Samma gamla visa igen

Jag läser Nial Fergusons lilla bok The Great Degeneration (2012). Den börjar väldigt bra. Ferguson är en fantastiskt produktiv historiker och imponerande duktig på att med snabba penseldrag beskriva vår tid och dess utmaningar.

I två hundra år har vi i väst kunnat glädjas åt en strålande ekonomisk utveckling. Nu har turen kommit till resten av världen att göra en liknande resa. Samtidigt verkar det som om vi i väst har hamnat i skuldkris och ekonomisk kris utan ände. Medan resten av världen går framåt verkar vi vara på väg tillbaka.

Ferguson citerar Adam Smiths skrämmande beskrivning av samhällen i stagnation och menar att det är just sådana våra samhällen har blivit. Den industriella revolutionen och det ekonomiska mirakel den medförde hade sin grund i goda samhälleliga institutioner. Dagens situation är en effekt av dessa institutioners förfall.

Ferguson pekar på fyra institutioner – demokratin, kapitalismen, rättsordningen och civilsamhället – som han menar förklarar såväl framsteg som tillbakagång. Det är när dessa institutioner växer fram i England som grunden läggs för den industriella revolutionen. Och det är när dessa institutioner förfaller i USA som tillväxten övergår i stagnation.

Demokratin fungerar inte eftersom den gett oss orimligt stora statsskulder, vilket betyder att vi lever på våra barns och barnbarns bekostnad. Marknaden fungerar inte eftersom den kastar in oss i finanskris efter finanskris. Rättsordningen har förvandlats till ett snårigt regelsystem helt beroende av mängder av jurister. Civilsamhället har förfallit genom att offentlig sektor tagit över föreningslivets roll.

Många detaljer i Fergusons beskrivning av detta förfall är klart intressanta, men tyvärr är de stora dragen i kritiken en besvikelse. Vi hamnar i det gamla vanliga konservativa gnället om att det var bättre förr. Men kan en historiker som Ferguson verkligen tro att lösningen på dagens och morgondagens problem finns att hämta i det förflutna?

Institutioner eller mänskliga organisationsformer finns av lite olika karaktär. Vi kan, till exempel, skilja mellan klan, byråkrati, föreningsliv och marknad, fyra viktiga organisationsformer. Familjer är klanorganisationer, den demokratiska statens organisationsform är byråkratin, marknaden dominerar det moderna näringslivet, och föreningslivet är ett viktigt inslag i det vi kallar civilsamhället.

Konservativa tänkare har en särskild förkärlek för klaner, liberaler föredrar marknaden och socialister vill ha byråkrati. Alla kan de på olika grunder betona betydelsen av ett levande föreningsliv. Som konservativ kan man uppfatta föreningslivet som en förlängning av familjen, som en klanliknande organisationsform. Liberaler uppfattar föreningar som företag, organiserade ungefär som marknaden. En uppåtsträvande arbetarklass använder föreningslivet, folkrörelser och fackföreningar, som verktyg i sin strävan efter ett samhälle som genom avtal och regler garanterar jämlikhet och rättvisa.

I traditionella samhällen dominerar klanerna. Moderniseringen får fart av ett aktivt föreningsliv, en sorts intresseorganisationer på väg från klaner till det moderna samhällets kombination av marknad och byråkrati. Att idag, som Ferguson, sörja föreningslivets upplösning eller, som Luttwak, sörja familjens undergång är bara konservativ nostalgi.

Alla fyra organisationsformer lever vidare men proportionerna kommer att variera. Många verkar tro att någon av organisationsformerna är överlägsen de andra. Efter den kommunistiska kollapsen för dryga 20 år sedan har marknaden dominerat. Från vänsterkanten angrips gärna marknadens utsugning av arbetare med politik, dvs byråkratisk organisation. Från högerhåll är det i stället familjen eller civilsamhället som ställs mot marknadens ytliga krämarsamhälle.

Det är svårt att förstå hur man kan tycka att en organisationsform är bättre än de andra. Politiska partier är föreningar viktiga för demokratin, men det finns partier som lyfter fram det sämsta hos människan. Företag bildar karteller, mutar sig fram och gör sitt bästa för att slippa göra rätt för sig med skatten, men samtidigt skapar de välstånd och ger oss sysselsättning. Familjer är kanske nödvändiga för barnen och kan vara mycket behagliga reträttplatser, men många familjer är destruktiva och nedbrytande. Och vem vill inte ha tydliga regler i trafik och affärsliv, men när det blir för krångliga regler stoppar trafiken och affärerna går dåligt.

Kanske organisationsformen uppmuntrar ett visst sorts beteende eller kanske är det inte så. Kanske blir vi giriga på marknaden, trygga i familjen, goda i föreningen och stelbenta i byråkratin. Eller också blir vi innovativa på marknaden, galna i familjen, pratmakare i föreningen och rättfärdiga i byråkratin. Eller också kan vi ta med oss alla dessa beteenden in i vilken organisationsform som helst.

Marknaden och byråkratin är de två organisationsformer som ger det moderna samhället dess särskilda karaktär. Varför inte arbeta med att försöka utveckla de formerna i stället för att drömma om familjer och föreningar som var viktiga i ett förgånget samhälle?

Drömmen om familjen, drömmen om det goda civilsamhället är en konservativ dröm om ett samhälle mer orättvist än vårt, mindre dynamiskt än vårt, mer slutet än vårt, med färre möjligheter för de som inte tillhörde goda familjer eller exklusiva föreningar. Ferguson är rolig och upplysande att läsa, men hans konservatism hindrar honom tyvärr från att ge något verkligt bidrag till att möta vår tids utmaningar.

Tja, eller kanske ändå inte, för han avslutar sin bok med att diskutera en möjlig lösning på dessa utmaningar. Kunde vi inte få fart på västerlandet igen genom teknologiska genombrott? Men Ferguson tror inte på några sådana genombrott. I motsats till amerikanska teknikoptimister (som Ray Kurzweil) tror Ferguson att teknikutvecklingen kommer att stanna av.

Han ger inte mycket för utvecklingen av IT och Internet utan menar att teknikutvecklingen före IT-revolutionen, med bland annat resor till månen, var mer imponerande. Under 1900-talet fick utvecklingen fart av de stora krigen (såväl varma som kalla) och inget liknande kommer att driva utvecklingen framöver.

I detta har Ferguson fel. Allt tyder i stället på att vi kommer att få se en veritabel teknikexplosion de närmaste decennierna på snart sagt alla teknikområden, inte minst Internet, robotik, sensorteknik, genteknik, transportteknik, energiteknik, etc. Och den utvecklingen kommer att driva fram ekonomisk tillväxt, inte minst i västvärlden, i takt med att den globala marknaden växer och tillväxten i resten av världen bidrar till tillväxten i väst.

Så till skillnad från Ferguson tycker jag att vi alla kan se rätt ljust på framtiden. Och att i stället för att sörja ett förgånget föreningsliv, föreslår jag att vi satsar på att värna våra demokratier och satsar på innovationer, entreprenörskap och företagande, dvs på utvecklingen av en allt bättre fungerade marknad.

Bo Dahlbom
aktivering.se

 

Posted in Strunt