Från apa till människa

Jag lyssnade på Vetenskapsradion och fick tips om boken Catching Fire: How Cooking Made Us Human (2009) av Richard Wrangham, professor i biologisk antropologi vid Harvard. Det är en liten pärla, enkelt skriven, rappt berättad, spännande och inte så himla tjock som amerikanska böcker brukar vara.

Jag läser med stort intresse om hur några av de stora aporna för nästan 2 miljoner år sedan lärde sig laga mat och började förvandlas till människor. Homo Erectus kom ner från träden, sträckte på sig, fick mindre magar och större hjärnor. Allt tack vare den energirikare mat de fick tillgång till genom att använda elden för att tillaga den.

Om du verkligen vill gå ned i vikt, ät din mat rå, men tro inte att det är mer naturligt. Tvärtom, det var genom att bli kockar som vi blev människor. Det naturliga för människor är att äta lagad mat. Den råa mat som vi har tillgång till i det moderna samhället är av sådan kvalitet att vi nästan kan överleva på den. För att kunna leva på den råa mat vi kan hitta i naturen skulle vi behöva större matsmältningsorgan och dessutom lägga mycket mer tid på ätandet. Schimpanser i naturen ägnar 6 timmar åt dagen åt att tugga maten!

I dessa bantningstider är det befriande att läsa en bok där ett högt GI-värde är ett gott värde. Människor behöver energirik mat för att hålla igång sin hjärna och inte behöva lägga all kraft på att äta och smälta maten. Nu har maten blivit så energirik att vi gör klokt i att undvika alltför tillagad, dvs industriellt förfinad mat.

Wranghams idéer är kontroversiella, men hans resonemang är väldigt övertygande. Kaloritabeller är i bästa fall mycket ungefärliga och ofta missvisande eftersom de helt enkelt inte tar hänsyn till att den energi vi kan tillgodogöra oss ur maten är så beroende av hur den är tillagad.

Vi använder naturligtvis energi för att smälta maten, så när vi beräknar kalorimängden i en viss mat måste vi också ta hänsyn till vad det kostar oss att smälta den. Färskt bröd är vi bra på att tillgodogöra oss. När det är några dagar gammalt ger det oss mycket mindre energi. Men om vi rostar brödet får vi ut mer energi igen. Så om du bantar och vill äta bröd undvik färskt bröd och låt för guds skull bli att rosta det.

Ägg ger oss otroligt mycket energi, i synnerhet om äggen är tillagade. Råa äggulor är macho i kroppsbyggarens diet, men ger mindre energi än kokta ägg. Ett kokt ägg och en rostad brödskiva är ett bra sätt att snabbt få mycket energi. Hur kan det vara en diet för bantare?

Ja, detta var bara några korn bland mängder av likadana som Wrangham strör omkring sig i en spännande berättelse om människans tillkomst. Jag läser den som jag läser en riktigt bra deckare, men den får mig också att tänka på sådant jag gärna tänker på.

Vad är det att vara människa? Vi lever några korta år på denna jord och sedan väntar oss evigheten. Är det allt? Vilket ofantligt slöseri med skaparkraft och resurser är inte ett människoliv när det blir så lite kvar. Kanske har vi barn och kan leva vidare i dem, kanske har vi skrivit några böcker, startat något företag, byggt något som finns kvar ett tag.

Den här sortens frågor får en botten när vi söker oss tillbaka i människans utveckling. När livet handlade om att skaffa mat för dagen, att undvika rovdjur och andra faror, när det var “nasty, brutish, and short” som Hobbes så väl uttryckte det, när vi var rätt lika de andra djuren, inte var det någon av oss som undrade över meningen med livet.

Men sen dess har våra magar krympt och våra hjärnor vuxit så att vi kunnat utveckla vetenskap och teknik, bygga megastäder och förbereda en kolonisering av rymden. Vi har börjat lära känna universum med dess mer än 100 miljarder galaxer, vi har hittat Higgs-partikeln och kartlagt människans gener. Med ökad kunskap har också vårt perspektiv på oss själva och vår tid på jorden förändrats.

Kunskapen om människans ursprung ger ett viktigt bidrag till svaret på de stora frågorna. Jag brukar försöka föreställa mig livet som homo erectus och jämförelsen med hur vi människor lever nu är både trösterik och upplyftande.

Å ena sidan är livet inte mer märkvärdigt än det var för homo erectus, men å andra sidan har utvecklingen sedan dess varit hisnande. Och det är naturligtvis i den utvecklingen som meningen med livet finns. Vi finns här för att delta i den utvecklingen, bidra till den, glädjas åt den. Men aj, vad det svider att behöva kliva av när det går som bäst. Det var lättare för homo erectus.

Bo Dahlbom
aktivering.se

Posted in Strunt