En fantastisk framtid

Det är ovanligt att jag läser böcker som överraskar mig, men The Singularity Is Near (2005) av Ray Kurzweil är en sådan bok. Den handlar om teknisk utveckling och hur den kommer att förändra vår tillvaro, ett ämne som verkligen intresserar mig. Jag har själv tankar om detta, men ingenting i jämförelse med Kurzweil.

Kurzweils bok är snart 10 år gammal, men inte mindre aktuell för det. Jag ägnar några varma högsommardagar åt att fundera lite mer på vad jag egentligen tycker om hans resonemang och slutsatser.

Kurzweil tar sin utgångspunkt i informationsteknologins fantastiska utveckling. Inspirerad av den formulerar han en allmän tes om exponentiell utveckling och accelererande avkastning. Genom att vi gärna tänker oss utvecklingen linjär, underskattar vi som regel grovt hur snabbt det kommer att gå, i synnerhet när utvecklingen på ett område fått pågå ett tag.

Ingen kan beskylla Kurzweil för att underskatta utvecklingen. I boken beskriver han utvecklingen på tre teknikområden – gentekniken, nanotekniken och robotiken – och vad den kommer att möjliggöra. Vi kommer att kunna leva längre, ja egentligen för evigt, det kommer att bli möjligt att expandera vår fysiska och mentala förmåga enormt med hjälp av nanoteknik, vi kommer att utveckla intelligenta maskiner, vi kommer att växa samman med vår intelligenta teknik och förvandla universum till en stor hjärna.

När jag funderar över hur jag ska förhålla mig till Kurzweils förutsägelser är det just det lilla ordet “möjliggöra” jag stannar inför. Kurzweil demonstrerar en imponerande överblick över utvecklingen, särskilt på informationsteknologins, nanoteknikens och kosmologins område. Men när han uttalar sig om framtiden framstår han mest som matematiker eller fysiker.

Det är i synnerhet Kurzweils funderingar med utgångspunkt i nanotekniken som är svåra att ta riktigt på allvar. Även om det en gång kommer att bli möjligt att ersätta delar av vårt inre med nanorobotar och komplettera våra nervceller med nanodatorer, så nog kommer det att dröja mer än ett århundrade innan detta kommer att ske i stor skala. Och tanken att med nanoteknik förvandla hela vår materiella omgivning till en dator har jag svårt att riktigt se poängen med även om det är just Kurzweils huvudpoäng. Det är då vi människor åstadkommer ett verkligt språng i universums utveckling.

När Kurzweil förutsäger en revolution på medicinens och robotikens område tror jag däremot han har helt rätt även om han grovt underskattar tiden det kommer att ta från laboratorierna till den allmänna sjukvården, näringsliv och samhälle. Den behandling Kurzweil själv utsätter sig för, med 250 piller om dagen och ständiga tester och injektioner, kommer förhoppningsvis att förlänga hans aktiva liv med flera decennier, men det kommer att dröja innan en skeptisk läkarkår tar intryck. Likaså kommer det att ta tid innan intelligenta robotar blir allmänt förekommande i vår vardag även om det naturligtvis kommer att ske.

Kanske borde man kalla honom teknikdeterminist. Med utgångspunkt i de mest innovativa resultaten och teorierna bland dagens forskare och teknikutvecklare spekulerar han över vilka möjligheter de erbjuder. Det är spännande läsning men knappast som beskrivning av mänsklighetens utveckling eller ett framtida samhälle. Han påminner tyvärr alltför mycket om dem som på 1950-talet förutsåg att vi i framtiden skulle åka helikopter till jobbet och bo på Mars. (Det är ju inte för sent än, men hur länge till ska vi alls åka till jobbet och hur roligt är det att bo på Mars?)

Det är synd om Kurzweils extravaganta förutsägelser stöter bort läsare och lyssnare (han är roligare att lyssna på och det finns en hel del på nätet) eftersom kärnan i hans beskrivning är viktig och förtjänar större uppmärksamhet: den tekniska utvecklingens exponentiella karaktär.

Kurzweil ägnar många sidor och tabeller åt att visa teknikutvecklingens exponentiella karaktär och han hävdar att all utveckling, biologisk såväl som teknisk, har denna karaktär. Han säger sig också ha en teori om teknikutveckling, men tyvärr säger han väldigt lite om varför utvecklingen är exponentiell.

Det är lätt att inse att mycket utveckling är exponentiell – åtminstone i teorin. Om man skaffar sig ett par möss och låter dem föröka sig så har man snart ett hundratal möss och ju fler de blir desto snabbare ökar de i antal. Om man sätter in en summa pengar på banken med fast ränta så växer de långsamt först, men sedan allt snabbare om man får ränta även på räntan. Om forskare betalas av det allmänna och forskningen bidrar till ekonomisk utveckling så kommer vi att ha råd med fler forskare vilket gör att ekonomin växer ännu snabbare och så vidare.

På datorteknikens område har vi Moores lag (som med lite variationer) säger att processorkapaciteten fördubblas varje år samtidigt som priset halveras. Kurzweil visar med många exempel hur detta gäller mer allmänt för teknisk utveckling och spridning.

Kurzweil visar också hur bedräglig sådan utveckling är genom att det går tämligen långsamt i början men allt snabbare, vilket gör att man gärna underskattar utvecklingen. Han menar att många teknikområden nu är så mogna att utvecklingen går häpnadsväckande fort. Han använder ett exempel för att illustrera:

En man har en fiskesjö där det börjat växa liljeväxter. Man varnar honom att de kommer att fördubblas i antal på bara några dagar och så småningom täcka hela sjön och ta död på fisken. Tålmodigt bevakar han sin sjö i flera månader, men när bara 1 procent av sjön blivit täckt tycker han att han kan åka bort på semester med familjen. När han kommer hem några veckor senare ser han förskräckt att hela sjön är täckt med liljor. De sista 7 dubbleringarna gjorde susen.

Allt eftersom informationsteknologin får större betydelse på andra områden får även dessa del av dess exponentiella utveckling. I en globaliserad värld med exponentiellt växande ekonomier bidrar näringslivets utveckling, en högre allmän utbildningsnivå och ökningen i antalet forskare till den exponentiella utvecklingen. Kurzweil har rätt när han beskyller oss för att underskatta dagens och morgondagens tekniska utveckling. Han har rätt i att vi går en fantastisk framtid till mötes, med stora förändringar redan inom några decennier. Synd bara att detta viktiga budskap riskerar att nonchaleras på grund av hans teknikglada brist på samhällsrealism.

Bo Dahlbom
aktivering.se

Posted in Strunt