Från Camus till Friedman

Samtidigt som jag läste Piketty i värmen den här sommaren, läste jag också Milton Friedmans eleganta lilla pamflett Capitalism and Freedom från 1962. Jag önskar att jag hade läst den på 1960-talet.

När jag som tonåring sökte mig fram i läsandet var det existentialismen, Sartre, Kierkegaard, Nietzsche och Albert Camus, med böcker som Främlingen, Myten om Sisyfos och Människans revolt, som blev de viktigaste bollplanken i min intellektuella utveckling.

Om jag då hade läst Milton Friedman hade jag troligen tagit avstånd från vad jag uppfattat som egoistisk kapitalism och ett kallsinnigt ointresse för samhällets olycksbarn. USA:s roll i Latinamerika, Vietnamkriget, vänstervåg och studentrörelse hade bidragit till att göra Friedmans nyliberalism osmaklig.

Ändå kanske likheterna mellan Camus och Friedman kunde ha väckt mitt intresse. När min konfirmationspräst mässade ”vi är alla Guds barn” var det ett effektivt sätt att befria mig från Gud. Senare skulle jag uppskatta Nietzsches våldsamma angrepp på kristendomen och Freuds förakt för de kristnas önskan att förbli barn.

Det egna ansvaret för liv och handlingar, att välja själv snarare än följa traditionen, en motvilja mot auktoriteter av alla de slag, fick mig att tycka illa om skola, religion och ideologi. Kanske väcktes denna motvilja först av skolan, denna auktoritära, själlösa, trista låtsasvärld där jag hölls fången i väntan på livet i verkligheten där ute.

När jag nu läser Friedmans eleganta blottläggande av paternalistiska motiv för den moderna välfärdsstatens allmänna försäkringssystem är det lätt att instämma. Friedmans idealsamhälle, det nyliberala samhället om du vill, är ett samhälle med vuxna, fria, ansvarstagande individer, som hellre startar företag än tar anställning, som inte förväntar sig försörjning utan skapar den, som försvarar allas lika möjligheter, men också den privata äganderätten.

Det sena 1960-talet och 1970-talet var ingen bra tid för detta liberala idealsamhälle. Välfärdsstaten byggdes ut i snabb takt, studenterna drömde om kollektiva lösningar och angrep socialdemokratin från vänster. Tillväxtsamhället ifrågasattes av en snabbt växande miljörörelse.

Introduktionskursen i sociologi hösten 1969 inleddes med fyra workshops där vi studenter utan förberedande studier sattes att föreslå lösningar på krig, arbetslöshet, kriminalitet och alkoholism. Kanske kunde det ha blivit en nyttig påminnelse om vår okunnighet, men i stället tog studenterna uppgifterna på blodigaste allvar. Jag valde att fortsätta mina samhällsstudier på egen hand.

Kanske paternalismen ligger nära till hands för ungdomar, chockerade av världens orättvisor, naivt övertygade om sin egen förmåga att lösa allehanda samhällsproblem. Okunnighet är kanske en förutsättning för ideologisk trosvisshet och en vilja att pådyvla andra enkla lösningar på komplexa problem.

Friedmans nyliberala idealsamhälle vore verkligen ett idealiskt samhälle om det inte vore för (1) de historiska orättvisor som våra samhällen bär med sig från ett mer auktoritärt förflutet, (2) de stora medfödda skillnader som råder mellan människor vad gäller förmåga, och (3) de stora orättvisor som med tiden växer fram i liberalt organiserade samhällen på tvärs mot alla liberala principer.

I dessa avseenden skiljer sig inte Friedmans idealsamhälle från andra utopier. Vi såg på 1900-talet hur socialismens idé, om gemensamt ägande och samverkan snarare än konkurrens, i praktiken urartade på just dessa grunder. Fördelen med det liberala samhället är dess mer experimentella, mindre utopiskt självgoda, karaktär, även om Friedman själv verkar nog så självgod.

Det tragiska med ideologier är att de är ungefär som reklambudskap. De låter väldigt bra och väcker entusiasm, men praktiken lever sällan upp till vad de lovar. Man gör klokast i att inte använda dem som politiska bruksanvisningar. I den politiska praktiken behövs snarare erfarenhet, fantasi, ödmjukhet och ett intresse för människors vardag än ideologiskt skarpsinne.

Ideologier kan i stället tjäna som rättesnören, idéer om det goda samhället som lägger fast grundläggande principer för politiken utan att ange detaljer. Det är en fördel om principerna är genomtänkta och realistiska. För liberalismen är individens frihet att själv forma sitt liv den viktigaste principen. För socialismen är det i stället principen om ett rättvist, inkluderande samhälle.

Även om Sven Lindqvists skildringar i början av 1970-talet av orättvisorna i Latinamerika manade även mig till uppror och revolution, så var det Camus lågmälda försvar för friheten som gjorde starkast intryck. Man måste välja människorna framför mänskligheten.

Samtidigt har jag så småningom blivit allt mer fascinerad av mänskligheten och dess resa från Afrikas savanner till dagens högteknologiska samhälle. Vilken fantastisk expedition är inte detta? Och den har bara börjat! Det är framför allt de amerikanska IT-miljardärerna som idag driver denna expedition med Elon Musk och hans Mars-äventyr som avantgarde.

Om man vill se historien som ett spännande äventyr behöver man en ideologi som ger utrymme för innovationer och entreprenörskap. Då duger Milton Friedman rätt gott och kanske bättre än de flesta. Men bara för att man lyfter blicken och ser historien som ett spännande äventyr behöver man inte glömma människor här och nu. Friedman och Camus – det går att kombinera dem, hur underligt det än kan verka.

Bo Dahlbom
aktivering.se

 

Posted in Strunt