Vem vågar ändra på Sverige?

AnbudsJournalen, nr 33-34, 20 augusti 2004.

När Sverige datoriserades, med början på 1960-talet, innebar det att administratörer och medborgare fick brottas med en allt komplexare ärendehantering, som skulle varit omöjlig utan datateknik, men där datatekniken ändå ofta var en källa till irritation.

Nu pågår en långtgående automatisering av de administrativa rutinerna och snart kan tekniken själv ta hand om merparten av ärendehanteringen. Du deklarerar genom att trycka på en knapp, och granskningen av deklarationen sker också den automatiskt. Du anmäler din stulna cykel på nätet och anmälan registreras samtidigt av polis och försäkringsbolag.

I 24-timmarssamhället har vi lämnat kontorssamhället (9-5 samhället). Administrationen har automatiserats och tjänsteutövningen har blivit service. Administratörerna har blivit kundorienterade tjänsteutövare på marknaden och erbjuder sin service 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. När som helst, var som helst. Hur ser ett sådant samhälle ut? Hur är dess myndigheter organiserade? Vilken roll spelar kommunerna?

Tjänsteutövningen i 24-timmarssamhället sker dels över nätet, dels genom mobil, distribuerad, uppsökande verksamhet. Alltfler ärenden kan centraliseras till en myndighet, samtidigt som myndighetens tjänsteutövare lämnar sina kontor och söker upp medborgarna i deras vardag. Gränserna mellan myndigheter försvinner, det offentliga genomgår en genomgripande omorganisation.

Det är inte enkelt att gå från administration till service, från en inåtvänd, monopolistisk tjänsteutövning med mottagning och öppettider, till en utåtriktad, (kunden har alltid rätt) tjänsteutövning som är konkurrensutsatt och därför alltid tillgänglig. Hur vränger man en gammal administration ut och in? Hur river man revirgränser?

Svensk offentlig sektor är decentraliserad och består av jämförelsevis självständiga myndigheter. Vi gillar inte att ministrarna, eller någon annan heller, lägger sig i den löpande verksamheten. Detta möjliggör småskalighet inom ramen för en stor offentlig sektor och borgar för flexibilitet, korta beslutsvägar och bättre medborgarkontakt. Men denna självständighet gör det också svårt att genomföra mer omfattande, genomgripande förändringar. När Statskontoret år 2000 först beskriver framtidens 24-timmarsmyndighet, har man inga möjligheter att kommendera fram den samordning som måste till för en sådan reform.

Kommunministern får så sent som hösten 2003 vara glad att han kan erbjuda 100 mkr ur vilka kommunerna, en och en, kan söka projektbidrag för utveckling av elektroniska tjänster. Ekonomiministern kan vid samma tid utnämna en statusfylld 24-timmarsdelegation, men delegationen har varken resurser eller politisk makt att genomföra den samordning som skall till.

I stället får man lita till lokala initiativ. Ett antal kommuner tar initiativ till sambruk, landstingen bildar ett litet aktiebolag för samordning och Statskontoret tecknar ramavtal om infratjänster. Men detta är små, små steg på vägen mot 2000-talets myndighetsorganisation. Under tiden tappar Sverige tempo och det som hade kunnat bli en motor för svenskt näringsliv, utvecklingen av en ny myndighetsmodell, står och stampar utan att särskilt mycket händer.

Mycket av den offentliga tjänsteutövningen befinner sig ännu på hantverksstadiet. Utbildning, vård, rådgivning, ja till och med enkla beslutsärenden, innebär personliga kontakter, komplexa, kostsamma möten. Men i ett allt snabbare 24-timmarssamhälle, med allt större krav på service, måste tjänsteutövningen rationaliseras utan att för den skull förlora i kvalitet. Lösningen är automatisering och paketering, att hushålla med människors tid, genom lämpliga kombinationer av självbetjäning och personliga möten, genom tydlig och väl vald paketering av tjänster.

På 1900-talet förvandlas skolor och sjukhus till fabriker för produktion av utbildning och vård. Man organiserar verksamheten med industrin som förebild. Däremot sker jämförelsevis litet av det som industrin är så duktig på: produktutveckling och paketering. Tjänsteutövningen förblir ett hantverk. Vi borde ha gjort tvärtom. Vi borde ha aktat oss för industrins organisationsformer, men tagit lärdom av dess förmåga till paketering.

Under de närmaste åren kommer vi att uppleva stora förändringar när IT används för att automatisera administrativa rutiner inte minst i offentlig förvaltning, när användningen av Internet ökar i all utbildning, när Internet blir den självklara bäraren av alla media, när IT förvandlar sjukvården och försvaret, och erbjuder nya möjligheter att marknadsföra vårt land.

Vi kan låta dessa förändringar växa fram inifrån, steg för steg, genom att vi mödosamt backar ur 1900-talets fabrikssamhälle och bygger om dess komplexa, decentraliserade myndighetsorganisation. Men vi kan också våga erkänna att vad som skall till är inget mindre än en revolution. Utan att i grunden överge våra gamla idéer om självständiga myndigheter och en decentraliserad offentlig sektor, borde vi inse att mer radikala förändringar också kräver radikala ingrepp. Men vem vågar idag ta ansvar för sådana ingrepp? Vem vågar ändra på Sverige?

Bo Dahlbom
Svenska IT-institutet (SITI)
www.viktoria.se/dahlbom

Posted in Texter