Hotet från robotarna

Nobelpristagaren Edmund Phelps ger i boken Mass Flourishing: How Grassroots Innovation Created Jobs, Challenge and Change (2013) en dyster bild av vår tids västerländska ekonomier. Produktivitetsutvecklingen har sedan slutet av 1960-talet saktat in och i stora delar av Europa helt stannat av. Den avgörande orsaken till detta, menar Phelps, är att innovationskraft och förändringsvilja saknas. Annat var det under den industriella revolutionen. Då bidrog även vanligt folk till att driva innovationer och förändring.

Nu finns det alltför många mäktiga intressen som motverkar förändring: stora företag, starka intressegrupper, konservativa professioner i utbildning och medicin. De använder monopol och reglering för att stänga ute entreprenörer och motverka innovativ förändring. Men resultatet blir ekonomier som stagnerar, en avstannande löneutveckling, växande arbetslöshet och en allmän känsla av otillfredsställelse och meningslöshet.

Det stora undantaget är naturligtvis Silicon Valley, men där jobbar mindre än 3 procent av amerikanarna. Så även om man genom att följa de stora IT-företagen och alla entreprenörer som omger dem kan få ett intryck av stora förändringar, innovationer och nya möjligheter, är sanningen enligt Phelps en annan. Även om det talas varmt om innovationer och startas innovationsråd till höger och vänster, domineras i själva verket västvärlden idag av stelnade strukturer med oförmåga och ovilja till förändring.

Jag tänker på Phelps när jag tar del av årets stora medieintresse för frågan om robotiseringens hot mot sysselsättningen. Allt började med en liten rapport hösten 2013 av Oxford-forskarna Carl Frey och Michael Osborne, “The future of employment: How susceptible are jobs to computerisation?”, som kom att väcka stor uppståndelse. Stiftelsen för Strategisk forskning blev så inspirerad att den bad Stefan Fölster göra en svensk version och redan våren 2014 kom hans rapport, med den något mer alarmerande rubriken, “Vartannat jobb automatiseras inom 20 år – utmaningar för Sverige”.

Båda rapporterna är läsvärda. Frey och Osborne ger oss historiska nedslag i automatiseringen under den industriella revolutionen och en översikt över dagens teknikutveckling på IT-området med relevans för sysselsättningen. Fölster överför Oxford-forskarnas resultat till svenska förhållanden, men hans rapport innehåller också några intressanta rekommendationer.

Båda rapporterna beskriver robotiseringen som ett hot mot sysselsättningen och det talas om yrken som är särskilt riskutsatta. I förbigående nämns några av de fördelar som digitaliseringen innebär – bättre sjukvård, utbildning och äldreomsorg – men annars handlar rapporterna om vilka jobb som riskerar att försvinna under de närmaste decennierna.

Det är kanske inte konstigt att detta tema väcker sådant intresse. Resultaten är uppseendeväckande och sysselsättningen ett viktigt politiskt sakområde. Temat inbjuder till diskussion och många kan uppfatta sig själva som direkt berörda. Om hälften av jobben försvinner får det konsekvenser för oss alla.

Samtidigt är det naturligtvis sorgligt att digitaliseringen blir riktigt intressant först när den sägs hota sysselsättningen. Uppståndelsen bekräftar den bild Phelps ger av vår tid – vi är rädda för förändring. Att rutinuppgifter tas över av teknik är inget hot. Det ger oss tvärtom en möjlighet att bygga ett bättre samhälle och vi borde naturligtvis diskutera vad vi kan göra med den möjligheten.

Den industriella revolutionen befriade oss från ett ständigt slit i jordbruket för att få mat på bordet och kläder på kroppen. Genom mekanisering av jordbruket befriades människor att ägna sitt arbete åt att producera ett fantastiskt utbud av varor och tjänster och i grunden förbättra livet för hela befolkningen. Mekaniseringen var inget hot mot sysselsättningen i jordbruket. Den befriade oss från jordbruket! Digitaliseringen är inget hot mot administrativa rutinuppgifter. Den ska äntligen befria oss från de uppgifterna!

Om det bara vore så väl att digitalisering och robotisering verkligen kommer att automatisera hälften av jobben på 20 år, men naturligtvis visar inte Frey och Osborne detta. I stället genomför de ett mycket enkelt resonemang där de frågar sig (och några kolleger i en workshop) vilka av dagens arbetsuppgifter som skulle kunna utföras av teknik inom en nära framtid, givet den pågående tekniska utvecklingen. De är noga med att påpeka att de inte utger sig för att förutsäga hur många jobb som verkligen kommer att automatiseras eftersom detta beror på många andra faktorer som de inte alls beaktar.

Låt oss ta ett exempel. Jobbet som chaufför kommer att ersättas av självstyrande bilar, hävdar de, men hur fort kan det tänkas gå? Är det någon som tror att vi kommer att se någon nämnvärd förändring på detta områden de närmaste 20 åren. Steget från att Google kör omkring med några bilar i Mountain View till att hela världens transportsystem består av självstyrande bilar är tyvärr betydligt längre än så.

Mer allmänt gäller naturligtvis att steget från vad som är tekniskt möjligt inom några år till vad som är allmänt spritt och installerat i våra samhällen är mycket långt. Om inte skulle vi för länge sedan ha bott på Mars och kört helikopter till jobbet för att använda några gamla förutsägelser av Freys och Osbornes kaliber.

Stefan Fölster gillar förändring och han ser nog med glädje fram emot en automatisering som gör att hälften av jobben försvinner – även om han inte vågar säga det rakt ut. Hans fyra avslutande rekommendationer är också alldeles utmärkta: vassare innovationspolitik, innovation för kompetens, lägre skatt på arbete, politik för tillväxt. Tillsammans skulle de öka förändringstakten och bidra till att vi kan dra fördelarna av en snabb omställning till ett digitaliserat samhälle.

Västvärldens ekonomier utvecklas långsamt eller inte alls. En snabb teknisk utveckling på IT-området omsätts mycket långsamt i en motsvarande digitalisering av samhället. Även om datorerna skulle kunna ta jobben ifrån oss behöver vi med nuvarande samhällsklimat inte oroa oss. Enstaka undantag följs inte av förändringar på andra områden. Internet-banken kan snart fira 20-års jubileum och har inneburit en fantastisk förändring. Trots detta syns inga spår av förändring på områden som utbildning, sjukvård, statlig eller kommunal förvaltning där de stora grupperna svenskar är sysselsatta.

Maskinerna kommer att befria oss från arbete, sade man på 1800-talet, och Marx och andra kunde drömma om en mer lättjefull tillvaro med massor av fritid. I stället fick vi arbetslinjen och ett fantastiskt utbud av produkter och tjänster som vi inte kunnat föreställa oss eller drömma om.

Var kom alla dessa leksaker ifrån? Alla dessa transport- och kommunikationstjänster? Vilka slumrande behov väcktes av golfbanor och surfbrädor, av träningsgym och dataspel? Var kom all turism och allt resande ifrån? Hur kunde den globala handeln få sådana fantastiska proportioner, med importerade frukter, grönsaker, kläder och leksaker?

Hur kommer framtidens arbetsliv att se ut, vilka produkter och tjänster kommer vi att efterfråga? Det är svårt att sia om, samtidigt som det naturligtvis är lätt att ge exempel på produkter och tjänster som skulle kunna ge massor av sysselsättning.

När 1800-talsmänniskan försökte föreställa sig ett liv utan arbete blev det gärna ett liv i vila, möjligen som hos Marx försjunken över ett metspö. Men vi nöjer oss inte med vila. Vi vill ha en meningsfull, aktiv fritid, susande nedför en alptopp på en mountainbike eller i en volt med wakeboarden. Vår fritid kräver mängder av produkter och tjänster för att bli meningsfull. Och fritiden övergår inte sällan i arbete och entreprenörskap: professionell tävlan i utförsåkning eller företagande i mountainbikeprylar.

Kanske utgår framtidens arbetsliv från fritiden? Kanske arbetar vi alla i upplevelseindustrin? När robotarna tar hand om produktion, administration och service, ägnar vi oss åt allt mer komplexa fritidssysslor vilka involverar mängder av tjänster och möjligheter till företagande och sysselsättning.

Vi lever allt längre, friskare, rikare liv. I väntan på verkliga genombrott i genetik och stamcellsteknik får vi nöja oss med 100 år av aktiva, friska, innehållsrika liv, men redan det är något helt annat än vad människan hittills kunnat drömma om. Dessa långa, hälsosamma liv kommer inte av sig själv, naturligtvis, utan kräver aktiva insatser. Vi måste äta rätt, röra på oss, undvika olyckor och vara på vår vakt mot sjukdomar.

Kanske utgår framtidens arbetsliv från vår ökande livslängd? När vi kan leva långa, hälsosamma, upplevelserika liv, blir livet mera värdefullt. Vem vill dö ung i en olycka när livet har så mycket att erbjuda? Nu finns airbags för cyklister, men borde vi inte alltid bära airbag? Terrorismen breder ut sig och även om risken är liten borde väl kontrollerna utökas? Borde vi inte skannas innan vi går på bussen?

Ja, nog finns det sysselsättning i framtiden även om det verkar roligare att jobba i upplevelseindustrin än i säkerhetsbranschen. Det senare är väl i själva verket en bransch som vi helst skulle vilja slippa utveckla. Vad är det för mening att automatisera och öka produktiviteten om det skapade överflödet bara läggs på en ständigt växande säkerhetsbransch?

Robotarna kanske kan ta hand om säkerheten. Men hur blir det att leva i ett samhälle där tekniken garanterar vår säkerhet, gör det omöjligt för oss att skadas? Robotarna tar över allt fler arbetsuppgifter, det är klart, men mer intressant är väl frågan vad det är för samhälle vi bygger med hjälp av robotar. Vilken roll kommer vi att ge robotarna i framtiden?

Bo Dahlbom
aktivering.se

Posted in Strunt