Kim Jong-un saknar sin cognac

Varför hotar Nordkorea med kärnvapenkrig? Dess ledare svarar på nyligen skärpta handelssanktioner från USA och EU. Men varför reagerar man så starkt på dessa sanktioner?

En vanlig förklaring är att krigshoten är ett inrikespolitiskt skådespel. Illa informerat som det nordkoreanska folket är, iscensätter eliten en teater där man modigt försvarar sitt folk mot otäcka hot från omvärlden. Samtidigt försöker man öva utpressning på omvärlden så att den ställd inför irrationella hot finner för gott att lätta på sanktionerna.

Det ligger säkert något i dessa förklaringar, men varför är reaktionerna så obalanserade? Nordkoreas ledare verkar närmast personligt utmanade. Kanske beror det på att de saknar sin cognac. Det verkar ha varit förklaringen till landets starka reaktioner när USA år 2006 skärpte sanktionerna mot landet.

Samtidigt som folket svälter är den nordkoreanska eliten storkonsumenter av lyxvaror importerade från väst. Sidenschalar, pälsar, vattenskotrar, motorcyklar, läderväskor och, inte minst, cognac uppskattas av eliten. Allt enligt Daren Acemoglu och James Robinson i deras mycket läsvärda bok från förra året, Why Nations Fail.

Av försäljningssiffrorna från Hennessy framgår, till exempel, att Kims pappa, Kim Jong-il, hade en årlig cognacsbudget på mer än 5 miljoner kronor. Han drack väl knappast allt själv. Men man kan förstå att det kändes när han på grund av sanktioner inte kunde få någon.

Västvärldens sanktioner riktar in sig på elitens konsumtion: banktjänster, import av lyxvaror och resande. Och uppenbarligen svider dessa sanktioner och irriterar. Medan det nordkoreanska folket svälter, lever dess elit ett liv i lyx, och är beredd att ta till kärnvapen för att försvara den.

När man hör om politiska eliters lyxliv och rofferi från det egna folket – det kan vara Wen Jiabaos eller Mubaraks undanstoppade miljarder, afrikanska ledares omåttliga behov av lustyachter och rivierahus, eller bara franska politikers utlandskonton – är det inte utan stolthet man tänker på Olof Palme framför radhuset i Vällingby.

När skillnader i levnadsförhållanden mellan politiska ledare och folket blir för stora, då är vi alla förlorare. Det gäller också företagsledare. När deras ersättningar är 100 gånger större än de anställdas förlorar de kontakten med de anställda. Idrottsstjärnor, filmstjärnor och popstjärnor samlar också på sig ofattligt med pengar, men det spelar kanske mindre roll. Det är kombinationen av makt och pengar hos politiker och företagsledare som ställer till problem.

Margaret Thatcher, som gick bort i veckan, kom från medelklassen och delade dess beundran för entreprenörer, ”the self-made man”. Två hundra år efter den borgerliga revolutionen i Frankrike är det medelklassens ideal som dominerar – om än kanske inte i Frankrike.

Långsiktig ekonomisk utveckling kräver entreprenörer. Det måste vara möjligt för vem som helst som har en bra idé och är beredd att arbeta hårt att ta sig fram, bygga företag, vinna marknaden. Eliter hämmar den utvecklingen, bevakar sina positioner, vill inte ge plats åt ”uppkomlingar”.

Det spelar ingen större roll hur dessa eliter en gång fått sin position, varifrån de själva kommer. När de väl tillhör eliten stänger de dörren för nykomlingar, motarbetar förändring. De vill fortsätta att dricka sin cognac i lugn och ro.

Framgångsrika entreprenörer, politiker, företagsledare och finansvalpar grundar dynastier, krattar manegen för barn och barnbarn. Och så växer det fram eliter, grupper som sitter på pengarna och makten. När de väl bitit sig fast är det inte lätt att göra sig av med dem.

Förmögenhetsskatt, arv- och gåvoskatt når sällan eliten. Snarare begränsar de möjligheterna för entreprenörer, uppkomlingar. I stället gäller det att lyfta entreprenören som hjälte, att varna för eliter, och agitera för ett samhälle som säger ja till ständig förändring. Förändring är liv. Allt som lever förändras. Nordkoreas elit kan inte leva länge till.

Bo Dahlbom
dahlbom@aktivering.se

 

Posted in Strunt