Kreativ förstörelse

Jag läser Schumpeters klassiker Capitalism, Socialism and Democracy, även om det går lite trögt i sommarvärmen. Och inte tycker jag att den är så aktuell som det ofta sägs. Ändå finns här mycket att roas av och tänka över.

Vi talar inte gärna om ”kapitalism” och absolut inte om ”socialism” nuförtiden. Vi säger ”marknadsekonomi” i stället för ”kapitalism”, men socialismen verkar så avlägsen att vi inte längre har något användbart ord för dess alternativ till marknadsekonomin. Det hindrar inte att alternativen fortfarande lever.

Schumpeter är pessimistisk inför framtiden och med all rätt eftersom det är år 1939 när han skriver. Ändå kommenterar han inte med ett ord de totalitära ideologiernas segertåg över Europa. Hans text är kylig på ett typiskt nationalekonomiskt vis och ägnas logiken i de system han diskuterar.

Här finns en liten introduktion till Marx teorier, en ganska kort presentation av kapitalismen (marknadsekonomin) och en något längre genomgång av socialismen (planekonomin). Ett långt avsnitt behandlar demokratin, dess former och förutsättningar. Han frågar sig om socialismen är förenlig med demokrati och avslutar sedan med en genomgång av de stora socialistiska partiernas historiska utveckling.

Schumpeters upplägg är förledande enkelt. Han ställer kapitalismen och socialismen mot varandra och frågar sig vilket system som kommer att segra. När han väl visat att det är socialismen som verkar ha framtiden för sig går han vidare och undrar vad detta betyder för demokratin.

Schumpeter är en varm anhängare av kapitalismen och särskilt av dess dynamiska kraft i samhällsutvecklingen. Kapitalismen har gett oss alla en fantastiskt mycket högre levnadsstandard. Ja, vi lever verkligen som kungar allihop här i västvärlden – om man jämför med hur vi hade det före kapitalismens segertåg.

Privat äganderätt, fri företagsbildning, frihandel och ekonomisk rationalitet lade tillsammans grunden för ett ekonomiskt system som på lite drygt 100 år förvandlade Europa från fattigt bondesamhälle till välmående industrisamhälle med järnvägar, elektricitet, telefonförbindelser, radio, bilar, flygplan och stora städer.

Schumpeters huvudpoäng är att kapitalismen är dynamisk och det kanske är därför han ägnar de inledande kapitlen åt Marx. För detta är väl Marx bestående bidrag till teorin om kapitalismen. ”Allt som är fast förflyktigas”, som det sägs så målande i Kommunistiska Manifestet. Kapitalismen bygger upp och river ned. Innovationer introduceras på marknaden, entreprenörer bygger nya företag som växer medan gamla går under. Det är denna kreativa förstörelse som gör kapitalismen så framgångsrik som skapare av långsiktig ekonomisk tillväxt.

Det var för att planekonomin saknade denna mekanism för kreativ förstörelse som Sovjetunionen gick under, trots allt vad ekonomerna sade i början av 1970-talet. Och det är för att den kinesiska marknadsekonomin kontrolleras av korrumperade, kommunistiska politruker, som den riskerar att misslyckas. Ägarförhållandena i det kinesiska näringslivet tillåter helt enkelt inte den kreativa förstörelse som är nödvändig för långsiktig tillväxt.

Som nationalekonom är Schumpeter också förtjust i den ekonomiska rationaliteten, förmågan att tänka förnuftigt utan andra hänsyn än logiken. Det är det förnuftet vi möter i den moderna vetenskapen, säger Schumpeter, och kapitalismen är förutsättningen för det moderna vetenskapliga tänkandet. Ja, kapitalismen är grunden för det moderna, förnuftiga, öppna, demokratiska samhället och dess institutioner.

Men som allting annat utvecklas kapitalismen och förändras, menar Schumpeter. Företagen blir allt större och dominerande, innovationerna sker inom företagen och utrymmet för entreprenörer och nyföretagande krymper. Konkurrens, nyföretagande och kreativ förstörelse ersätts, när kapitalismen mognar, av strategisk planering, förhandlingar och överenskommelser. Den mogna kapitalismen övergår omärkligt i planekonomi och socialism. Det är en utveckling som gör Schumpeter bedrövad även om han tror att den ligger en bit in i framtiden.

Schumpeter skrev sin bok i en tid när planekonomin fortfarande var kraftfull och marknaden betraktades med skepsis, särskilt av så kallade intellektuella. Sedan dess har vi från 1980-talet och framåt fått uppleva marknadsekonomins segertåg över världen – ända tills finanskrisen slog till på hösten 2008.

Det är synd att Schumpeter inte kan få vara med idag. Han skulle naturligtvis glädjas över att kapitalismens dynamiska kraft inte alls förminskats, att innovationer och entreprenörer får ett erkännande som de alls inte fick på Schumpeters tid.

Samtidigt har finanskrisen med pågående efterdyningar i Europa väckt nytt liv i kritiken av marknadsekonomin. Man kan undra hur Schumpeter skulle besvara den. Hittills har invändningarna mot den fria marknaden skjutit in sig på tre olika aspekter:

(1) Även om Ockupera Wall Street var en marginell proteströrelse (särskilt när den tältade utanför Swedbank på Brunkebergstorg) verkar folk i allmänhet nu tvivla på de moderna finansinstitutionernas hållbarhet. Man efterfrågar mer reglering och diskuterar en särskilt skatt på internationella transaktioner (den så kallade Tobin-skatten).

(2) I Sverige förfasas vi över riskkapitalets vinster i välfärden och det verkar som om en majoritet av svenskarna skulle föredra en återgång till den gamla ordningen med vård, skola, omsorg som offentlig sektor snarare än företag. I offentlig sektor protesterar professionerna mot New Public Management, dvs mot försök att införa mer företagslika organisations- och ledningsformer i sjukvården, skolan, polisen, försvaret, etc.

(3) Globaliseringen och dess effekter på västvärldens industri och sysselsättning har länge uppmärksammats i USA och där väckt tvivel om frihandelns evangelium. Sverige har framgångsrikt kunnat anpassa sig till och dra fördel av globaliseringen, men även här börjar man nu ifrågasätta en del av dess effekter. Om arbetslösheten, och särskilt ungdomsarbetslösheten, biter sig fast på nuvarande nivåer, kanske även vi mer allmänt börjar ifrågasätta den fria rörligheten på världsmarknaden.

Tillsammans innebär detta att man ifrågasätter tre av marknadsekonomins hörnpelare: riskkapitalet, företagandet och frihandeln. Jag undrar vad Schumpeter skulle säga om dagens diskussion. Kanske skulle han varna för riskerna med att begränsa och reglera marknadsekonomins inflytande.

Vårt samhälle går en balansgång mellan kapitalismens dynamiska kraft och regleringens stabiliserande verkan. Tillväxten kräver innovationer, entreprenörer och kreativ förstörelse, men ett sådant samhälle är otryggt och människor far illa när de drabbas av den förstörelse som är så viktig för utvecklingen. Det är ingen enkel balansgång.

De senaste tre decennierna har kapitalismen getts ovanligt lösa tyglar. Marknader har avreglerats, offentlig sektor har privatiserats, handelshinder har undanröjts, företagsuppköp har skapat mäktiga oligopol, finansbranschen har genomgått en fantasifull produktutveckling och blivit en alltmera dominerande aktör på den globala marknaden.

Denna lössläppta kapitalism har också skapat tillväxt – men det mesta av tillväxten har skett på de nya marknaderna i Asien och Latinamerika och i de företag som kunnat spela en roll på den globala marknaden. Den största vinnaren har varit finansbranschen, även om det hasardspel som man där ägnat sig åt också inneburit konkurser och förluster för småsparare, skattebetalare och pensionärer.

Kritiken av finansbranschen är allmän. Många vänder sig mot de komplexa produkter som branschen utvecklat på 2000-talet och ser inte någon nytta i dem. Men är inte det en kritik som kan riktas mot kapitalismen mer allmänt? Produkter tillverkas i mängd som många av oss uppfattar som värdelösa, men produkterna finns bara så länge det finns köpare av dem.

Samtidigt som kritiken av finansbranschen är utbredd, kan vi knappast räkna med några större förändringar. Även om man kan tycka att den finansiella ekonomin har blivit för stor i förhållande till den reala ekonomin är det svårt att se vad man kan göra åt detta. Företag och handel är beroende av en effektiv och dynamisk finansbransch. Troligen kommer man att begränsa sig till reglering som skyddar skattebetalare, småsparare och deras pensioner.

Den andra invändningen angriper privatiseringen av offentlig sektor. När John Bauer gymnasierna gick i konkurs i våras var det många som reagerade. Inte kan man utsätta skolelever för osäkerheten på den fria marknaden? Och om man inte vill tillåta den dynamik och kreativa förstörelse som ger kapitalismen dess kraft, vad är det då för poäng med privatisering?

Skillnaderna mellan infrastruktur, vård, skola och omsorg i offentlig regi och på den privata marknaden blir kanske inte märkbara om dessa verksamheter måste detaljregleras för att försäkra medborgarna en trygg och jämlik service. Om det inte blir någon konkurrens, om det inte skapas någon marknad, då är kanske den enda förändring vi åstadkommit att öka administrationen av dessa tjänster?

Globaliseringen har bidragit till tillväxten genom att öka konkurrensen och därigenom öka tempot i kostnadseffektiviseringar och kreativ förstörelse av hela branscher. USA har förlorat stora delar av sin tillverkningsindustri till Kina och andra länder i Ostasien och motståndet mot globaliseringen har länge varit uttalat. En av de mera läsvärda attackerna på globaliseringen och den fria marknaden, Edward Luttwaks Turbo-Capitalism: Winners and Losers in the Global Economy, publicerades redan 1998.

Luttwak beskriver väl hur privatisering, avreglering och globalisering, strävan efter en allt snabbare ekonomisk utveckling leder till ett samhälle med hög arbetslöshet och ett omfattande utanförskap. De med utbildning tvingas ta jobb för vilka ingen utbildning krävs och de utan utbildning trängs undan från arbetsmarknaden.

”Nu dras snaran åt” läser jag i Dagens Industri, kraven höjs på att de arbetslösa måste vara aktiva i sitt jobbsökande, annars reduceras ersättningen. A-kassorna har anställt mer personal för att hantera den kraftigt ökade administrationen. Men dessa insatser för långtidsarbetslösa och andra i utanförskap är meningslösa, hävdar Luttwak, för det finns helt enkelt inga jobb som de kan få.

Det finns bara ett sätt att minska arbetslösheten och det är att se till så att det finns arbete även för lågutbildad och okvalificerad arbetskraft. Men det kan bara ske genom att dra ned på utvecklingstakten, genom att vi nöjer oss med lägre kostnadseffektivitet och högre priser. I en globaliserad värld kräver detta handelshinder och reglering. Trenden idag går snarare åt motsatt håll och i Sverige är vi sedan länge ivriga förespråkare av frihandel.

De senaste decenniernas ekonomiska tillväxt i USA har framför allt gynnat de allra rikaste. De fattiga och även stora delar av medelklassen har snarare fått det sämre. Det finns en liknande tendens i andra delar av världen. Den fria marknaden, en mer lössläppt kapitalism är, som Schumpeter insåg, en dynamisk kraft i samhällsutvecklingen, men den leder till växande klyftor.

Statens uppgifter har förändrats över tid. För det tidiga 2000-talets stat verkar huvuduppgiften vara att verka för ekonomisk tillväxt. Luttwak beskriver det som att staten har blivit ett redskap för ekonomin snarare än tvärtom. I stället för att använda ekonomin som redskap i ett program för samhällsutveckling, sätter man likhetstecken mellan ekonomisk utveckling och samhällsutveckling.

Det spelar ingen roll om man använder piska eller morot för att få de lågutbildade och okvalificerade i arbete om det inte finns några arbeten för dem att få. De gynnas inte av den ekonomiska tillväxten – tvärtom. Den fria marknaden ger oss ett ojämlikt samhälle, ett samhälle där inte alla får vara med, inte kan vara med.

Kapitalismen och den fria marknaden är, som Schumpeter säger, en dynamisk kraft som genom entreprenörskap, innovationer och kreativ förstörelse skapar långsiktig ekonomisk tillväxt. Anhängare av kapitalismen pekar gärna, som Schumpeter, på ”det moderna miraklet”, den fantastiska välståndsutveckling som kapitalismen åstadkommit i västvärlden, en utveckling som nu sprids till resten av världen.

Socialismen tar i stället sin utgångspunkt i frågan om jämlik fördelning av samhällets resurser och konstaterar att kapitalismen leder till ökade klyftor och att den kreativa förstörelsen hårdast drabbar de som redan har minst. Efter 1900-talets förskräckliga erfarenheter har planekonomin inte längre några anhängare, men socialistiska idéer lever vidare som invändningar mot tillväxten.

Det innebär att man inte tjusas av kapitalismen som dynamisk kraft. I en tid av entreprenörer och innovationer vill man i stället se mindre av lössläppt dynamik, mer av ansvarstagande och jämlik fördelning. Man vill inte ha kreativ förstörelse i vård, skola, omsorg. Man vill inte ha dynamik på hyresmarknaden eftersom det är de fattiga som får betala priset för dynamiken.

Ett av de mest slående inslagen i kapitalismen är dess konjunkturcykler, dess upp- och nedgångar. Den kreativa förstörelsen blir som mest synlig i lågkonjunkturer när konkurserna leder till omfattande arbetslöshet. För kapitalisten innebär konjunkturcyklerna möjligheter, för många medborgare är de bara katastrofer. Det är småspararna som förlorar pengar när börsen kraschar.

Schumpeter är en komplex tänkare, men om vi bara tar fasta på hans starka, liberala, sympati för kapitalismens dynamiska kraft måste vi tro att han skulle glädjas åt vår tids fria marknad och oroas av kritiken av globalisering, företagande och privatisering. Samtidigt är det lätt att se hur en i grunden konservativ tänkare som Luttwak kan ställa sig bakom kritiken trots dess tydliga vänsterprägel.

Luttwak oroas av hur dagens kapitalism spränger sönder våra samhällen, av hur de rika blir allt rikare och avstånden mellan dem och ett framväxande trasproletariat blir allt större. Den utvecklingen har ännu inte gått särskilt långt i Sverige och kräver därför inga drastiska åtgärder – men om detta verkar det råda rätt stor oenighet.

Luttwaks oro verkar sprida sig så här 15 år efter hans bok. De flesta vill ha ekonomisk tillväxt – men inte till vilket pris som helst. Somliga oroas av effekterna på miljön, andra av ökade klyftor och ett växande utanförskap, åter andra av kommersiella vinstintressen i vård, skola, omsorg. De verkar inte särskilt förtjusta i Schumpeters kreativa förstörelse.

Mycket av kritiken har en konservativ karaktär – det var bättre förr, när vi alla var fattigare och därför skillnaderna mindre, marknadens betydelse mindre, konsumismen inte så uttalad. Men det finns tack och lov ingen väg tillbaka till det samhället, och dess lösningar saknar relevans i framtiden. Vården och skolan måste utvecklas och marknaden är den enda utvecklingskraft vi vet fungerar – åtminstone på andra områden.

Samtidigt verkar det ansvarslöst att bara sjunga marknadens lov i en tid när så många människor drabbas av dess destruktiva krafter. Det asiatiska undret är en klen tröst för alla arbetslösa i Europa. Våra politiker är naturligtvis upptagna av dagens höga arbetslöshetssiffror som vägrar att sjunka. Men förhoppningsvis funderar de även på den mer långsiktiga frågan: Hur kan vi förena kreativ förstörelse med ett samhälle som är gott för alla medborgare?

Den fria marknaden med avreglering och globalisering driver på en omställning av det svenska näringslivet. Lägre löner innebär ökad konkurrenskraft på den globala marknaden, men hur låga löner kan svenskarna tolerera? Jobbskatteavdrag gör att lönerna kan hållas tillbaka utan att privatkonsumtionen minskar. Men hur låga kan skatterna bli innan det gemensamma börjar krackelera?

Arbetslösheten verkar bita sig fast och kanske räcker det inte med en ordentlig högkonjunktur för att bemästra den. Kanske är arbetslösheten, som Luttwak hävdar, en konsekvens av globaliseringen, den fria marknaden. Tillgången på arbetskraft i världen är stor och ett rörligt näringsliv och människor som är beredda att flytta gör att världens problem i allt högre utsträckning också blir våra.

Det är inte så svårt att se hur det fungerar, men borde vi inte ha mer genomtänkta strategier för hur vi ska hantera dessa utmaningar på lite längre sikt? De gamla ideologierna, liberalismen, konservatismen, socialismen, hjälpte oss att begripa och förhålla oss till modernisering och industrialisering. Frågan är hur väl de hjälper oss möta en accelererande globalisering.

Bo Dahlbom

Posted in Strunt