Den mobila staden

Telia Mobile Magasinet, maj 2000

På 1960-talet ville Sveriges kommunpolitiker äntligen begrava det fattiga bondlandet Sverige. Den industriella revolutionen hade gjort det möjligt att bygga ett rikare, rationellt, storskaligt, funktionellt och välplanerat samhälle. De rev gamla kåkar, byggde trafikleder, köpcentra, kontorsfabriker i centrum, och bostäder i ytterområdena åt en miljon nya svenskar. De gick till verket med stor kraft. De hade visioner.

De byggde 1900-talets stad, industrisamhällets stad, med fabrikerna som fokus och förebild. Fabriker kräver mycket utrymme och goda transportmöjligheter. De samlas i industriområden. När fabrikerna står modell för andra verksamheter samlas dessa också i områden: bostadsområden, sjukhusområden, universitets-områden, kontorsområden.

Nu har det kommit en ny teknik och en ny samhällsrevolution. Det är dags att bygga om Sverige igen. Nu skall vi riva fabrikerna och bygga städer för tjänsteutövning.

I tjänstesamhället behöver du inte åka till en fabrik för att få utbildning, vård, köpa något eller möta en myndighetsutövare. Dessa tjänster erbjuds var som helst, när som helst, såväl över nätet som genom fysiska möten. Du får det mesta av din rutinsjukvård på nätet. Och skolan är snart ett dot.com företag.

Den distribuerade tjänsteutövningen minskar dramatiskt behovet av skolfabriker, vårdfabriker, köpfabriker och kontorsfabriker. Samtidigt ökar den behovet av mötesplatser, resande och transporter. Men i stället för massiva strömmar av människor och varor i stora, kollektiva stråk får vi ett oreglerat flöde av resande och transporter dygnet runt. Bilen blir 2000-talets självklara färdmedel. Den borde också kunna bli en utmärkt mötesplats.

IT-samhället är mobilt. Allt skall kunna göras var som helst, när som helst. Det är ett 24-timmarssamhälle. Allt är alltid öppet. Tänk hur annorlunda det var på 1900-talet! Då var bankerna öppna när alla var på jobbet. På nätterna sov vi, på söndagarna låg städerna öde.

IT ställer inga tekniska krav på stadens utformning. IT-samhället domineras av möten, media och konsumtion. Staden får sin prägel av affärer, turism, rekreation, upplevelser, och möten. Det är en stad utan “områden” och arbetsplatser, en rörig, rörlig stad.

Vi är alla rädda för förändring. Och klokt är kanske det. Det nya, det oprövade är hotfullt. Men samtidigt är det otroligt hur segt det gamla kan vara. Av fysisk och teknisk nödvändighet, och rätt mycket tanklöshet, har vi byggt in oss i små kaninburar, hemma och på jobbet, och gjort livet till ett stressigt pendlande från bur till bur i torftiga transportmedel. Nu skall vi äntligen riva burarna, men vad skall vi bygga i stället?

Dagens kommunpolitiker har mycket att tänka på. IT tränger sig på. Trafiken, skolan, vården, stadens marknadsföring, handel, övervakning, medborgarnas inflytande — överallt pågår förändringar med hjälp av IT. Städerna håller på att förändras, ungefär som en gång när bilen kom. Än så länge är det dåligt med visionerna.

När kommunförbundets toppar samlar sig till ett kraftfullt uttalande på DN-debatt (20 maj) låtsas de helt omedvetna om vad som pågår. De vill att vi skall arbeta mer för att garantera ett högt skatteunderlag så att industrisamhällets vård- och skolfabriker skall kunna behållas oförändrade.

Dessa kommunpoliker har ett stort inflytande över städernas utformning. Det oroar mig. Nu agerar de bromskloss i den ekonomiska utvecklingen. Men vad kommer de att hitta på när de vaknar upp och ser vad som är på gång? Vilket miljonprogram kommer de då att vilja driva igenom för att visa sin handlingskraft?

Bo Dahlbom siti.se
Svenska IT-institutet

Posted in Texter