Att läsa W. G. Sebald

Jag läser med stor behållning en volym med W. G. Sebalds samlade utgivning i svensk översättning. Det var länge sedan jag läste sådan mäktig litteratur. Sebald finns också på nätet, läsande sina egna texter, i intervjuer och analyser av hans författarskap. Sebald är en sanningssökare. Du läser honom inte för att bli underhållen utan för att bli klokare. Det finns ett allvar i allt han gör som får mig att fundera över de sanningar han förmedlar och framför allt över den metod han använder.

Vi läser skönlitteratur (jag menar inte deckare) för att ta del av andras erfarenheter, för att få kommentarer till våra egna liv, för att bli lite klokare. Men vad kan vi egentligen lära av andra människors erfarenheter? Vad kan vi lära av konsten? Vad kan vi lära av livet?

Biologiskt är människor primater. Våra närmaste nu levande släktingar bland de andra arterna är schimpanser, bonoboer, gorillor och orangutanger. Insikten att människor är en sorts apor är bara sådär en hundra år gammal, men det är en värdefull insikt.

Å ena sidan gör den livet enklare genom att den drar ned ambitionerna. Vad kan man väl begära av en apa? Vad kan man förvänta sig av ett apliv? Å andra sidan gör den livet mer spännande genom att den får oss att förundras över människans storhet. Tänk att en apa har kunnat åstadkomma all denna kultur, vetenskap, teknikutveckling! Och vad kommer hon inte att åstadkomma om hon får hålla på? Vilken fantastisk framtid kan vi inte förvänta oss!

Det är denna kombination av apa och filosof, av apa och forskare, som är så fantasieggande. Å ena sidan får den kombinationen oss att dra lite på munnen åt människan: Vem tror den där apan att hon är? Å andra sidan får den oss att beundrande utropa: Otroligt att en apa kunnat åstadkomma allt detta!

Om vi jämför oss med de andra aporna inser vi att våra naturliga förståndsgåvor är rätt begränsade. Vad vet väl en schimpans om livet, universum, atomernas inre eller själens ensamhet? Vad kan en människa lära om livet av egen erfarenhet eller av andras?

Människan är både natur och kultur, både apa och kulturvarelse. Kulturen är kumulativ. Den växer och utvecklas. Generation efter generation bygger vidare på ett kulturbygge som når allt högre. Det är genom att ta del av det bygget, att medverka till det, som vi förvärvar kunskaper som går långt utöver apans.

Ändå vurmas det ibland fortfarande för naturmänniskan, för apans omedelbara insikter om livet och för den erfarenhet och visdom som en långt liv kan ge även utan böcker eller kanske just för att man avhåller sig från kultur.

Men ju mer vår teknik och vetenskap utvecklas desto naivare ter sig den kunskap som fanns i religioner, hos naturfolk och deras trollkarlar. Det betyder inte att den kunskapen är ointressant, men särskilt rik är den inte.

Naturbegåvningar kallar vi dem som med ett minimum av kultur ändå kan prestera stordåd. Men allteftersom kulturen utvecklas blir naturbegåvning i stället en beteckning på förmågan att snabbt tillägna sig mycket kultur.

Utan kultur har en människa inte mer än apan att sätta emot i konkurrensen med den moderna människan. Sebalds texter är kulturhistoriska exposéer. Han ger oss inblickar i livsöden, utforskar såväl våra kulturlandskap som vår kulturhistoria. Men hans texter får sin kraft framför allt av hans förmåga att förmedla en stor sorg inför tillvaron.

Denna sorg flödar ur och återvänder ständigt till andra världskrigets förfärliga ondska, och den genomsyrar allt Sebald skriver. Texterna är mäktig litteratur, stor konst, och budskapet de förmedlar är tungt och allvarsamt. Men samtidigt som jag fångas av texterna, av språkets fantastiska rytm, vill jag bryta mig loss ur den instängdhet de tvingar på mig.

Vi läser gärna biografier, försöker lära oss om livet genom att tränga in i andras liv och livserfarenheter. Sebald använder gärna en biografisk metod. Han skildrar livsöden. Men vad kan vi egentligen lära oss av andras livsöden? Vi kan lära oss hur livet kan vara och kanske kan vi lära oss att leva, men viktigare är väl att förstå vad det är att vara människa?

Vetenskapen kan berätta för oss om människan som art, om evolutionen och om det universum vi tillhör. Den kan lära oss om vårt solsystem, om vår galax och om miljarder andra galaxer och solsystem. Den kan lära oss om celler, molekyler och elementarpartiklar. Är inte den kunskapen viktigare än alla livsöden?

Är inte det vetenskapen lär oss om människan viktigare än det konsten kan ge oss? Finns det inte något stillastående över den stora litteraturen? Den får oss att stanna upp och se livet inifrån och kanske behöver vi göra det för att inte gå vilse i livet. Men samtidigt är vetenskapens beskrivning av människan så mycket mer fantasieggande.

Tänk att vara en apa med ett fantastiskt projekt att utforska, förstå och bygga om universum! Tänk att vara med på denna fantastiska expedition mot ett okänt mål! Nog är det mer lockande att försöka se in i en avlägsen framtid, att försöka tänka oss in i framtiden, än att gräva i och sorgset stanna upp inför det förflutna.

Så tänker jag när jag återvänder till samlingsvolymen med Sebalds dikter, essäer och prosaverk. Åter slås jag av kraften i de fotografier han väver in i sina texter. Det är något magiskt med den här sortens kompositioner. Livet vore rätt torftigt utan dem.

Bo Dahlbom
aktivering.se

Posted in Strunt