Med sikte på framtiden

Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen går nu så fort att det blivit riktigt spännande att följa och ta del av den. Internet, genteknik, sensorer, nya material, kunskapen om universum och om människans ursprung – på nästan alla teknik- och kunskapsområden verkar utvecklingen snabbt accelerera. När forskare intervjuas börjar de ofta med att säga att det mesta har hänt de senaste 5-10 åren.

Om vi lyfter blicken och försöker se en bit in i framtiden, kanske 30, 50 eller 100 år kan vi bara fantisera om utvecklingen. Ray Kurzweil är en av de få som faktiskt försöker beskriva vad som kommer att blir möjligt och hans förutsägelser om nanoteknikens utveckling och ett intelligent universum är fantastiska och fantasieggande.

Det är inte utan att jag går och sörjer en smula över att aldrig få ta del av den utvecklingen – hur den nu än blir. Om man jämför dagens samhälle med hur det såg ut för 100 eller 200 år sedan är skillnaderna naturligtvis enorma. Men hur kommer det att se ut om 100 eller 200 år? Skillnaderna mot dagens samhälle kommer rimligtvis att vara många, många gånger större.

Jag begär inte att få vara med om 100 år, men 30 år till borde inte vara omöjligt. Det är inte ovanligt att människor blir 95 år nu för tiden, så varför skulle inte jag kunna bli så gammal? Om 30 år är det år 2044 – herregud vad annorlunda världen kommer att vara!

Biologiskt är vi människor inte särskilt olika våra närmaste släktingar, de andra stora aporna. Och mycket i våra liv delar vi med våra släktingar: vi trälar med den dagliga försörjningen, strävar efter makt, ära och berömmelse, njuter av social samvaro, sex, god mat, fysiska lekar och en stund i solen. I dessa avseenden har vi kanske inte alls förändrats under den senaste miljonen år.

Vi har fått det väldigt mycket bättre på senare tid, men aplivets grunder har inte förändrats och kommer knappast att förändras under överskådlig tid. Även om sexualiteten berikas av tekniska hjälpmedel och skiljs från barnalstringen, maten utvecklas till fantastiskt raffinerade höjder, leksakerna blir alltmer avancerade – så handlar aplivet i grund och botten om tämligen enkla behov och deras tillfredsställelse. Det är ett liv här och nu, ett begränsat liv i en liten värld.

Om vi bara var apor skulle det räcka gott och väl med ett liv på 65 år – min ålder idag. Nu har jag använt mig av mannens privilegium i vår tid, möjligheten att leva två gånger, så jag har små barn som jag gärna vill se växa upp innan jag tackar för mig. Men frånsett detta är jag rätt nöjd med de år jag fått. Jag njuter av livet och vill gärna fortsätta så, men när krämporna kommer räknar jag med att kunna säga adjö med tämligen gott mod.

Om det inte var för den snabba utvecklingen i teknik och vetenskap. Den har introducerat en ny dimension i min tillvaro. Den har gjort mig nyfiken på framtiden. Ja, det har gått så långt att jag fått för mig att människans villkor i grunden börjat förändras.

I min ungdom läste jag Camus, Sartre och Nietzsche, och insåg med dem att livet för människor är något helt annat än livet för andra arter på vår jord. För en människa är livet ett projekt, ett äventyr, en expedition som hon själv väljer och formar. Ingenting är bestämt på förhand, inga mönster är givna. Visserligen slösar många av oss bort våra liv på att leva som alla andra, men ändå är det vi som väljer hur vi ska leva, vilket liv vi vill leva.

Livet är en gåva. Det är som om någon sagt: Här får du ditt liv. Gör med det vad du vill, men du får bara ett. Jag har försökt leva enligt denna idé om livet, även om naturligtvis alltför många dagar gått på räls utan eftertanke och övervägande.

Existentialismen är noga med att betona att det inte finns något större än den enskilda människans livsprojekt. Existentialismen är ett inslag i modernismen, ett uttryck för den frihet som det moderna samhället erbjuder individen. Det är klart man kan hävda att en existentiell livshållning alltid varit möjlig, men den blir självklar först genom moderniseringen av samhället med början under andra hälften av 1800-talet.

Men det var för 100 år sedan. Nu har samhällsutvecklingen tagit ytterligare ett språng. Nu finns det något större än den enskilda människans projekt. Nu finns mänsklighetens projekt, en spännande resa in i framtiden med teknik och vetenskap som färdmedel. Och det är när man blir medveten om det projektet, om den resan, som man inte längre vill dö.

Det är klart man kan hävda att mänsklighetens projekt har funnits lika länge som människan, att projektet var i full gång redan när vi lämnade Afrika för 50 000 år sedan. Men det gick ju så långsamt och engagerade så få människor att de allra flesta föddes, levde och dog utan att uppleva någon utveckling.

Det är först nu när varje dag kommer med häpnadsväckande upptäckter och uppfinningar som projektet blir tydligt. Det är först nu som det blir självklart att tänka på mänskligheten som en expedition in i framtiden. Målet är fortfarande höljt i dunkel, men ingen kan tvivla på riktningen och kraften.

När fler och fler av oss blir varse detta pågående projekt kommer fler och fler av oss att börja se våra ändliga liv som alltför korta, onödigt korta, i relation till detta fantastiska, fantastiskt långa projekt. Kanske Isac Asimov i sin Stiftelse-trilogi verkligen såg mänsklighetens projekt och kanske några av hans läsare delade hans insikt. Men de allra flesta läste nog som jag med intresse en spännande berättelse utan att på allvar fångas av dess djupare mening.

Men det var då, för 50 år sedan, innan den tekniska och vetenskapliga utvecklingen börjat ta fart på allvar. Nu tror jag att föreställningen om mänskligheten som ett projekt bara kommer att växa sig starkare och spela en allt större roll i människors liv. Vi är apor, javisst, och vi har våra individuella projekt, förvisso, men i tillägg är vi med på mänsklighetens expedition in i framtiden. Och med tiden kommer sorgen över att tvingas kliva av expeditionen i förtid att växa sig starkare.

Bo Dahlbom
aktivering.se

Posted in Strunt