Är Sverige ett kunskapssamhälle?

Computer Sweden, 15 december 2000

På 60-talet var Sverige först i Europa med att satsa stort på ADB. DataSaab hade världens bästa stordator och kompetens för att utveckla en framgångsrik dataindustri. Det blev inget med det. Några år senare var ABC 80 en fantastisk mikrodator och Sverige var återigen före resten av Europa. Ericsson hade en riktigt bra PC, men det hjälpte inte. På 1990-talet var Sverige under ett par korta år bäst på Internet i Europa. Sedan gick det som det brukar.

Sverige är ett litet land och det är inte konstigt om vi förlorar i kampen på den globala marknaden. Icon eller Framfab blir knappast några globala IT-företag. Samtidigt är det otroligt imponerande att se hur entusiastiska entreprenörer gång på gång gör fantastiska försök att ta sig upp i den allra högsta IT-divisionen.

Tre gånger har vi nu misslyckats. När Börje Langefors, legendarisk professor i ADB, analyserade 60-talets misslyckande pekade han på bristen på enighet. Jag tror att det ligger mycket i denna enkla förklaring.

Under hela 90-talet satsade vi stort på en allmän kompetenshöjning i landet. Vi satsade på bredden och skapade på så sätt förutsättningar för en mycket snabb spridning av Internet. Men vi orkade inte riktigt med någon motsvarande satsning på spetsen.

När Wired Magazine på försommaren i år besöker Kista är det bara en sak som fattas i Europas IT-centrum: ett universitet. Under 90-talet byggde vi högskola på Södertörn och antalet IT-utbildningsplatser ökade runt om i landet. Men det hade varit bättre om vi byggt ett rejält IT-universitet i Kista.

Det hade krävt insikten att IT var värt en särskild satsning. Det hade krävt lite av den optimistiska framtidstro som fanns i de nya IT-företagen. Nu fick det nya IT-näringslivet klara sig i stort sett utan högskolans stöd. Med ett IT-universitet i Kista hade Stockholm haft tillgång till spetsutbildad IT-kompetens, det hade funnits horder av pigga examensarbetare, storartade forskningsprojekt i samarbete mellan högskola och företag, och så vidare.

Helt tomt var det nu inte i Kista. Teleinformatik strävade med ett 100-tal examensarbetare varje år och nästan lika många läste systemvetenskap i Kista som vid Mitthögskolan. Och så fanns ju naturligtvis SICS, Swedish Institute of Computer Science (www.sics.se).

SICS är det närmaste en rejäl kraftsamling på IT-forskning vi har i det här landet. Det bildades redan 1985. Idag har SICS ett 90-tal forskare med fokus på Internet och mobilitet. I SITIs forskningsprogram Internet3 utvecklar man teknik för effektiv och säker Internet-förbindelse med mobila terminaler, och har en egenutvecklad plattform för utveckling av distribuerade applikationer.

Man utvecklar agent-baserad teknik för automatisering av elektronisk handel, en plattform för elektroniska tjänster med användarens behov av överblick, kontroll och integritet i fokus, och system för tillförlitlig och säker röstning över nätet. Man bygger prototyper som utforskar gränsen mellan det digitala och det fysikaliska rummet.

Om Sverige skall vara ett kunskapssamhälle måste vi ha spets, inte bara bredd. Men då måste vi kunna enas om en rejäl satsning på ett IT-universitet i Stockholm. Med SICS som vitalt forskningscentrum. Just nu ser det inte särskilt ljust ut. Det blir ett IT-universitet i Kista, men det verkar bli en tumme. Lär vi aldrig av historien?

· “Därför missades en rejäl svensk datasatsning: Vi var splittrade när vi skulle stå eniga,” Modern datateknik, no 5, 1972.

Bo Dahlbom
chef för Svenska IT-institutet (SITI)
www.siti.se

Posted in Texter