En samhällsvision

Text till samtal med Stina Lundberg, Comdex 20 januari 2004

IT-revolutionen innebär att marknaden får större betydelse, konkurrensen, tempot och kommersialiseringen ökar i samhället. Vi blir alla säljare, relationer blir mer tillfälliga och ytliga, storstäderna växer, livet blir hårdare, mer spännande för en del, men otryggare för andra. Näringsliv och arbetsliv förändras. Det ställs helt nya krav på ledarskap och organisering, arbete och fritid flyter samman, arbetsplatser ersätts av mötesplatser. Skolan, sjukvården, försvaret, myndigheter, skattesystem, rättssystem, tvingas till stora förändringar. Det finns mycket som jag gillar i dessa förändringar, men också sådant som skrämmer mig.

Men det som skrämmer mig mest är att dessa förändringar sker helt utan kontroll. Varken vanliga människor eller politiker, företagsledare eller forskare, verkar ha någon koll på vart samhällsutvecklingen är på väg. Tekniken förändrar samhället och vi låter det bara ske. Vi anpassar oss till förändringarna, men det är aldrig vi som tar initiativet, och vi har ingen vision, ingen idé om hur vi vill att samhället skall bli.

En poäng med min bok Makten över framtiden är att genom att vi skaffar oss kunskap om hur tekniken förändrar samhället så kommer vi att få ett försprång, vi kommer att se kommande förändringar tydligare och tidigare än andra. Men det är knappast huvudbudskapet i boken. Om vi människor skall bestämma samhällsutvecklingens riktning, vilket samhälle vi skapar åt oss, så måste vi ta makten över tekniken. Endast så kan vi forma ett samhälle som vi vill ha det.

Men hur skulle det gå till att ta makten över tekniken? Vilket samhälle skulle vi bygga om vi hade makten över tekniken? Och vilken roll spelar tekniken i det samhället? Vilken sorts teknik finns där? Den tekniska utvecklingen gör det möjligt att skapa ett helt annat samhälle än det vi lever i nu. Men vilket samhälle vi får beror på vad vi gör, hur vi förmår ta makten över tekniken och samhällsutvecklingen och styra tekniken åt rätt håll.

Min samhällsvision är ett samhälle där (1) vardagslivet kännetecknas av att generationerna blandas (igen), där fabrikernas inflytande över våra liv reducerats och ersatts av mötesplatser, ett samhälle som har plats för barn och gamla, där uppdelningarna mellan utbildning, arbete, fritid, pension försvunnit.

Det är ett samhälle där (2) näringslivet omfattar en mycket större del av samhället än idag, där den olyckliga motsättningen mellan kommersiell (krass) och offentlig (god) verksamhet försvunnit, där näringslivet är mer meningsfullt och ansvarstagande (något som näringslivets organisationer borde arbeta mer för idag), men där samtidigt näringslivet ägnar mer uppmärksamhet åt målen för sin verksamhet än organiserandet av den.

Det är ett samhället där (3) arbetslivet är mycket mer dominerat av marknaden än idag, mer resultatinriktat och därför mer meningsfullt, flexibelt; där det inte är var man är och när man är där som är det viktiga utan alltid vilket resultat man åstadkommer.

Det är ett samhälle där (4) staten, det offentliga, förvandlats till en renodlad, men mycket liten administrativ apparat, och där skillnaden mellan offentligt och privat just är skillnaden mellan administration och verksamhet; där socialtjänst, polis, försvar och sjukvård är verksamheter som helt och hållet domineras av möten mellan människor och där det administrativa inslaget är mycket litet.

Det är ett samhälle där slutligen (5) de mest grundläggande värderingarna inte är frihet, jämlikhet, broderskap utan generositet, integritet och delaktighet. Det är ett samhälle där vi är väl medvetna om vilket rikt samhälle vi lever i, och att vi därför har råd att vara generösa, mot människor i vår närhet och mot människor långt borta. Det är ett samhälle med respekt för den enskildes integritet och ansvar för sitt liv, men där denna respekt kombineras med en grundläggande idé om allas delaktighet i samhället och där denna idé tar sig mycket konkreta uttryck. Det är ett samhälle där människor är producenter snarare än konsumenter, där fritiden försvunnit till förmån för ett meningsfullt liv, där upplevelsindustrin spelar en liten roll och i stället livet självt, arbete och vardag, ger oss de upplevelser vi eftersträvar.

Sen drömmer jag såklart som gammal filosof om ett samhälle där vi som Descartes en gång inte behöver gå upp så tidigt på morgnarna och där det inte är så mörkt och kallt på vintern. Men det är en annan historia.