Globalisering, välstånd och välfärd

Globaliseringen ökar den ekonomiska aktiviteten i världen. Ökad handel leder till ökad produktion och naturligtvis till ökad konsumtion. Globaliseringen sprider den ekonomiska aktiviteten i världen, allt fler länder dras in i produktion och handel, med industriell och ekonomisk utveckling. Alla länder som deltar i globaliseringen får en god ekonomisk utveckling och inte minst gäller detta många utvecklingsländer. Detta leder till minskade inkomstskillnader mellan världens länder, men samtidigt till, åtminstone inledningsvis, ökade inkomstskillnader inom länderna. Förut fattiga länder får en snabb ekonomisk tillväxt, med Kina som extremt exempel, med en 10-procentig årlig bnp-ökning år efter år i början av 2000-talet.

Den ekonomiska utvecklingen sker nästan enbart i städerna och där växer det snabbt fram en medelklass med en levnadsnivå fullt jämförbar med medelklassens i Europa. Samtidigt blir bönderna på landsbygden om möjligt ännu fattigare och klyftorna till städernas nyrika medelklass blir snabbt mycket stor. Även i de rika länderna ökar inkomstskillnaderna. Liksom i utvecklingsländerna ökar de regionala skillnaderna. Städer och regioner som medverkar på den globala marknaden utvecklas, medan resten av landet marginaliseras. Den ökade rörligheten och konkurrensen på den globala marknaden drabbar främst lågutbildade. Arbetskraft med låg utbildning är lätt utbytbar och får konkurrens såväl genom arbetskraftsinvandring som genom att arbetstillfällena flyttar utomlands. Redan låga löner sjunker ytterligare. Samtidigt innebär den ekonomiska utvecklingen att eftefrågan på välutbildad arbetskraft ökar och de redan välavlönade kan se sina löner växa.

Genom långtgående automatisering har det västerländska näringslivet förvandlats från fabriker för tillverkning till handelsagenter på en global marknad. För första gången i historien arbetar fler människor med handel än med tillverkning. Att köpa och att sälja har för allt fler av oss blivit allt viktigare inslag i arbetslivet. Samtidigt har den ekonomiska utvecklingen ökat möjligheterna till privatkonsumtion med effekten att livet idag för många domineras av shopping och konsumtion. (Nu blir vi också i allt större utsträckning säljare när vi med hjälp av Internet, loppis och bagageluckeförsäljning försöker rensa i våra ständigt överfulla lager.)

Det finns idag fantastiska möjligheter till konsumtion och därför har också pengarnas betydelse ökat. Nu finns ju så mycket att köpa, så mycket att göra, om man har pengar. Arbetsliv och privatliv fylls av kommers och kommersiella värden växer sig allt starkare och blir allt självklarare. För Europas del innebär detta att vi blir alltmer lika USA. Vi vill betala mindre i skatt och ha mer till vår egen konsumtion. Vi blir allt rikare och vi vill själva förfoga över vår rikedom. Den allmänna välfärden och offentlig sektor kringskärs och ersätts av privata alternativ. Jag vill själv shoppa min sjukvård på samma sätt som jag shoppar mat, kläder och boende. På samma sätt som i USA innebär en mindre offentlig sektor i kombination med ett ökat välstånd att vårt intresse för välgörenhet ökar. Vi har lyckats i livet och vill gärna dela med oss, gärna döva vårt samvete inför den nöd vi ser omkring oss. Men vi vill göra det på egna villkor och vi vill veta vart pengarna går. Vi väljer välgörenhet framför välfärd.

När jag funderar över detta går jag till John Kenneth Galbraiths klassiker The Affluent Society från 1958 och stannar en stund vid hans kritiska beskrivning av USA (som jag slipper skriva av från boken eftersom jag kan klippa den från nätet; när jag googlar de första orden i citatet hittar jag också en läsvärd nekrolog i New York Times från 11 maj 2006), ett land där privat överflöd kombineras med ett torftigt offentligt rum:

”The family which takes its mauve and cerise, air-conditioned, power-steered, and power-braked automobile out for a tour passes through cities that are badly paved, made hideous by litter, blighted buildings, billboards, and posts for wires that should long since have been put underground.”

Galbraith hävdar i den sista utgåvan av boken, från 1998, att utvecklingen i USA under de 40 åren som gått sedan första utgåvan, har gått åt rätt håll. Fortfarande är skillnaderna stora mellan USA och Europa när det gäller proportionerna privat-offentligt. Det är svårt att tro annat än att dessa skillnader kommer att krympa i takt med att välståndet ökar i Europa. Ur ett globalt perspektiv är det viktigare vilken väg länder som Kina och Indien väljer att gå, men kan det bli annat än den amerikanska?