Virtualisering

Inledningsanförande på IDG:s konferens om Virtualisering, Berns 9/5 2007. Kortare version i Lönsamma IT-investeringar, bilaga till Computer Sweden, oktober 2007.

Virtualisering är årets buzzword i IT-branschen år 2007, och handlar om något så förhållandevis trivialt som programvara för resurseffektiv användning av ett företags serverkapacitet. Genom virtualisering gör du serverprogram oberoende av en viss bestämd hårdvaruserver och kan dynamiskt allokera resurser där de bäst behövs. Du kan använda en och samma hårdvaruserver till att köra flera serverprogram eller köra ett och samma serverprogram över flera hårdvaruservrar.

Genom virtualisering kan du spara pengar på hårdvara samtidigt som du ökar kapaciteten i din datordrift. Det finns många tekniska utmaningar i samband med virtualisering, inte minst genom att man på detta sätt knyter samman plattformar och applikationer i ett komplext system som man gärna vill kunna administrera med god överblick och genomskinlighet. Detta system kommer normalt att innehålla applikationer av mycket skilda slag, vilket innebär att det system som skall administreras blir mycket heterogent med alla de svårigheter som detta innebär.

Trots allt är detta tekniska problem som de flesta av oss utan betänkligheter lämnar över till IT-avdelningen att lösa. Det handlar ju om lastbalansering av IT-resurser och vi användare bryr oss därför lika lite om virtualisering som vi bryr oss om lastbalansering i elnätet. Men virtualisering av serverkapacitet är i själva verket bara ett exempel på en mycket mer omfattande utvecklingstrend. Om vi ser oss omkring i dagens samhälle kommer vi att upptäcka många andra exempel på virtualisering. Några av dem borde vi alla, även utanför IT-avdelningen, i allra högsta grad lägga märke till, förstå och förhålla oss aktivt till. Jag tänker särskilt på virtualisering av människor, företag, hjärnor och nationer.

Virtualisering innebär att man skiljer på implementation och funktion. Ett och samma fysiska föremål kan ha många funktioner, en och samma funktion kan utföras av olika föremål. En systemteknik som IT inbjuder till ett sådant synsätt, men det gäller också människor och företag. På detta sätt får man bättre resursutnyttjande, mindre sårbarhet, ökad flexibilitet och snabbare förändringar.

Genom virtualisering kan vi effektivisera vår serverkapacitet och hålla nere kostnaderna för hårdvaran. Det är självklart att vi vill göra detta, särskilt som det är jämförelsevis enkelt och virtualiseringen också ökar våra möjligheter att överblicka och administrera IT-driften. Det finns mer att spara på effektivisering av mjukvara, användning, personal, men det är också mycket svårare. IT-virtualisering är spännande, men hjärn-virtualisering är något vi borde satsa mer energi på. Egentligen gör vi på tok för lite när det gäller att effektivisera våra hjärnor.

Programmering

I grunden handlar virtualisering om programmering. En maskin som kan programmeras får (en del av) sin funktionalitet av programvaran. En och samma maskin blir olika maskiner beroende på hur den programmeras. Det är de olika maskinerna vi kallar virtuella maskiner. Till skillnad från den reella maskinen är ju deras existens immateriell: de finns i kraft av programmet och egentligen endast när programmet körs. Programmering är en fantastisk kraft. Genom att dynamiskt växla program kan maskinen användas hela tiden, i stället för att mest stå och vänta. Om vi kan lägga all funktionalitet i programvaran, kan vi skapa en universell maskin, dvs en maskin med universell funktionalitet. Nu har programmering blivit något så alldagligt att vi inte längre förmår uppskatta den utvidgning av den materiella världens begränsningar programmeringen innebär.

När vi först började diskutera virtualisering på allvar, och det var väl på 1980-talet, var det virtuella minnen som stod i fokus. Med ett virtuellt arbetsminne kunde du höja prestandan på din dator utan att stoppa in fler minneskretsar. Det räckte med lite programvara som gjorde att datorns hårddisk kunde avlasta arbetsminnet. Resurseffektivisering är också den första idén som dyker upp när man börjar fundera över de möjligheter virtualiseringen skapar. När datorer kopplas samman i nätverk inser vi snart att vi kan köra programvaror som använder sig av datorerna i nätverket för stora beräkningsuppgifter (grid computing), och göra detta utan att störa den normala användningen av dessa datorer.

Vi skiljer mellan det virtuella och det reella, verkliga. Problemet är att ”virtuell” också betyder ”verklig”, men det är inte så konstigt som det låter. Den bästa översättningen av ordet ”virtuell” i detta sammanhang är ”faktisk” eller ”egentlig”. Det virtuella minnet är det faktiska, det egentliga, det funktionella, eller om man så vill, det verkliga minnet. Det skiljer sig från det reella minnet, det verkliga, i betydelsen det fysiska, konkreta minnet. Man skiljer alltså här mellan funktionen och det fysiska. Detta är en mycket kraftfull distinktion.

En virtuell maskin är en immateriell maskin som kan implementeras dynamiskt på de fysiska maskiner som finns tillgängliga. Överallt där det verkar rimligt att skilja mellan program och hårdvara, kan vi tänka oss virtualisering. Det mesta som har med mänsklig verksamhet att göra handlar mer om program än om hårdvara. Personer, organisationer, nationer är snarare mjukvara än hårdvara. Virtualisering av människor innebär att skilja den roll en människa har, den funktion hon har, från hennes fysiska person. En roll kan spelas av många, och människor kan spela många olika roller. Organisationer är komplex av roller, funktioner, verksamheter. Skolor är inte byggnader utan verksamheter och när vi virtualiserar befriar vi oss från den hämsko byggnaden lätt blir på vår kreativitet. Nationer är normalt knutna till territorier, men de är inte identiska med dessa. Nationer är inte materiella utan immateriella. Virtualisering av människor, länder, organisationer, innebär att inte tänka befattningar, territorier, byggnader, utan att tänka verksamheter. Virtualisering innebär att fokusera verksamheten samtidigt som man frågar hur det reellas möjligheter mest effektivt kan användas.

Virtualisering som utveckling

Vi kan uppfatta virtualiseringen som en utvecklingsprocess och det är lätt att se hur den hänger samman med de fem utvecklingsprocesser jag diskuterar i Sveriges framtid. Virtualisering innebär att hålla isär funktionen, verksamheten, och dess fysiska realisering. Virtualisering innebär att lyfta sig ovan traditioner, vanor, att se alternativ, att se till funktion och värde. Det innebär att se att en och samma funktion eller verksamhet kan realiseras på många olika sätt. Virtualisering innebär att med ökad kunskap ifrågasätta traditionella sätt att få en funktion utförd (rationalisering, automatisering). Det innebär att se till värdet snarare än verktyget (kommersialisering), något som naturligtvis underlättas av om verktygen hänger samman i ett nätverk (systemisering).

Så länge vi är upptagna med att bemästra ett hantverk, och verktygen och deras hantering följaktligen spelar en central roll, är det naturligt att vi gör misstaget att identifiera funktion och verktyg. En gräsklippare blir för oss en alldeles speciell sorts maskin inte en maskin vilken som helst med funktionen att klippa gräs. När vi befriar oss från mödan att hantera verktyget kan vi också tänka friare vad gäller funktionen. Det blir lättare att undgå vad vi kunde kalla implementationsmisstaget, dvs misstaget att identifiera funktion och implementation.

Hantverkaren är ett givet offer för implementationsmisstaget. Hantverkarens status och position är knuten till förmågan att hantera ett bestämt verktyg. Hantverkarens chef är i stället intresserad av funktionen, verksamheten, resultatet. Automatiseringen gör hantverksförmågan mindre intressant. Automatiseringen förvandlar oss alla till chefer. På 1900-talet gällde det att kunna sina arbetsuppgifter. På 2000-talet gäller det att förstå mål och mening med arbetsuppgifterna. Vi skulle kunna säga att medan på 1900-talet vi efterfrågade reell kompetens så är det på 2000-talet den virtuella kompetensen som räknas. Den reella kompetensen tas för given, är outsourcad eller automatiserad.

Virtualisering av organisationer innebär att göra verksamheten oberoende av bestämda reella företeelser som bestämda byggnader och människor. Att hyra i stället för att äga, lokaler, teknik, personal, att outsourca är exempel på virtualisering. Man är klar över vilken verksamhet som företaget skall utföra, men flexibel med avseende på vem som skall utföra verksamheten.

Virtualisering av hjärnor innebär att betona verktygen i intellektuellt arbete. Vi tänker med hjälp av verktyg. Att tänka med bara hjärnan är lika svårt som att snickra med bara händerna. Genom att lära sig fler verktyg, genom att lägga tänkandet i verktygen snarare än i hjärnan, kan man hålla flera tankeprocesser igång samtidigt, och effektivt utnyttja den hjärnkapacitet man har. Genom att lägga tänkandet i verktygen och göra verktygen sociala kan man också komplettera med fler hjärnor när så krävs. (Lägg märke till att virtualiseringen är en utvecklingsprocess. När det gäller tänkandet försöker vi ta steget upp till verktygen. När det gäller manuellt hantverk tar vi på 1900-talet ett steg upp från verktygen.)

Genom att dela med sig av sin kompetens, genom att utforma arbetsuppgifter så att de blir beroende av verktyg snarare än mänsklig förmåga, kan arbetsuppgifterna spridas och delas. Det är detta som utmärker 2000-talets nätverkande, platta organisationer för samarbete, där arbetsuppgifterna överlappar och alla kan göra det mesta. Till skillnad från 1900-talets maskinlika hierarkier av specialister med sträng arbetsdelning, där frånvaron av en arbetare kunde stoppa processen, är 2000-talets arbetsorganisation mer flytande flexibel, oberoende av specifika personer eller hjärnor.

När Christer Gardell upprört förklarar att ”vi har heltidsarbetsplikt” och att de medarbetare som handlat aktier för egen räkning på arbetstid därigenom brutit mot arbetsplikten, ger han uttryck för en förlegad 1900-talssyn på arbetet. På 1900-talet ville vi ha arbetarnas tid och uppmärksamhet, nu vill vi ha deras resultat. Tvärtemot vad Gardell säger, kan vi se det som en fördel att våra medarbetare använder sin frihet i arbetslivet till att se sig omkring i världen och hålla sig väl informerade om vad som händer och sker. Det innebär naturligtvis inte att vi uppmuntrar brottslig verksamhet, men vi försöker inte förhindra den genom sträng arbetsplikt.

Virtualisering som innovationsmetod

”Den fåfäng gå, görer mycket ont” heter det i ett gammalt ordspråk och det ligger kanske något i det, men 2000-talets näringsliv med allt större krav på innovationer och trendkänslighet främjar ett arbetsliv med större frihet och möjlighet att själv utforma arbetsdagen och avgöra vad som är viktigt att lägga tid på. Vi går från ett näringsliv där företaget hade monopol på sina anställda, ägde deras tid och deras idéer mot ett näringsliv där anställda blir mer och mer likt inhyrda konsulter med egna intressen, engagerade för att leverera ett visst resultat, men i övrigt fria att utvecklas och använda sin tid och sina idéer som de själva finner bäst. En sådan utveckling – virtualisering av arbetslivet – är nödvändig om samhället som helhet skall kunna effektivt utnyttja sitt humankapital. Tänk på alla idéer som ligger begravda i våra företag för att de inte ingår i företagets affärsidé eller strategi. Lärare vid våra högskolor äger själva sina idéer och har rätt att fritt använda dem och kanske borde detta så kallade lärarundantag bli regel snarare än undantag i ett mer innovativt samhälle?

Samtidigt klagas det på våra högskolor för att det kommer så lite företagande ur dem. Forskarnas idéer verkar stanna i forskningslabben och trots lärarundantaget är skillnaden mellan näringsliv och högskola i detta avseende inte så stor. På 2000-talet måste vi finna former för att befria alla dessa idéer och sätta dem i arbete. Det kan ske på många olika sätt. Företag som AstraZeneca startar idag riskbolag för att satsa på idéer som vuxit fram i företaget, men som inte har någon naturlig plats där. Själv tror jag mycket på en ny sorts utvecklingsföretag som bygger på samarbete mellan stora, etablerade företag, med det explicita syftet att ta hand om idéer som inte ser ut att rymmas inom företagets kärnverksamhet. Företag har lärt sig samarbeta i forskningsprojekt, inte minst genom EU:s forskningsfinansiering, men de forskningsprojekten lider av att resultaten endast i liten mån omsätts i utveckling. Kanske kunde företagen i stället samarbeta i rena utvecklingsprojekt, gärna med inslag av forskning, men med ett tydligare fokus på utveckling av produkter och tjänster för kommersialisering – antingen i nystartade företag eller i något av de medverkande företagen.

Ett givet område för sådant samarbete är idag miljöteknik, inte minst teknik för konsumentmarknaden för effektivare energianvändning. Energianvändningen i bostäder och kommersiella lokaler utgör idag 40% av Sveriges totala energianvändning och mer än 50% av elenergianvändningen. Under de 30 senaste åren har användningen av el i svenska hushåll fördubblats. I industrin har ett intensivt arbete bedrivits för att öka energieffektiviteten. Motsvarande fokus på energieffektivisering i bostäder saknas. Ändå är det lätt att se att man med jämförelsevis enkla medel skulle kunna åstadkomma radikala energibesparingar i bostäder och kommersiella lokaler, i såväl gamla hus som i nybyggen. Tänk om de stora energiföretagen gick samman med företag som utvecklar hushållsteknik, några byggföretag, fastighetsföretag och banker och satsade en liten del av sina resurser och sin kompetens på ett samarbete för att utveckla teknik för vardagslivets energieffektivisering? Tillsammans skulle de då med några enkla medel kunna göra en verklig insats mot den globala uppvärmningen samtidigt som de bidrar till utvecklingen av svenskt näringsliv på en mycket spännande, global tillväxtmarknad.

Tänk om vi hade haft ett sådant samarbete år 2000 för utveckling av mobila tjänster i Sverige? Då hade de stora aktörerna i telekomsektorn kunnat bidra till utvecklingen av sådana tjänster i stället för att utgöra ett hinder för denna utveckling. Nya affärsområden, nya marknader, lockar nya aktörer, innovativa småföretag med entusiasm och mycket kompetens, men dessa startups kämpar ofta förgäves innan de går under, i en värld som domineras av tröga jättar med föga intresse för nya, till synes osäkra, affärsmöjligheter. Men på en global marknad med ökande konkurrens som sätter allt större värde på innovationer, är det ingen som har råd att låta goda idéer bli liggande i byrålådan. Om de inte passar in i affärsstrategin måste denna förändras så att den tillåter idéerna att växa, utvecklas och kommersialiseras. De stora företagen har musklerna att skapa mötesplatser, innovationscentra, som kan ta tillvara såväl idéer som vuxit fram inom företagen själva som idéer som lockas till dessa mötesplatser. Men för att göra detta måste de inse den kraft som ligger i ett virtuellt förhållningssätt.

Posted in Texter