Dennis Potter


Jag har skrivit om Tony Judt som fick ALS. Iain Banks har just berättat om sin cancer. Kanske var det så jag kom att tänka på Dennis Potter. Det finns mycket av och med den fantastiske Potter på YouTube. Jag fastnar i första avsnittet av The Singing Detective, men sedan surfar jag vidare och hamnar till slut i den sista intervjun med honom (1994), där han röker, dricker champagne och tar morfin mot smärtorna cancern ger honom. Potter är klok och gripande, men här ska jag bara stanna vid hans kritik av marknadssamhället, om hur kommersialiseringen förstört brittisk television, om vad som går förlorat när medborgarna förvandlas till konsumenter, när det offentliga, gemensamma hamnar på marknaden.

Det är inte mycket till argumentation, men det är välformulerat, målande och sagt med stor övertygelse. Som emotiv övertalning är det kraftfullt och många som lyssnar, särskilt av samma generation som Potter håller naturligtvis med.

Nu pågår socialdemokraternas kongress i Göteborg och partiet ska idag (2013-04-05) rösta om vinster i välfärden. Alla på kongressen är överens om att man måste göra det omöjligt att ta ut stora vinster ur välfärden och placera dem i skatteparadis. Välfärden måste regleras, men hur långt och på vilket sätt, därom finns olika uppfattningar.

Partiledningen vill ha kvar möjligheten till vinster, men ungdomsförbundet, skånedistriktet och många andra kräver en återgång till en välfärd i offentlig regi, med mycket begränsad privatisering, inga vinstdrivande bolag. Många av ombuden skulle kunna hämta inspiration hos Potter.

Potter håller med intervjuaren (Melvyn Bragg) om att det behövdes förändring i slutet av 1970-talet. Det engelska samhället och BBC hade blivit en aning förstockat, fossiliserat, men den kommersialisering som genomfördes var fel medicin. I andra klipp på YouTube ondgör sig Potter över den köp- och sälj- organisation som infördes på 1980-talet (och som infördes även här).

Potter tecknar en bild av ett förflutet samhälle med gemenskap, där det fanns andra värden än pengar. Vi var medborgare med rättigheter och skyldigheter som vi delade i ett mer jämlikt samhälle. Vi var kanske fattiga, men det var en fattigdom som delades av alla. Jobben var hårda, smutsiga och trista, men det fanns jobb till alla.

Nu har vi i stället ett samhälle där marknaden dominerar, där allt handlar om pengar och lönsamhet, där vi är konsumenter snarare än medborgare. Vi konsumerar utbildning och vård levererad av privata aktörer med vinstintresse snarare än tar del av en offentligt finansierad vård på lika villkor till alla medborgare. Vi är rikare, men skillnaderna har också ökat, och de som har det allra sämst far riktigt illa i ett hårdare, mer egoistiskt samhälle, utan verklig gemenskap. Ungdomarna får inga jobb och får i bästa fall bidrag. Det gemensamma krymper och förfaller medan den privata lyxkonsumtionen ökar.

De bilder Potter använder är förföriska. De påminner om dem som Tony Judt brukade använda i sina attacker på marknaden. Liksom hos Judt är bilden av det förflutna omåttligt romantiserad, medan bilden av dagens samhälle är överdrivet negativ. Men låt oss lägga den frågan åt sidan ett tag och i stället se på de mer objektiva skillnader som Potter pekar ut.

De förändringar som Potter nämner är en tilltagande kommersialisering, privatiseringen av det offentliga, att vi har blivit konsumenter snarare än medborgare. Hur är det med dessa tre förändringar, har de ägt rum, vad beror de på, vilka konsekvenser har de?

Det är uppenbart att dagens samhälle är mer kommersiellt än det var när Potter var pojke på 1940-talet. Konsumentmarknaden utgör idag en mycket större andel av ekonomin, marknadsföring och reklam spelar en mycket större roll, gallerior och köpcentra sätter sin prägel på våra samhällen. Denna utveckling är resultatet av ekonomisk tillväxt och kanske hade den tillväxten kunnat användas till gemensam snarare än privat konsumtion med ett mindre kommersiellt samhälle som följd. Men det är svårt att föreställa sig hur det skulle ha gått till.

Stora delar av det offentliga har privatiserats, men samtidigt har såväl det offentliga som det privata vuxit som en konsekvens av ökat välstånd, och det offentliga är många gånger större idag än det var på 1940-talet (även om krigets ekonomi var extremt offentlig).

I takt med att det offentliga har privatiserats har vi blivit mer av konsumenter. Vi är inte längre medborgare när vi gör våra bankärenden, telefonerar eller använder elektricitet utan konsumenter på en av staten reglerad marknad. Men vad innebär egentligen denna förändring?

Vid närmare granskning är det ofta ingen skillnad alls mellan att vara konsument på en reglerad marknad och att vara medborgare i en demokrati. För medborgaren finns det ingen skillnad mellan en av kommunen upphandlad sophämtning och en som utförs av ett kommunalt bolag. För kommunen innebär det kanske en skillnad i att man kan gå hårdare fram med en privat leverantör när den missköter sig än med ett av kommunen ägt bolag.

Lite annorlunda blir det när jag som konsument kan välja leverantör av tjänst, till exempel sjukvård, men även som medborgare kan jag inom ramen för ett offentligt sjukvårdssystem erbjudas sådan valfrihet.

Vi har blivit mer av konsumenter, men skillnaden är kanske inte så stor, och inte har det väl skett på bekostnad på vår roll som medborgare? Den medelklass som vuxit fram som en effekt av tillväxten är välutbildad och välinformerad på ett helt annat sätt än när Potter var liten. I ett mycket mindre auktoritärt samhälle kan de bevaka sina medborgerliga rättigheter på ett helt annat sätt.

Om man summerar kan man bli förundrad. Varför är Dennis Potter egentligen så upprörd? Ingenting av det han förfasar sig över verkar egentligen ha hänt. Ett fattigt samhälle med lokala bygemenskaper har ersatts av ett många gånger rikare samhälle med urbana, mer rotlösa miljöer. Tillgången till kultur har ökat dramatiskt, sjukvård och skola har byggts ut och omfattar nu alla, medborgarnas inflytande har vuxit. Varför ska vi beklaga detta?

På 1800-talet formulerades de två huvudalternativen för konstruktionen av mänskliga samhällen: liberalism och socialism. De förekommer i olika varianter, gärna i kombinationer, men om vi bortser från detaljerna är liberalismen idén om ett samhälle som värnar individens fri- och rättigheter, särskilt yttrandefriheten, den privata egendomsrätten, friheten att starta och driva företag, att bedriva handel och konkurrera på en öppen marknad. Socialismen betonar i stället gemenskapen, det gemensamma ägandet av samhällets resurser, samarbete och samverkan, solidaritet med de svaga, fördelning och jämlikhet.

Liberalismen tror på företag och företagandet som grunden i samhället och dess utveckling. Det moderna samhället har blivit möjligt tack vare ekonomisk tillväxt. Man vill ha så lite av politisk reglering som möjligt. Socialismen tror på politiken och dess roll i samhällsbygget och är i grunden skeptisk till företagandet och dess intressen. Samhällsbygget handlar i första hand om fördelning av samhällets resurser.

Alla politiska partier i Sverige idag kan beskriva sig som social-liberala. De kombinerar de två huvudalternativen med varandra. Men de skiljer sig åt vad gäller prioriteringar. Socialdemokratin, sätter socialismen före liberalismen. De borgerliga partierna gör tvärtom.

Det man framför allt hör hos Dennis Potter är en nostalgisk beskrivning av ett samhälle i vilket socialismen fortfarande var möjlig. Sedan skulle det visa sig att liberalismen var en nödvändig förutsättning för ekonomisk tillväxt. Överallt där socialismen testades innebar den stagnation.

Tillväxten gjorde det möjligt att skapa ett modernt välfärdssamhälle, med en omfattande offentlig tjänsteproduktion, men den vidare utvecklingen av detta samhälle krävde i sin tur ytterligare liberalisering av samhället. I England var det Thatcher som blev symbolen för denna liberalisering och därför hatobjekt för sådana som Potter.

Det är denna schizofrena position man hamnar i som socialdemokrat idag. Å ena sidan är man (förhoppningsvis) väl medveten om vilken roll de liberala idéerna spelat för den fantastiska tillväxt vi hade på 1900-talet, för utvecklingen av ett modernt, konkurrenskraftigt jordbruk och en global exportindustri. Å andra sidan är man nu ovillig att tillämpa dessa idéer på samhällsviktiga tjänster som utbildning, vård och omsorg.

Hur kan man förena dessa två positioner? Man kan vända sig mot marknadsidéer i tjänsteproduktionen eftersom man ryggar för alltför uttalad kostnadseffektivisering på välfärdens område. Samtidigt måste man naturligtvis prioritera ekonomin i en sjukvård som tyngs av snabbt växande kostnader.

Man kan hävda att det inte finns någon möjlighet till en utveckling av tjänsteproduktionen liknande den vi haft av varuproduktionen. Den politiska debatten om skolan och vården kännetecknas också av ett annars svårbegripligt ointresse för skolans och sjukvårdens (bristande) produktivitet.

Eller kanske menar man att utvecklingen av tjänsteproduktionen kan ske i alla de underleverantörer till välfärden (inte minst IT-tjänster), vilka opererar på marknaden under normala liberala villkor, med det offentliga som säker kassako. Detta faktum verkar inte bekymra kritikerna av vinster i välfärden.

Eller också kanske man hävdar att produktivitetsutveckling är möjlig utan liberalism. Men kan någon på allvar tro att socialismens idéer om planhushållning fungerar bättre på sjukvårdens eller utbildningens område än i bilindustrin?

Bo Dahlbom
dahlbom@aktivering.se

Posted in Strunt