Tekniken och tänkandet

En kortare version i Res Publica, 5 mars 2001
Under sin drygt 50-åriga historia har datatekniken gång på gång hetsat upp oss med spektakulära utfästelser om hur den var på väg att förändra världen. Det sena 1990-talets Internet-boom med löfte om en ny ekonomi är bara den senaste (säkert inte sista) i en lång rad liknande spektakel, även om medias intresse denna gång bidragit till att kraftfullt förstärka upphetsningen. Det första stora spektaklet lovade oss tänkande maskiner, och detta var redan på 1950-talet. Idén om en artificiell intelligens väckte inte lika mycket mediauppmärksamhet som Internet på 1990-talet, men den var mer seglivad, och spelade långt in på 1980-talet en liknande roll som glamorös teknikdröm när det gällde att finansiera den tekniska utvecklingen och attrahera forskare och teknikutvecklare. Vad har hänt med den drömmen? Vart tog egentligen de tänkande maskinerna vägen?

1 En fantastisk teknik
Även om Jonas Birgersson ville få oss att uppfatta “bredband åt alla” som en fråga om jämlikhet, så handlade det sena 90-talets Internet-upphetsning mest om pengar. Med bredband hemma skulle vi alla kunna konsumera oss till döds i hemmets trygga sköte. Då var det tidiga 90-talets entusiasm för Internet och cyberspace mer sympatisk, men samtidigt såklart blåögt romantisk. Den entuisamen växte fram ur ingenjörernas och datanördarnas asocialt anarkistiska ideologi med inslag som “Internet kan inte regleras”, “information wants to be free”, “hata Microsoft” och “öppen källkod”.

Går vi längre tillbaka i tiden finner vi på 1980-talet en skrämd, ibland kampberedd, fascination inför de så kallade expertsystemen, som förväntades ersätta mänskliga experter i medicin, juridik, ekonomi och teknik. Med expertsystem skulle vi få fullständig insikt i vår historia och bygga försvarssystem i vilka planetens öde blev beroende av att systemet verkligen fungerade. Men 1980-talet erbjöd samtidigt en mer lekfull inställning till datatekniken. När Macintoshen lanserades i december 1983 var det med reklamfilmer som framställde IBM som Big Brother: “Introducing Macintosh – why 1984 won’t be like 1984.” Macen tjusade med sin näpna form, sin söta skärm och sitt leende ansikte som hälsade välkommen, med roliga grafiska spel och inbjudan till design och desktop publishing.

Ännu tidigare oroade vi oss för en värld där robotarna tagit kommandot och förvandlat oss människor till sina slavar. Eller mer prosaiskt kanske, men samtidigt mer skrämmande, befarade vi att robotarna skulle ta jobben ifrån oss. Datatekniken kunde också användas till att avlyssna all världens telefonsamtal och i detalj kartlägga våra förehavanden från vaggan till graven, allt lagrat i enorma informationssystem färdiga att användas emot oss.

Ibland har vi nog oroat eller hetsat upp oss i onödan. Samtidigt har vi underskattat datateknikens kraft som samhällsförändrare. Där den dragit fram genom våra samhällen har den tömt fabrikerna på arbetare, skapat fantastiska kontorsfabriker begravda i dokument, lett till globalisering och planekonomins undergång, gjort oss till bofasta elektroniska konsumenter i upplevelseindustrins försoffade land eller hemlösa nomader i en mobil mediavärld av möten, i hög fart mellan flygplatserna, surfande, zappande, säljande, och snackande på den globala elektroniska marknaden.

Ja, nog är det en fantastisk teknik alltid, datatekniken, eller informationsteknologin som vi nu kallar den. Men allra mest fantastisk var nog ändå drömmen om de tänkande maskinerna.

2 Tänkande maskiner
De första elektroniska datamaskinerna som konstruerades under Andra Världskriget var imponerande. I populärpressen beskrevs de som “elektronhjärnor”, och även i forskarvärlden gjordes jämförelser mellan maskinernas elektronrör och hjärnans nervceller. De nya maskinerna stimulerade intresset för en hel rad nya forskningsområden: informationsteori, systemteori, kommunikationsteori, spelteori, automatteori. Forskare från de mest skilda discipliner drömde om en generell teori om tänkande och organisation i både maskiner, människor och samhällen.

Mycket snart skulle dock intresset vända sig från maskinernas hårdvara till möjligheten att med alltmer avancerade programspråk öka deras funktionalitet. Intresset för likheten mellan datamaskinen och hjärnan övergick i en fascination inför möjligheten att uttrycka människans mentala förmågor i ett dataprogram. Detta var en storslagen dröm i en tid när maskinerna ännu var ohanterliga kolosser och de första programspråken just höll på att utvecklas. Men det var en dröm som hade sin grund i ett teoretisk resonemang med rötter långt tillbaka i den västerländska filosofin.

Under 1900-talet hade matematikfilosofi och logik gjort stora framsteg med att utveckla och konkretisera de idéer, som först formulerades tydligt redan på 16-1700-talet av filosofer som Pascal, Hobbes och Leibniz, om tänkande som beräkning. Om tänkande är beräkning så är en räkneapparat en tänkande maskin. Men för att maskinen skall kunna tänka måste den programmeras, uppgiften måste ges en form som maskinen kan hantera. Tänkande maskiner är möjliga om vi kan finna de regler eller algoritmer som beskriver tänkandet.

Det är klart att man kan ifrågasätta idén om tänkande som beräkning, men det gäller att ha klart för sig hur generell denna idé är. Den tillhör en hel familj av idéer — idén om arternas uppkomst, det omedvetna driftslivet, medvetandet som hjärnfunktion, samhället som konstruktion, är andra exempel – som vi kan kalla moderna. De ingår i det moderna projektets avmystifiering av världen, människan, samhället. Denna avmystifiering går rasande snabbt och vad den hävdar är att världen är begriplig, att vetenskapen inte har några principiella gränser.

Men det som gav forskningen om artificiell intelligens sin spektakulära kraft var inte den principiella idén om en tänkande maskin utan att många av AI-forskarna så självsäkert hävdade att projektet var praktiskt genomförbart. Om trettio år, sade Herbert Simon redan på 50-talet, kommer maskinerna att vara intelligentare än människorna. Denna optimism påminner rätt mycket om det sena 90-talets optimism inför Internet och den gjorde AI-forskningen till en dynamisk kraft i datateknikens utveckling. Inte minst fick den militärerna att ta fram plånboken.

3 AI-forskningens utveckling
De tidiga AI-forskarna var intresserade av allmän intelligens. De ville bygga maskiner som kunde klara Turing-testet, dvs vara så intelligenta som vi förväntar oss att folk är vid en ytlig kontakt. Oj, oj, då har vi långt kvar. Men när AI-forskningen utvecklades inriktades den mot mer hanterliga, mer specialliserade uppgifter. Det kunde antingen handla om väl avgränsade kunskapsområden (som i försöken att bygga expertsystem) eller om särskilda kunskapsförmågor (språkförmåga, bildigenkänning, inlärning). AI-forskningens uppgifter anpassades också till den mer allmänna utvecklingen av datatekniken. När intresset för grafiska användargränssnitt blev stort på 80-talet inriktades AI-forskningen på att försöka utveckla gränssnitt som automatiskt anpassades till användarens förmåga och preferenser. Med Internet fick vi ett intresse för intelligenta agenter, programvaror som, utan att vi behöver engagera oss, sorterar vår mail, sköter vår kalender, skickar dokument dit de skall, tar hand om betalningsuppdrag, handlar aktier, och så vidare. Och med mobiltelefonen följer naturligtvis krav på röststyrning, programvaror som gör det möjligt för oss att göra allt det vi vill göra på Internet medan vi kör bil eller promenerar.

AI-forskningens inriktning och uppgifter har förändrats med datateknikens utveckling. De första datamaskinerna var automater, stora maskiner som körde sina program utan mänsklig inblandning.. De passade väl in i och bidrog till karaktären hos den moderna efterkrigstiden, 1950- och 60-talet, med dess tro på helhetslösningar, systemtänkande och stora system. 1980-talets persondatorer var i stället verktyg som du höll i handen och ständigt interagerade med, medan 1990-talets mobila terminaler var redskap för kommunikation människor emellan.

AI-forskningens ursprungligen så stortstilade projekt att bygga en tänkande maskin har upplösts i ett växlande antal tämligen vardagliga uppgifter med ambitionen att utveckla lättanvända och smarta programvaror som förenklar användningen av informationsteknologin. Samtidigt har forskningens syn på medvetandet som ett enhetligt fenomen och intelligensen som en allmän förmåga övergetts till förmån för en betydligt mer postmodern uppfattning om löst sammanhängande, föränderliga aktiviteter och förmågor.

AI-forskningens dröm om tänkande maskiner är idag varken upphetsande eller hotfull. Vi har förändrats. I en värld där gentekniken har visat oss att liv kan utvecklas i provrör, organismer klonas och modifieras, där biotekniken lovar oss en framtid med allt komplexare hybrider mellan människor och teknik, i en sådan värld har de filosofiska frågorna om människans natur förlorat sin absoluta karaktär och ersatts av frågor om hur vi bäst kan använda den fantastiska tekniken utan att förstöra livet på jorden eller skapa en fasansfull värld.

Vi skräms inte längre av tänkande maskiner och tvivlar inte på att våra maskiner kommer att bli allt intelligentare. Men vi tror inte att de kommer att ta makten över oss på något annat sätt än tekniken redan tagit makten över oss. Vi tror inte längre att det sant mänskliga är att tänka och även om vi gör det, så tror vi inte att de tänkande maskinerna för den skull kommer att göra oss mindre mänskliga. Vi har utvecklat ett mer pragmatiskt förhållningssätt till tekniken samtidigt som vi börjat förstå vilken enorm roll den spelar i våra liv.

4 Automatisering och imitiation
När vi tänker gör vi det med hjälp av artefakter, konkreta och abstrakta. Hur mycket skulle vi kunna tänka om vi inte hade språk, matematik, böcker, bilder, papper och penna, datorer? Det vi kallar intelligens, tankeförmåga, är att ha tillgång till och förmåga att använda dessa tänkandets verktyg. Det är klart att vi tänker med hjärnan, men utan verktygen står vi oss slätt. Det är som att bygga hus. Vi kan inte bygga särskilt mycket med bara händerna, och vi kan inte tänka särskilt mycket med bara hjärnan.

De intellektuella verktygen kan automatiseras på samma sätt som vi under 1900-talet automatiserat det ena materiella verktyget efter det andra. I stället för att vrida på borrsvängen, håller jag nu i borrmaskinen. I stället för att dra sandpapperet fram och tillbaka, håller jag i slipmaskinen. Mycket av AI-forskningen kan beskrivas som sådana automatiseringsprojekt. En simpel fickkalkylator, en räknemaskin, är vid närmare eftertanke ett exempel på automatisk intelligens.

Men om vårt tänkande är så beroende av artefakter, vad är då naturlig intelligens? Skicklighet i att använda dessa artefakter? Och hur går det med den skickligheten när artefakterna automatiseras? Förlorar vi vår förmåga att tänka, ungefär som de flesta av oss förlorat, eller aldrig utvecklat, någon vidare förmåga att meka med bilmotorer? Eller skaffar vi oss nya förmågor att använda nya intellektuella verktyg när vi inte längre behöver harva med rättstavning och multiplikationstabell?

Om vi tror att det mesta tänkandet ligger i artefakterna — utan artefakter skulle vi tänka lika lite som de andra aporna — så är tänkandet kulturellt snarare än biologiskt eller psykologiskt. Medvetandet självt visar sig vara mest en artefakt. Projektet att bygga tänkande maskiner har då mycket lite med oss att göra. Uppgiften är att automatisera några av våra verktyg.

Men det är klart att hjärnan är intressant och det är klart att vi kunde tänka oss att bygga tänkande maskiner genom att bygga kopior av oss (även om det finns andra och roligare sätt att göra detta). Dessa kopior skulle sedan tänka genom att använda de verktyg som vi använder när vi tänker. I stället för att bygga en kalkylator skulle vi bygga en maskin som kunde lära sig multiplikationstabellen och att räkna med penna och papper.

Men varför skulle vi vilja bygga sådana maskiner? Det skulle vara ett sätt att studera oss själva. Men försöken att bygga tänkande maskiner som imiterade oss kunde också motiveras med uppfattningen att våra hjärnor av någon anledning är överlägsna våra artefakter. Det är inte ovanligt att biologer angriper tekniker på just detta sätt: Hur överlägsna är inte naturens lösningar jämfört med människans torftiga artefakter. Hur fantastisk skulle inte en datamaskin vara som arbetade enligt samma principer som den mänskliga hjärnan jämfört med de maskiner som utvecklats med logiken som grund.

Detta tror jag är en missuppfattning. Naturen har sina fördelar men många mänskliga artefakter utnyttjar principer som är kraftfullare än de vi finner i naturen. Hjulet är ett enkelt exempel. Tänkandets artefakter är andra sådana exempel. Det som gör oss till människor är inte hjärnan utan våra artefakter. Inte för att hjärnan är ointressant, men om vi verkligen vill utveckla vår förmåga att tänka så gör vi det bäst genom att utveckla och automatisera våra intellektuella artefakter.

5 Teknik är tänkandets redskap
Själv tänker jag nuförtiden bäst med ett tangentbord och en skärm. Jag skriver en mening, läser den och funderar. Det går bra med penna och papper också. Som regel är jag ensam när jag tänker. Boken, anteckningsblocket, skissblocket är individuella redskap. Platon hade en annan syn på tänkandet. För Platon var tänkande något man gjorde tillsammans i ett samtal, en dialog. Och det är klart att även i vår av skriftspråket dominerade värld sker mycket tänkade på det sättet: sammanträden, planeringsmöten, brainstorming, telefonsamtal.

Persondatorerna med sina ordbehandlingsprogram förstärkte det individuella tänkandet, men elektronisk post, chat och mobiltelefoner bidrar till att göra oss mer muntliga. Böcker är till för isolerade människor. Med boken drar vi oss tillbaka för att tänka. Telefoner förstärker i stället vår interaktiva sida, med IT blir världen interaktiv. I böckernas värld behöver du ett bra bibliotek om du verkligen skall ägna dig åt tankearbete. I en värld av mobiltelefoner har du ett nätverk av kontakter att tillgå när du behöver information. Ditt nätverk är ditt bibliotek.

Det är inte lätt att veta om det ensamma tänkandet ger annorlunda resultat än tänkandet i dialog. Vi har kanske en föreställning att filosofen, trots Platons förebild, är en ensam tänkare och att tänkandet i grupp tenderar att bli ytligare. Det krävs ett ensamt, romantiskt geni för att åstadkomma verkligt nytänkande. Om detta är riktigt så blir kanske IT-samhället ett ytligare samhälle. Under alla förhållanden blir det ett snabbare samhälle. Med hela världens bibliotek tillgängligt på din wap-telefon, ökar tempot i tänkandet. Väntetiderna blir kortare och kortare, men kanske var det just i väntrummen som tanken tog de avgörande sprången.

6 Tekniken och tänkandets funktion
Varför tänker vi? Vad är tänkande? Också det beror på vilken den dominerande tekniken är. På 1900-talet beskrivs tänkande ofta som problemlösning. Tänkandet, precis som tekniken i industrisamhället, är instrumentell. Vi tänker för att komma på vilken teknik vi skall välja för att nå vårt mål, hur tekniken skall användas, eller om det behövs en helt ny teknik och hur den skulle kunna vara beskaffad.

Men det är klart att mycket av det vi kallar tänkande inte är problemlösning, inte är rationellt tänkande i denna bemärkelse. När vi tänker för att försöka förstå ett fenomen, en mänsklig handling, ett konstföremål, när vi försöker komma på vad något är eller betyder, så kan vi såklart tala om problemlösning, men vi försöker lösa ett tolkningsproblem, inte ett instrumentellt problem. I ett samhället dominerat av IT och kommunikation, kommer det instrumentella tänkandet fortfarande att spela en stor roll, men viktigare blir ändå det tänkande som söker uttryck och som brottas med tolkning. Ingenjören får träda tillbaka för informatören, designern, eller rentav konstnären. Eller lite krassare, i en värld av tjänsteutövning och affärer snarare än tillverkning och produktion, där måste vi lära oss tänka som säljare.

I industrisamhället, med dess naturvetenskap, mekaniska världsbild och industriella massproduktion, dominerar processerna. Tänkande och inlärning beskrivs gärna som processer. Processen leder från en situation till en annan. Att kunna hantera processer är en viktig kompetens i allt förändringsarbete. Men minst lika viktigt är att rätt förstå och identifiera situationer. Det hjälper föga hur duktig läkaren är på att behandla om hon slarvar med diagnosen. Ju mindre rutinmässigt ärendet är och ju mer unik, komplex och betydelsefull situationen är, desto större uppmärksamhet fordrar den. I ett samhälle dominerat av individuell tjänsteutövning, i en tid som fokuserar mänsklig interaktion, är det situationer snarare än processer som hamnar i fokus.

Det tänkande som är arbete förändras såklart när arbetslivets villkor förändras. Just nu inriktas näringslivet alltmer på att göra affärer, att förmedla tjänster, gärna elektroniska sådana, snarare än att tillverka produkter. Vi lever alltmer i de snabba klippens ekonomi och tänkandet utvecklas därefter. Nu gäller det att tänka snabbt. Det gäller att kunna läsa situationen, tolka den rätt, att kunna improvisera, ta initiativ och handla flexibelt, snarare än att tillämpa metoder och följa instruktioner. Att tänka blir detsamma som att tolka och förstå komplexa situationer, snarare än att föra komplexa resonemang och utföra stora beräkningar.

7 Tekniken, de sociala organisationerna och tänkandet
Även om det är sant att tänkande på 1900-talet är något du gör ensam med en bok – det är så vi lär oss tänka i skolan – så är det samtidigt klart att det mesta tänkandet i vår tid sker i organiserade former i arbetslivet. Tänkandet är en social aktivitet, där varje individ bidrar med en liten del till en gemensam produkt. Fabrikerna försökte vi organisera så att arbetarna blott blev kuggar i en mekanism. Henry Ford sägs ha klagat: “Varför får jag alltid en hel människa när allt jag vill ha är ett par händer?” Tänka, det skulle man göra på kontoret.

Men även kontoren strävade efter att bli maskiner, byråkratiskt välorganiserade, objektiva och reglerade system. I 1900-talets maskinlika kontorsorganisationer organiseras tänkande som informations-behandling, dokumenthantering, ärendehantering – en process där en sak, ett ärende, en fråga, behandlas och raffineras i en på förhand definierad produktionsprocess. Lärande uppfattas på samma sätt och utbildning organiseras som en alltmera välbestämd process där lärarna gör sina insatser i en läroplansdefinierad produktionslinje som kräver långa omställningstider.

Annorlunda blir det när IT tar över som främsta arbetsredskap. Med IT, elektronisk post och mobiltelefoner, lämnar vi dokumenten till förmån för samtalet. Arbete blir prat och möten snarare än dokumenthantering, och tänkande blir något vi gör tillsammans. De maskinlika organisationerna upplöses i mer tillfälliga organiseringsformer med mobiltelefonen snarare än maskinen som förebild.

I 2000-talets nätverkande tjänsteutövningsorganisationer blir tänkande interaktion, situationsbestämd handling, och kännetecknas av av kreativitet, tolkning och improvisation snarare än metoder, kvantifikation och rutin. Med försäljning snarare än produktion som förebild blir läraren en duktig situationsläsare som lär ut förmåga att tolka och förstå situationer. Skolfabrikernas specialiserade lärmiljöer förlorar sin särställning när det ständiga, livslånga lärandet återfår sin status och utbildning blir en samhällsdimension snarare än en produktionsorganisation.

8 Tekniken som metafor
Var får vi alla våra idéer ifrån? Många hämtar vi från tekniken. När Platon filosoferar om människan och samhället är det med hantverket som förebild. Platons själ är en hantverkare, som i varseblivningen ger form åt världens materia. Läs igen vår bibels skapelseberättelse – vilken utmärkt beskrivning av en hantverkare i arbete. Mycket av tekniken i det antika Grekland utnyttjar cirkelrörelser: svarven, spinnsländan, drejskivan, hjulet. Inte konstigt att solen blir ett hjul som rullar över himlen och cirkeln den perfekta formen, den perfekta rörelsen.

När maskinerna börjar spridas under sen medeltid blir de kraftfulla förebilder för tänkandet. Descartes bygger leksaksmaskiner och tänker sig kroppar som maskiner. Hjärtat visar sig vara en pump. Ja, hela universum är en maskin och vi får en mekanisk världsbild. Själen blir i modern tid en maskin – en telegrastation, en telefonväxel, ett datorprogram.

När datatekniken först börjar användas förstärker de maskinernas makt över vår tanke. Datamaskinerna ger oss system, reglermekanismer, robotar och styrning. Datasystem, systemutvecklingsmetoder och systemtänkande dominerar den tidiga användningen av datorer. Men IT är mycket annorlunda. IT är en telefon och den dominerande metaforen blir i stället nätverkande. Inte nätverk utan nätverkande – det aktiva upprätthållandet och etablerandet av kontakter: “Hej, hej, här är jag igen.”

Med IT blir tänkandet postmodernt – anarkistiskt och oreglerat, lika fragmentariskt, rapsodiskt och oavslutat som ett telefonsamtal. Matematiska bevis, budgetplaner, beslutsprotokoll och tjänsteutlåtanden skjuts åt sidan till förmån för informella möten, email, post-it lappar och meddelanden i röstbrevlådan.

Maskinerna gav oss det moderna projektet och modernismen, i vetenskap och konst, i politik och etik. Informationsteknologin har gett oss postmodernismen, ett rörligare, rörigare, mer hektiskt och lealöst tänkande. Från Descartes till Derrida. Samtidigt har IT befriat marknaden ur systembyggarnas klor. Nu går det verkligen undan.

9 Drömmen om det fria tänkandet
I början arbetade vi för att överleva. Genom arbetet fick vi föda, kläder, bostad, hälsa och beskydd. I arbetet spelade tekniken en viktig roll. Ju bättre teknik, desto större blev utväxlingen av vår möda. Tekniken hade därför huvudrollen i samhällsutvecklingen. Samhällsutveckling var teknisk utveckling.

Nu arbetar vi inte längre för att överleva utan för att fördriva tiden. Vi arbetar för att producera leksaker och underhållning, vi arbetar för att kunna betala för leksaker och underhållning, och själva arbetet blir mer och mer en lek. I takt med att den så kallade konsumentmarknaden ökar sitt inflytande över arbetet får näringslivet allt större inslag av underhållning.

Man kunde därför tro att teknikens makt över tanken skulle minska. Men trots allt tal om att “content is king”, så är det fortfarande nya tekniska lösningar som dominerar utbudet av underhållning. Annars kunde man drömma om en tid när vi hade ett sådant överflöd av varor och tjänster att tanken skulle kunna lyfta från tekniken och söka sig nya vägar. Men idag ser vi inga tecken på att detta skulle ske. Tvärtom.

Hittills har våra samhällen präglats av sin teknik. Ett samhälle är en teknik, ett sätt att använda tekniken, ett sätt att organisera användningen av tekniken, idéer om tekniken, dess användning och organisation. Och så verkar det förbli.

10 Tekniken som livsform
Den moderna världen är en artificiell värld – se dig omkring! – en värld av artefakter. Under 1900-talet har ingenjörerna haft en huvudroll i att bygga och bygga om världen. Bussar och dammsugare, datorer och motorvägar, teveapparater och mobiltelefoner, kläder och golfbanor – överallt är det ingenjörer som har varit i farten med sina uppfinningar och konstruktioner. Här och där ser vi spår av konstnärer och formgivare, arkitekter och samhällsplanerare, men i stort sett är det bara människokroppen med dess moden som ännu inte domineras av ingenjörer. Det är klart: ingenjörerna ger bara formen. Innehållet kommer från copywriters och såpaförfattare, låtskrivare och idrottsledare, lärare och politiker, byråkrater och radiopratare.

Humanister vill såklart hävda att innehållet är det väsentliga. Den tekniska utvecklingen bidrar med ständigt nya former – sagor, romaner, tidningar, filmer, teveserier, webbsidor — men innehållet går sin egen väg, utvecklas enligt sina egna principer. Ingenjörer brukar hålla med. De är sällan benägna att framhålla teknikens betydelse.

Men ju mer man fördjupar sig i tekniken som samhällsfenomen desto mer grips man av teknikens påverkan på våra liv. Även om tekniken inte står för innehållet i livet – annat än för en del av ingenjörerna själva – så består så mycket av våra liv av form. När vi väntar på bussen, slöar framför teven, rattar bilen, drar runt på dammsugaren, läser mail, fyller tvättmaskinen, brygger vårt kaffe, lyssnar av telefonsvararen – tar gärna formen överhand: “Vad gjorde du i går kväll? Tittade på teve. Vad tittade du på? Inget särskilt.”

Våra liv får sin form av tekniken. För 100 år sedan var vi bönder. Sedan blev vi fabriksarbetare. Och så kontorister. Nu är vi nätverkande nomader på språng mellan mötena. Våra projekt och drömmar präglas av formen. Antingen vill vi röja Nordgärdet, läsa till ingenjör på NKI på kvällarna, avancera till kontorschef eller bli programledare..

Innehållet i arbetslivet är mest nonsens, nu när de flesta av oss arbetar i upplevelseindustrin. Det är formen som räknas. Det gäller att få ut tidningen, få upp portalen, klara projektets deadline – bara för att gå vidare till nya upplagor, nya portaler, nya deadlines. Det är klart att ibland kan vi känna en viss mening om vi i vår tjänsteutövning gjort en människa glad, gett en medmänniska tröst. Men det finns ju så mycket människor och de som verkligen behöver oss, de vi verkligen borde trösta, är alltför långt borta. Det är lätt att med Auden cyniskt sucka: “We are all here to help the others, that much is clear, but what the others are here for I have never understood.”

Om tekniken formar våra liv blir det viktigt vilken teknik vi väljer att använda. Väljer och väljer. De flesta av oss har väl inte mycket att säga till om när det gäller att välja teknik. Det är som med klädmodet. Elektricitet och bilar, email och mobiltelefoner, mountainbikes och snowboards, svarta kavajer och skjortor utan krage – vi tar emot det som bjuds.

11 Upplevelseindustri eller handlingsindustri
Tekniken har gjort det moderna livet otroligt bekvämt. Vatten får vi genom att vrida på en kran, ljus genom att trycka på en knapp, värme genom att vrida upp termostaten, vi reser medan vi sitter bekvämt i bil eller flygplan, mat finns alltid i kylskåpet och en måltid trollas fram på nolltid med hjälp av frys och micro. Sådant som vi förr var tvungna att göra själva, det gör nu tekniken åt oss. Det är klart, kungar och annat fint folk som har råd med tjänstefolk och slavar har alltid kunna slippa vardagens trista mödor och bestyr. Men maskinerna har gett oss alla (i den västerländska medelklassen) ett liv som kungar. Den tekniska utvecklingen ökar det allmänna välståndet och gör oss mer jämlika.

Tekniken har hittills haft två huvudformer: verktyg och automater. Den första tekniken var verktyg. Det tog ett tag innan vi lärde oss göra väl fungerande automater. Under 1900-talet har den tekniska utvecklingen ofta inneburit automatisering: verktyg har förvandlats till automater. I framtiden kommer verktygen att spela allt mindre roll. Eller kanske ändå inte.

Verktygen löser problem och ökar våra chanser att överleva. Men med nya verktyg får vi också nya arbetsuppgifter. Den yxa vi behövde för att slå i huvudet på grannen visar sig kunna användas till mycket annat. Ju fler verktyg vi utvecklar desto mer sysselsatta blir vi. Ända tills automatiseringen befriar oss från arbetsuppgifterna igen. Med tilltagande automatisering går utvecklingen mot ett tillstånd där vi inte behöver göra någonting.

Men om vi inte behöver göra något, varför ska vi då leva? Automatiseringen har befriat de flesta av oss från kroppsarbete. För hälsa och välbefinnande kompenserar vi ett stillasittande liv med fotboll, löpning, styrketräning och golf. Snart kan vi trimma våra muskler utan att använda dem och vetenskapen lär nog hitta ett sätt att hålla vår kondition på lämplig nivå utan att vi behöver tänka på hur det går till.

I stället för att spela fotboll kan vi titta på fotboll i en värld av allt mera upplevelser men allt mindre aktivitet, och statens funktionärer drömmer om tillväxt genom utveckling av upplevelseindustrin. Med bredband och hemmabio skall folket underhållas i en allt mer automatiserad värld.

Framtidens klassgräns går mellan dem som ännu har något att göra och dem som bara sitter hemma – mellan producenter och konsumenter. Det är bra med automater, men vi behöver verktyg också. Automaterna ger oss upplevelser. Verktygen behöver vi när vi handlar. Det goda livet är ett liv i handling. I stället för upplevelseindustri borde vi utveckla en handlingsindustri. Vi vill ha verktyg att tänka med, inte automater som tänker åt oss. Tänka vill vi göra själva.

Litteratur
För vidare läsning se http://www.adb.gu.se/~dahlbom. Där finns bland annat ett bokmanus (Dahlbom, B. och Janlert, L.-E., Computer Future) med en mer utförlig presentation och diskussion av AI-forskningen (kapitel 6, Intelligence). Och där finns mycket annat.

Bo Dahlbom är chef för Svenska IT-institutet, professor i informatik vid Handelshögskolan i Göteborg, docent i teoretisk filosofi, och forskningsledare vid Viktoriainstitutet. Han debatterar, skriver och håller föredrag om informationsteknologin och framtiden.

Bo Dahlbom siti.se
2000-03-05

Posted in Texter