Akta er för Steve Jobs

Under hela 1900-talet pågick en diskussion om bostaden som tekniskt system, hur den skulle kunna utrustas med teknik för övervakning och styrning. Man såg möjligheter, men ända fram till 1980-talet var kostnaderna för höga och tekniken för klumpig för att de skulle kunna bli verklighet.

Under IT-boomen vid slutet av 1990-talet var förutsättningarna bättre – inte minst i Sverige. IT-utvecklingen hade tagit språng, bredbandet rullades ut över landet och entusiasmen för IT-lösningar var stor. Energibolag, telekomföretag och vitvarutillverkare bildade allianser och gjorde rejäla satsningar. Men allt föll ihop i börskraschen några år senare.

Nu är det dags igen. Nu är det tredje gången gillt för det intelligenta hemmet. Energibolagen satsar, larmbolagen vill vara med, teknikutvecklare och tjänsteutvecklare manar på. Alla vill ge sina kunder appar i telefonen att styra belysning, hålla koll på energianvändningen, och ha ständig kontakt med bostaden.

Nu har vi också större erfarenhet av hur digitala tjänstemarknader fungerar. Vi har lärt oss om hinder och möjligheter, om risker med proprietära lösningar, om behovet av standardisering och om kraften i relativt öppna marknader. Särskilt lärorika har utvecklingen av mobila tjänster och fordonstjänster varit.

Inför introduktionen av tredje generationens mobiltelefoni (3G) i början av 2000-talet var det många som såg möjligheterna med nya sorters tjänster i telefonerna. Men vem skulle stå för tjänsteutbudet, tillhandahålla plattformar för tjänsterna, utveckla tjänsterna, drifta dem och ta betalt för dem?

Företag som Ericsson, Telia och IBM såg sig som centrala aktörer och funderade över möjliga affärsmodeller. Mindre teknikutvecklare som  byggde plattformar och små tjänsteutvecklare som ville få ut sina tjänster på marknaden jagade på utvecklingen.

Många tittade på teleoperatörerna eftersom de hade direkt tillgång till kunderna genom abonnemang och fakturor. Och för telekomoperatörerna själva var det en självklarhet att de skulle bli leverantörer av de framtida mobila tjänsterna. Men de hade ingen brådska.

Operatörerna tog det lugnt eftersom de hade svårt att se lönsamhet i de nya tjänsterna. Kanske skulle mobila tjänster bara innebära att Internet flyttade ut i mobiltelefonen – mobilt Internet. I så fall skulle operatörernas intäkter begränsas till ökad datatrafik. Bättre vore om det fanns tjänster som levererades av operatörerna, eventuellt i samarbete med olika partners.

Situationen förändrades dramatiskt när Steve Jobs och Apple år 2007 klev in på scenen med sin iPhone, en plattform för tjänster med vidhängande betalningssystem. I ett slag var telefontillverkare, operatörer och systemintegratörer förbisprungna och Apple kunde ta ett jättelikt marknadssegment. Vinnarna vid sidan om Apple var kunderna som äntligen fick en uppsjö (idag finns 600 tusen appar i appstore) av spännande, globalt utvecklade tjänster, och alla små tjänsteutvecklare, apputvecklare, som växte som svampar ur jorden. Kommer du ihåg Angry Birds?

Ett liknande händelseförlopp har vi kunnat se i bilindustrin där satsningen på fordonstjänster, ”telematik” som det kallades i slutet av 1990-talet, kommit av sig. De stora bilföretagen har satsat stora pengar på utvecklingen av plattformar, proprietära lösningar knutna till de egna bilmodellerna, men inte lyckats åstadkomma mer än ett litet antal (särskilt för lastbilar) användbara tjänster. Än så länge har ingen Steve Jobs äntrat scenen och det lär dröja innan vi får alla de spännande tjänster som bilen skulle kunna erbjuda. Under tiden tar vi med oss vår iPhone i bilen och använder de tjänster som finns där.

Är situationen jämförbar när det gäller tjänster med bostaden som plattform? Ja, många likheter verkar finnas. Internetleverantörer, telekomoperatörer och mediabolag kämpar om kunderna genom att försöka låsa in dem i långsiktiga paketlösningar. Energibolagen satsar på proprietära lösningar och andra leverantörer av teknik till bostäder och fastigheter verkar vilja göra detsamma. Det är gott och väl så länge det innebär att utvecklingen av teknik och tjänster uppmuntras. Men risken förefaller stor för inlåsningseffekter och en stagnerande utveckling.

Som kunder får vi i så fall fortsätta att drömma om det intelligenta hemmet, med öppna gränssnitt, där alla maskiner i vår bostad, värmeteknik, hushållsmaskiner, larm, elprylar, datorer, mediamaskiner, kameror, högtalare, etc., oberoende av leverantörer, enkelt hittar varandra och kan kommunicera. Där vi kan övervaka och styra dem alla i ett gränssnitt och där utbudet av tjänster och produkter snabbt växer över alla gränser, med många valmöjligheter och intensiv, global konkurrens som jordmån för spännande innovationer.

Steve Jobs lärde oss att marknaden för digitala tjänster är global. Lokala lösningar har ingen chans när det kommer en global spelare. Även om Steve Jobs gått ur tiden ska vi inte tro att energibolag ska lyckas där telekomoperatörerna och bilfabrikanterna misslyckats. Så hur ska energibolag och andra traditionella spelare på bostadsmarknaden bäst positionera sig när de gäller det intelligenta hemmet?

Det klokaste är antagligen att de själva försöker verka för så öppna, globala marknader som möjligt. Detta kan de göra genom öppna samarbeten med andra teknikleverantörer till bostaden. I stället för att försöka låsa in sina kunder i proprietära lösningar, med begränsande partnersamarbeten, borde de verka för öppna lösningar som gör det lätt för tjänsteutvecklare att nå hela marknaden med sina tjänster. I bästa fall kan man på detta sätt minska risken för att någon gör om Steve Jobs bravad: kommer från ingenstans, tar hela affären och dikterar villkoren för de traditionella marknadsägarna.

Bo Dahlbom
Sustainable Innovation

Posted in Strunt