. Processen är ofta lika intressant som produkten. De kan ingripa med kommentarer, frågor, tolkningar. Och så växer det fram en hypertext, skriven av oss alla, en interaktiv process utan slut, ett samtal. Texten är sluten, hypertexten är öppen. Den slutna texten är en dröm om något avslutat, något entydigt bestämt, en grund att stå på: tyska grammatiken, Sydamerikas geografi, Churchills självbiografi.

Men ändå, se dig omkring, inte kan du väl tro att människor kommer att sluta läsa böcker? Romaner om kärlek på lasarett att drömma sig bort med eller deckare att slukas av en grå novemberkväll – de kommer väl alltid att finnas? När man försvarar boken vill man leva kvar i 1900-talet. På 1900-talet vill vi ha grundlighet, tid till isolerad eftertanke, och noggranna förberedelser. Vi förhandsgranskar, planerar, skriver kontrakt, gör upp en budget.

Men IT skapar ett nytt samhälle, nya människor, nya sätt att leva. På 2000-talet vill vi ha tillgång till vårt nätverk av människor för snabb avstämning. Så kan vi göra flygande start och hålla högt tempo. Ett misstag kan snabbt korrigeras. Livet är ändå bara provisoriskt. På 1900-talet arbetar vi fem dagar i veckan, affärerna har stängt på söndagar, teven är slut före midnatt, barerna stänger kl 3. Böckerna behövs. Med IT får vi tillgång till allt som händer och hela tiden händer det något. IT öppnar världen, ökar konkurrensen, höjer tempot. Vem har tid att läsa?

4 Från process till situation 

Industrin är system och processer. I all produktion är det avgörande att saker görs i rätt ordning. Industriell produktion är rutinarbete. Samma process skall upprepas gång på gång. I skolan övas vi i rutinarbete, och skolan utformas själv som en fabrik uppbyggd av system, processer, metoder och rutiner.

När skolan uppfattas som fabrik, vill man automatisera dess processer. Först måste de få sin riktiga form. Pedagogiken på 1900-talet handlar om i vilken ordning saker och ting skall göras. Jean Piaget och B. F. Skinner fäster båda stort avseende vid lärprocessen. Det gäller att lära sig i rätt ordning, inte hoppa över något steg, ha de rätta förkunskaperna, inte ge sig på sådant man inte är mogen för. Försök inte lära Lisa matematik – han befinner sig fortfarande på det konkret-operationella stadiet. Olle lärde sig aldrig matematik för hon hade mässlingen när man gick igenom allmänna bråk.

Sådana idéer om inlärning blir till vetenskapliga teorier och får forma 1900-talets skola. I själva verket är de exempel på hur ideologisk vetenskapen ofta är, hur fången den är i sin tids produktionssätt, för att använda Marx ord. Den moderna pedagogiken är en tillämpning av fabrikens produktionsidéer. Men fabrikerna har redan tömts på folk. Det är hög tid att vi tömmer skolorna. Och det är hög tid att vi gör upp med 1900-talets pedagogik.

När vi har befriats från fabriksarbete, förlorar fabrikerna långsamt sin makt över vår tanke. Tjänsteutövning förvandlas från produktion till kommunikation och därefter till transaktion på marknaden. Med kontorsarbetet gör vi en mellanlandning i ett mer kommunikationsinriktat samhälle där kraven på utveckling och resultat inte betonas. Men när vi nu går in i 2000-talet är det marknaden som styr våra liv. Skolan blir en transaktionsinriktad skola med tonvikt på ny teknik, konkurrens och entreprenörskap.

En pedagogik för marknaden handlar inte om i vilken ordning inlärning bäst sker, utan om samspelet mellan människor. Läraren är inte längre ingenjör utan försäljare. Hon är skicklig på att fängsla sina lyssnare, att locka dem till stordåd på kunskapens fält, att övertyga dem om uppgiftens värde, och så vidare. Tämligen snart kommer de flesta av oss att tycka att all tjänsteutövning egentligen är försäljning, en transaktion med säljare och köpare. Och vi kommer att få pedagogiska teorier som närmare beskriver hur man bäst utformar, hanterar och agerar i de säljsituationer vi kallar inlärning.

5 Den nya ekonomin 

Skolan är en grundskola som ger oss baskunskaper svarande mot samhällets basnäringar. Men nu är det inte längre basnäringarna som skapar välstånd, utan tjänsteföretagen i IT-branschen. I industrisamhällets barndom dominerades textilbranschen av fabriker. Nu är det modeskapare som har makten medan kläderna sys för en spottstyver i sydostasien. Små, lättrörliga företag med marknadskompetens – design, mode, media, IT – får inflytande på de gamla basindustriernas bekostnad. Företagandet blir nomadiskt på en globaliserad marknad. Och när företagen blir nomader blir vi människor det också. Eller några av oss. Kanske växer just nu klyftan mellan en växande grupp med nomadisk livsstil och en, ännu så länge, majoritet av bofasta.

Några blir nomader på världsmarknaden. På storflygplatsernas rullband planerar de sina möten med laptop under armen och mobiltelefon i örat. Andra blir nomader på lokalmarknaden som springvikarier och projektanställda, eller i en kommunal service som lämnat vårdfabrikerna för att i mobila enheter betjäna medborgarna där de råkar befinna sig. Som nomader behöver vi andra kompetenser än de vi tränade i skolan. I stället för en stabil grund behöver vi flexibilitet, förändringsvilja och innovativ förmåga.

Så lämnar vi det vertikala industrisamhället med bas och överbyggnad och går ut på den horisontella marknaden. Och skolan följer med. I stället för en säker grund finner vi trygghet i ett aktivt nätverkande. I stället för djupa kunskaper söker vi hålla oss flytande med hjälp av det ständigt nya. Många kontakter ger oss kraft att flyta ovanpå, att inte stanna upp och förlora tempot, att inte gå på grund. Tekniken hanterar nu mycket av det rutinmässiga som vi så tålmodigt övade på 1900-talet. Själva får vi göra det bara människor kan: sälja, dvs, övertala, övertyga, uppfinna hjulet på nytt och på nytt i ett samhälle som blivit de snabba klippens cocktail-party med lösa förbindelser och ständigt nya relationer i en alltmer upplevelseorienterad ekonomi.

6 Två vägar in i framtiden 

Men om nu verkligen tekniken styr våra samhällen och liv, hur kommer det mer konkret att se ut de närmaste decennierna? Och finns det ingen möjlighet för oss människor att ta kommandot över tekniken? Låt oss använda ett enkelt exempel som illustration.

Det är klart vi skall ha bredband i bostäderna. Så växer marknaden för Internet-tjänster och vi får ökad tillväxt. Satsningen på bredband är lika självklar som idén om skattefri PC hemma. Men samtidigt som vi entusiastiskt arbetar för ökad tillväxt med bredband hemma, borde vi kanske ägna en tyst minut åt att reflektera över det samhälle vi skapar med denna teknik.

När vi gör bostaden mer välutrustad lägger vi mindre resurser på den yttre miljön. Det blir lättare att göra saker hemma och den gemensamma miljön utarmas ännu mer. Det hela slutar med att vi kanske aldrig lämnar bostaden. I stället för att resa upplever vi världen i vardagsrummet. I stället för att träffas, umgås vi på nätet. Vi joggar på rullband och tittar på teve. Pappa, mamma, barn sitter framför var sin skärm dagarna i ända. I stället för allemansrätt får vi ett amerikanskt paradis med “gated communities”.

Bredbandstekniken kan också användas till att i mobiltelefonen ge oss all information vi vill ha var vi än befinner oss. Med mobiltelefoner, personliga digitala assistenter och en uppsjö av mobila tjänster är vi alltid tillgängliga där vi drar runt i världen från möte till möte. Vi blir nomader som arbetar, får utbildning, underhållning och vård, på vägen.

Med bredband in i bostaden skapar vi en självbetjäningsvärld. Med mobil teknologi får vi i stället en värld av sambetjäning, en värld med service och fysiska möten. Det framväxande marknadssamhället kanske blir ett marknadstorg, som i Breughels målning Barnens lekar. Överallt på torget ser man små grupper röra sig, eller sitta i möte. Vuxna, barn och gamla tillsammans. Alla med mobiltelefon i örat. Om de arbetar eller leker, gör affärer, utbildas eller vårdar, är inte lätt att avgöra. Men de verkar trivas.

7 I stället för skola 

Informationsteknologin har ökat möjligheterna för kunskapssökande utanför skolan, vid sidan om skolan. Sådant icke-organiserat lärande har alltid spelat en stor roll, och somliga menar att med IT har det blivit viktigare än skolan. Men även om IT spelar en stor roll i lärandet, och därigenom kommer att påverka skolan, så är den förändringen marginell i jämförelse med vad IT kommer att åstadkomma som mer allmän samhällsförändare.

Vi kan jämföra med TV. Med teven skapades nya möjligheter för inlärning vid sidan om skolan. Det dröjde inte länge förrän skolan, alltid lika snabb till förändring, i stor skala prövade tevens möjligheter som pedagogiskt verktyg. Nu är det IT som skall förändra skolan. Internet kommer att bli ett viktigare pedagogiskt verktyg än teven, bland annat av det skälet att Internet är ganska likt boken, det verktyg som allt skolarbete vilar på.

Industrialisering innebär att ersätta hantverkare med maskiner. Den som tror att teve eller IT kan ersätta lärare lever kvar i fabrikstänkadet. Internet är lite vassare än den gamla vanliga teven, men i tjänstesamhället gäller helt andra villkor. Jag blir inte förvånad när jag läser besk kritik av det mobila gymnasiet i Kista. Användningen av IT i undervisningen innebär inte ett mindre utan snarare ett större behov av lärare. Det är inte automatisering utan förändring av skolan vi skall åstadkomma med IT.

Genom att IT och IT-användningen utvecklas, erbjuds hela tiden nya möjligheter och, naturligtvis, nya fallgropar. Men det är inte ITs roll som nytt pedagogiskt verktyg som utgör den stora utmaningen för skolan och dess medarbetare. Som pedagogiskt verktyg kommer IT att förändra skolarbetet, men jag håller med många av IT-kritikerna som menar att boken och skolans pedagogiska metoder i allmänhet väl kan försvara sin plats. Nej, i stället är det ITs roll som allmän samhällsförändrare som också kräver förändring av skolan och av lärarna.

Samhällets institutioner imiterar varann. IT-samhället med dess mötesplatser för tjänsteutövning kommer att utveckla ett organiserat lärande med marknaden som förebild. Med marknadens krav på ständig förändring kommer gränserna mellan arbete och lärande att suddas ut. Samhällets organiserade lärande kommer inte att bli en förberedelse för arbetslivet, utan en integrererad del i arbetslivet. Vi återvänder till bondesamhällets barnarbete, men med en rolig knorr: I bondesamhället blev vi tidigt vuxna. I IT-samhället förblir vi barn. I ett föränderligt samhället måste vi behålla leklynnet och nyfikenheten, aldrig stelna i mogen eftertanke.

IT-samhället väver samman lärande, arbete, underhållning och personlig utveckling – aspekter av livet som industrisamhället, bland annat genom lagstiftning, försökte hålla väl åtskilda. Under de närmaste decennierna kommer vi att utveckla nya former för organiserat lärande, men riktningen är redan idag rätt lätt att urskilja. Det kommer att bli en mödosam exodus ur skolans fabriker till marknadens mötesplatser. Stora krav kommer att ställas på skolpolitiker, skoladministratörer, skolledare, lärare och elever. Men det kommer också att bli en spännande tid med ständigt nya möjligheter och utmaningar.

Bo Dahlbom adb.gu.se
professor i informatik vid Handelshögskolan i Göteborg
forskningsledare vid Viktoriainstitutet

Posted in Texter