Vi lever som kungar

Vi lever som kungar här några veckor i värmen i ett gammalt kloster i södra Toscana. Jag läser Schumpeter och hans försvar för kapitalismen med stor behållning. Inte minst roas jag av hans beskrivning av de intellektuella.

Marknadsekonomin är en fantastisk skapare av långsiktig tillväxt, säger han, och tillväxten ger ett ekonomiskt överflöd som möjliggör framväxten av en klass av intellektuella: filosofer, författare, konstnärer, skribenter. Det är dessa intellektuella som sedan blir marknadsekonomins argaste kritiker.

Att vilja bita den hand som föder en är i och för sig en begriplig böjelse, men nog verkar det komiskt när just de som utger sig för att vara tänkarna i ett samhälle förstår så lite av hur det samhället fungerar?

Vi lever alla som kungar nuförtiden, säger Schumpeter, och menar att marknadsekonomins massproduktion just möjliggjort en masskonsumtion. Ludvig XIV skulle naturligtvis glädja sig åt det moderna tandläkeriet och en utvecklad sjukvård, men annars har knappast den ekonomiska tillväxten betytt något för honom.

Nej, det är vi lönearbetare i fabriken eller på kontoret som kan glädjas åt elektriskt ljus, billiga kläder, cyklar, bilar, böcker, musik och allt annat som vanligt folk förr i tiden endast kunde drömma om. Drottning Elisabeth hade silkestrumpor, medan folket gick i ylle, men nu har varje tonåring råd till de skiraste strumporna.

Statistiken visar, enligt Schumpeter (och han skriver detta 1940), att den ekonomiska tillväxt som kapitalismen skapat fördelats ungefär proportionellt mellan rika och fattiga. Ändå har de fattiga, just genom den massproduktion som är kärnan i kapitalismen, tjänat mest på tillväxten.

Om man som jag varit barn i 1950-talets arbetarkvarter räcker det med ett besök på IKEA eller en stund med Spotify för att övertygas om den sanningen. Överklassen hade förvisso tillgång till musik redan på 1950-talet, men ändå ingenting jämfört med vad som nu gratis erbjuds oss alla.

Massproduktion och masskonsumtion har gett oss alla ett liv som endast kungar kunde drömma om före kapitalismens segertåg. Ändå finns det undantag, sådant som kungarna har, men som folket ännu inte fått självklar tillgång till. Jag tänker naturligtvis på bostäder och sysselsättning.

Kungarna bor i sina slott och många av oss har det gott i fyrarummare med badrum, kylskåp och diskmaskin, men för alla de som nu flyttar till Stockholm, för studier eller arbete, är det inte lätt att hitta bostad. Om mamma inte kan lägga upp ett par, tre miljoner, så hittar du ingenstans att bo. Se där ett område där kapitalismen misslyckats!

Och om du är en ungdom som vågat hoppa av ett trist gymnasium (och vem vill inte det?) finns det inte många jobb att välja mellan. De jobb som förr fanns för relativt outbildad arbetskraft har alla automatiserats eller globaliserats. Se där baksidan av en framgångsrik kapitalism!

Men varför finns det inga bostäder för ungdomar och alla de som inte har några miljoner att lägga på sitt boende? Av någon anledning har bostäderna inte blivit föremål för massproduktion och billig masskonsumtion. Är det verkligen kapitalismens fel? Är det inte snarare tvärtom?

När skotillverkningen började industrialiseras i slutet av 1800-talet var det engelska skomakarskrået fortfarande starkt. Man lyckades förhindra automatiseringen av tillverkningen med argumentet att människors fötter var för viktiga för att utsättas för billiga, masstillverkade skor. Alla fötter är olika, hävdade man, så vad skulle hända med människors fötter om de tvingades bära standardskor?

Skomakarskrået var så framgångsrikt att skotillverkning länge förblev ett hantverk, där varje par skor krävde måttagning och upprepade justeringar. Skor förblev mycket dyra och fattiga människor fortsatte att gå barfota. Medan andra varor genomgick den välkända utvecklingen med massproduktion, låga priser, massanvändning, modeväxling, slit och släng, förblev skor en bristvara. De med mycket pengar vräkte sig med många par, medan vanligt folk fick vara glada om de lyckades skrapa ihop till ett enda par skor.

Den här skrönan är inte sann, men byt ut skor mot bostäder och flytta den till Sverige så blir den sann. Här har byggskrået med hjälp av godhjärtade politiker utformat ett normsystem för bostäder, med komplexa kvalitetskrav och klåfingrig kommunal egenmakt, som vidmakthåller ett urmodigt hantverk och förhindrar industrialisering av bostadstillverkningen.

I vår avlägset belägna sommarstuga med stor tomt ville vi bygga en liten gäststuga. Efter många turer gav byggnadsnämnden i kommunen med sig, under förutsättning att vi flyttade stugan 1 meter längre in mot berget och gjorde altanen 1 meter snarare än 2 meter bred. Min mor som var mindre rädd för auktoriteter än min far drev igenom att altanen blev 2 meter. Så kunde fyra personer äta frukost på den. Men nära berget kom stugan så att gångvägen upp till huset blev trång och vid regn farligt halkig.

Detta var på 1970-talet. Det har blivit något mindre absurt sedan dess – men inte mycket. Stanna upp ett ögonblick och betänk att en av de få svenska 1900-talspolitiker som kommer att gå till historien är Birgit Friggebo för ”friggeboden”, en liten inskränkning i kommunernas makt över människors vardagsliv.

Genom motståndet mot liberalisering av bostadsmarknaden har vi kunnat behålla ett urmodigt hantverk, kostsamt och komplicerat, och försäkra oss om att när det gäller bostäder är det fortfarande en avgörande fördel att ha gott om pengar! Vi har lyckats bygga ett samhälle där ungdomarna inte kan få någon bostad. Vi borde skämmas!

Men betänk, säger den godhjärtade politikern, hur det skulle bli om det blev lika fritt fram att tillverka bostäder som att tillverka bilar! Hur skulle det se ut i våra städer! Billiga bostäder av enkel kvalitet skulle blandas med hus av hög kvalitet. Och om vi förenklade regelverket skulle det estetiska värdet hos våra städer snabbt sjunka. Stadsarkitekten skulle bli olycklig.

Men ta ett steg tillbaka och betrakta bilen och vad den gjort med våra städer. Om vi av goda skäl tillåtit bilen att vända upp och ned på städerna, varför kunde vi inte av samma goda skäl släppa bostadsbyggandet fritt. Bilar har vi haft i städerna i dryga femtio år och kommer kanske att ha i femtio år till. Men bilarna byts ut, blir snart tysta elbilar, och försvinner sannolikt helt från innerstäderna. Under tiden står bostadstillverkningen och stampar.

Vi bygger som om vi byggde för evigheten i stället för att se bostaden som en vara vilken som helst. Men vad skulle hända med alla svenska byggare, företag och arbetare, om bostäderna började tillverkas i Kina och säljas på Ikea eller Claes Ohlson?

Ja, vad hände egentligen med skomakarna när tillverkningen automatiserades? De blev fler i takt med att allt fler hade råd med skor, men gärna tog chansen att halvsula och reparera dem när så behövdes. Men när välståndet sedan växte försvann de. Under en övergångsperiod hade vi gott om skofabriker och skoarbetare i Sverige, men idag består den svenska skobranschen av säljare och ett fåtal designers och specialskotillverkare. Snart köper vi våra skor på nätet.

Sådan är kapitalismen, enligt Schumpeter. Den ger oss alla, allt billigare och bättre skor, men den bygger upp och förstör, den förändrar näringsliv, arbetsliv, samhälle och vardagsliv, där den drar fram. Den förstör arbetstillfällen, men skapar samtidigt nya. För att underlätta för ungdomar att finna en plats i detta dynamiska samhälle, måste vi i utbildning och näringsliv ta den dynamiken på allvar. Det gör vi inte idag.

Vi får betala ett pris för dynamiken i marknadsekonomin. Den gör vår tillvaro osäker, men naturligtvis var tillvaron inte mindre osäker före kapitalismen. Tvärtom har kapitalismen skapat ett välstånd utan jämförelse för oss alla och ett samhälle som kan fortsätta att utvecklas. Om vi bara kunde förstå och bättre uppskatta kapitalismens förtjänster, dra fördel av dynamiken, i stället för att försöka stå i vägen för den, skulle vi kunna bygga ett samhälle där även ungdomar får bostäder och jobb.

Bo Dahlbom