Medelklassens framtid

Det går dåligt för den amerikanska medelklassen. Under de senaste trettio åren har löneutvecklingen stagnerat. Bara de allra rikaste har delat på tillväxten. I en ekonomi som till 75 % drivs av efterfrågan hos konsumenterna är detta i längden ohållbart. Tillväxten kräver en jämnare fördelning.

Henry Ford förstod detta. Han försäkrade sig om god efterfrågan genom att betala sina arbetare så bra att de hade råd att köpa bilarna de tillverkade. När Ford införde det löpande bandet för att effektivisera produktionen gjorde han visserligen arbetet monotont och stressande, men i gengäld höll han lönerna på en rimlig nivå.

Idag har servicesektorn tagit över fabrikernas roll som arbetsplats. Det löpande bandet har kompletterats med processtyrning och business intelligence och arbetsuppgifterna har blivit än mer stressiga och rutinmässiga. Samtidigt har löneutvecklingen avstannat och framtiden ter sig mörkare.

Att jobba på golvet i någon av Amazons distributionscentraler, “fulfillment centra”, är förfärligt. Det är ungefär som att jobba i någon av Walmarts alla butiker. Tempot är högt och stressnivån därefter. Ledningen behandlar en som skit och lönerna är låga. Två amerikanska företag som är kända för sin effektivitet vinner sin framgång genom att terrorisera sina anställda.

Så skulle naturligtvis människor inte behöva ha det i världens rikaste land. Varför ser det ut så här? Vad kan man göra åt det? Om detta kan man läsa i en nyutkommen liten bok av Simon Head med titeln: Mindless: Why Smarter Machines are Making Dumber Humans (2014). Det är en liten pärla, välskriven och informativ, och den ställer bra frågor. Svaren är inte lika övertygande.

Jag är professor i administrativ databehandling och därför roar det mig att Head ger de administrativa datasystemen en huvudroll i dagens vidriga arbetsförhållanden. Med business process reengineering (BPR) och business intelligence (BI) skapas i dagens servicenäringar samma möjligheter till överblick och styrning som i fabrikerna med sina löpande band.

Head argumenterar som Kristen Nygaard gjorde på 1970-talet när han i Aarhus utvecklade grunderna för den skandinaviska skolan i systemutveckling. Börje Langefors hade på 1960-talet visat att de administrativa systemen kunde användas som “system för företagsstyrning” och Nygaard försvarade arbetarnas intressen mot dessa nya verktyg för detaljstyrning.

I den skandinaviska adb-forskningen har debattens vågor sedan länge lagt sig. Även om en del av oss tillskriver datorerna en väldig förmåga har vi förstått att användningen av dem ger stort utrymme för variation. Att jobben på Amazon är så förfärliga kan inte skyllas företagets informationssystem. Däremot kan sådana system göra det enklare att förverkliga en förfärlig ledningskultur.

Det är också ett extremt kontrolltänkande som är det egentliga temat för Heads diskussion. Han ger oss flera exempel på skrämmande, absurda, verklighetsfrämmande och även löjeväckande tillämpningar av detta tänkande. Med sitt ursprung i det militära genomsyrar kontrolltänkandet efterkrigstidens amerikanska företagsklimat och får sina tydligaste uttryck i användningen av datasystem för styrning och kontroll.

Amazon, Walmart och Foxconns fabriker i Kina är exempel på företag som genom detaljkontroll driver sina anställda till förtvivlan. Men Head exemplifierar också med hur ett extremt kontrolltänkande ledde till orimliga positioner i kalla krigets terrorbalans. Och i det mest obehagliga avsnittet diskuterar han emotionell kontroll i tjänstebranscher där de anställda ständigt förväntas möta kunderna med ett hjärtligt leende.

Det är en sådan kontrollerande företagskultur, snarare än datasystemen själva, som tvingar de anställda till rutinmässigt arbete utan möjligheter till egna initiativ. Det är med en sådan kultur som arbetslivet blir fördummande och de enkla arbetsuppgifterna kan sedan användas som motiv för låga löner.

Heads kritik av den amerikanska företagskulturen, och i synnerhet som vi möter den i Storbritannien och i de kinesiska fabrikerna, påminner om Bravermans marxistiska argumentation på 1970-talet. Men åren har gått sedan dess och Head tror inte på någon socialistisk lösning. I stället hänvisar han till dagens Tyskland och Skandinavien som förebilder med en mer anständig arbetskultur.

Dagens arbetsförhållanden i Skandinavien är det direkta resultatet av inflytelserika fackföreningsrörelser och modern arbetslagstiftning, men skillnaderna mellan våra länder och USA går väl djupare än så? Varför blev den amerikanska fackföreningsrörelsen snarare ett verktyg för maffian än för arbetarnas intressen? Och varför förblir England ett så utpräglat klassamhälle?

Från 1800-talet har vi med oss två progressiva ideologier: socialismen och liberalismen. Ingen vettig människa kan idag ta socialismen och dess planekonomi på riktigt allvar. I stället är det liberalismen med dess tro på marknaden som dominerar. Liberalismen har med framgång skapat en växande, välutbildad, och alltmera välmående medelklass.

Men kanske håller detta på att förändras. Kanske blir vi tvungna att ge upp delar av den progressiva tanken i liberalismen. Kanske räcker det inte med demokratiska fri- och rättigheter, marknad och ekonomisk tillväxt för en samhällsutveckling som ger alla ett bättre liv?

Är det detta vi ser i USA? Ser vi där början på en utveckling där välståndet visserligen växer, men där utvecklingen för stora grupper stagnerar och snarare går bakåt. Eller är det bara ett hack i kurvan vi ser, ett hack som snart kommer att korrigeras?

Bo Dahlbom
aktivering.se