Kinas pärlhalsband

Jag läser en spännande, kanske en smula ytlig, bok av Robert D. Kaplan, The Revenge of Geography (2012). Den handlar om hur politiken alltid måste förhålla sig till geografin, och att man därför kan förstå mycket av historien genom att börja i geografin. Människor strävar samtidigt att övervinna geografin och den tekniska utvecklingen ger oss allt bättre möjligheter att göra så. Det innebär att geografins betydelse var större förr och troligen blir allt mindre i framtiden.

Men det här är inte en bok om individer utan om stater, om hur imperier växer fram och går under. Om hur stater strävar efter att överleva och hur geografin formar deras strävan, definierar deras möjligheter.

Kaplan ger en bild av framtiden som är lite skrämmande. 2100-talet kommer att bli riktigt oroligt med ett Afrika-Asien dominerat av megastäder (idag finns det 25 städer med mer än 10 miljoner invånare i världen; 2015 finns det mer än 40 sådana städer) med unga människor, gärna fanatiskt troende och svängande mellan hopp och förtvivlan. De kommer att tvinga sina regeringar ut i krig. Huh!

Kaplan skriver också en smula pessimistiskt om massans roll i 2100-talet med sociala media och ett globalt medielandskap. Om människor som lever i nuet utan förflutet och utan framtid i anonyma megastäder.

Men mest spännande är alla de exempel – Ryssland, Kina, Indien, Iran, Turkiet och USA – Kaplan ger på geografins betydelse: Kinas expansion ut i Sydkinesiska sjön och västerut via, vad som ofta kallas ”Kinas pärlhalsband”, kinesiska hamnar i Burma, Sri Lanka, Pakistan och Sudan; Irans roll som central stormakt i Arabvärlden, Turkiet som brygga mellan Europa, Ryssland och Arabvärlden.

Kaplan avslutar boken med en spännande uppmaning till USA att lägga mer uppmärksamhet på hemmaplan och en vision för ett framtida, sammanhängande Colombia—Mexiko—USA—Kanada, ett nätverk av megastäder, kännetecknat av tullfrihet, öppenhet och den amerikanska livsstilen. Ett sådant USA kan utgöra en bättre balans mot ett växande Kina och en garant för en värld som kan fortsätta att kännetecknas av europeiska, liberala värderingar.

Kaplan målar med bred pensel och det är mycket som inte får plats i en geografisk världspolitik av denna typ – men spännande är det. Tidsperspektivet är lite längre än det vi möter i det vardagliga medialandskapet och hur torftigt framstår inte det landskapet vid en jämförelse.

Bo Dahlbom

Posted in Strunt