Livet som äventyr

Edmund Phelps fick nobelpriset i ekonomi år 2006. I boken Mass Flourishing: How Grassroots Innovation Created Jobs, Challenge, and Change (2013) är han mycket kritisk mot den pågående samhällsutvecklingen i USA och Europa.

Med industrialiseringen inleddes en period av ekonomisk tillväxt genom produktivitetsökningar, först i England och USA, senare i länder som Frankrike, Tyskland och Skandinavien. Men efter ett tag mattades utvecklingen av och från 1970 ungefär har produktiviteten vuxit mycket långsamt och många år inte alls.

Förklaringen ser lite olika ut i detaljerna, men ett gemensamt inslag är att en från början mer oreglerad kapitalism med tiden har kommit att omgärdas av allt fler korporativistiska inslag. En omfattande arbetsrättslagstiftning, en stor offentlig sektor, nära samarbeten mellan staten, storföretagen och fackföreningarna i lite olika kombinationer, militär-industriella komplex och andra former av samförståndsanda har fått ersätta kapitalismen och konkurrensen på den fria marknaden.

När det gäller de andra länderna i Europa menar Phelps att de egentligen aldrig haft någon riktigt lössläppt kapitalism. I dessa länder åstadkoms produktivitetshöjningen genom att man kopierade England och USA vilka låg före i utvecklingen. Det finns enligt Phelps två i grunden olika former av modernisering. Det är bara när en innovativ anda genomsyrar hela samhället som vi verkligen kan tala om en modern ekonomi. Den modernisering som innebär att man kopierar andra länder är i stället mer tillfällig och dömd att stagnera när man väl kommit ikapp.

Så långt kan det låta som om Phelps bara var ytterligare en röst till försvar för liberalism och avreglering i en ekonomi som han beskriver som alltmer omgärdad av reglering. Men även om det finns ett sådant inslag i hans samhällskritik så syftar han djupare än så.

Med hjälp av filosofer som Aristoteles, Nietzsche och Bergson skissar han en teori om det goda livet som ett aktivt, skapande liv, med nya utmaningar och projekt, ett liv där man får pröva sig själv, spänna sin båge, ett liv där man kan “blomstra”.

För Aristoteles innebar ett sådant liv ett sökande efter kunskap, för Nietzsche var det ett liv präglat av herremoral och ett kraftfullt bejakande av livet. För 1900-talets existentialister var det ett autentiskt liv utformat oberoende av konventioner och det “man” förväntas göra. När Camus skall exemplifiera gör han det med erövraren, skådespelaren och förföraren som alla väljer att ständigt gå vidare, att aldrig stanna och vila.

Phelps ser dessa idéer om det goda livet i entreprenörens strävan efter kommersiell framgång. Det kanske inte är så långsökt som det först kan verka, även om Nietzsches övermänniska verkar ha högre mål än framgång på marknaden. Uppfinnare, innovatörer och entreprenörer tar sig an utmaningar, vill åstadkomma förändring, vill pröva sin lycka, lösa problem, nå framgång och finner mening i äventyr och utmaningar.

Phelps ansluter till den sortens ideal som hyllades av poeter som Heidenstam: “Det är skönare lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.” Likt Heidenstam sörjer han och saknar dessa ideal och vill se dem återkomma. Den förstelning han ser omkring sig, motståndet mot förändring, kan inte undanröjas genom lägre skatter eller mindre statlig reglering. Det kräver i stället ett återupprättande av moderna värden, av en vilja till äventyr och förändring i hela samhället.

Om näringsliv och arbetsliv i det moderna samhället ska kunna leva upp till en sådan idé om ett aktivt, skapande liv, då måste samhället välkomna innovationer och entreprenörskap. Lagstiftning, regelverk och institutioner måste utformas så att eget företagande uppmuntras och hinder för nyföretagande undanröjs.

Om näringsliv och arbetsliv i stället regleras så att förändring försvåras, om samhället sluter sig mot det nya, blir det kanske ett tryggare samhälle – åtminstone på kort sikt. Men det blir ett samhälle som utvecklas långsammare, ett fattigare samhälle. Och det blir ett tristare samhälle där liv och arbete blir mindre meningsfulla.

I USA kan Phelps oroa sig över en renässans för traditionella värden, för familjeliv och gemenskap, för religion och nationalism. Att engagera sig i vård och omsorg kan visserligen ge livet en sorts mening, men denna kan inte jämföras med den mening som står att finna i innovationer, expeditioner, äventyr, i att utmana det okända.

Phelps bok får en särskild aktualitet i dagens Europa med hög ungdomsarbetslöshet och snabbt växande invandrargrupper med stora integrationsproblem. Ett komplext nät av samhällsinstitutioner vill väl, men förmår väldigt lite i ett samhälle som effektivt verkar stänga ute såväl ungdomar som invandrare. Hur skulle ett mer öppet samhälle kunna se ut och hur kan Europa förvandlas till ett sådant samhälle?

Samtidigt som Europas befolkning åldras och barnafödandet minskar får vi ett tillskott av unga människor som inget hellre vill än arbeta och utvecklas. Vilken fantastisk vitamininjektion skulle inte dessa människor kunna vara om våra samhällen bara kunde släppa in dem. Phelps har säkert rätt i att mycket handlar om att vi måste se möjligheter snarare än hot, att vi måste vilja förändring snarare än tradition.

Håller Sverige på att förkalkas? När ärenden hos myndigheter läggs på hög, när patienter väntar på behandling medan sjukdomen förvärras, när asylsökande ruttnar på förläggningar, när arbetsförmedlare inte hinner förmedla några jobb, när socialsekreterare inte hinner träffa några klienter, när nästan inga bostäder byggs trots att bostadsbristen bara ökar, då kan man skylla på ett alltför komplext och stelnat regelverk. Men kanske är det snarare, som Phelps hävdar, en mer grundläggande fråga om attityd och värden.

Mätningar verkar visa att svenskarna är världens mest moderna folk. Men samtidigt verkar vi ha byggt in oss i ett samhälle som omöjliggör förändring. Om vi verkligen är så moderna måste vi väl vantrivas alldeles enormt i detta samhälle. Arbetsförmedlare, socialsekreterare och flyktinghandläggare borde revoltera i stället för att stilla bränna ut sig. Eller är det i själva verket så att moderniteten bara är en tunn verbal fernissa? Vi är duktiga på att kopiera amerikanarna, på att konsumera hamburgare, coca-cola, iPhone och Snapchat, men helst av allt vill vi ha en trygg anställning och en bra pension.

Det är en märklig bok Edmund Phelps skrivit. Den är storstilad, ambitiös, men samtidigt lös i kanterna. Den blandar svepande kritik av alla de ekonomiska klassikerna med ibland lite konservativt gnällig samtidskritik. Mycket är intressant och lärorikt, mycket verkar mer tillfälligt tillyxat. Även om det är lätt att läsa honom som bara en i raden av försvarare för den fria marknaden så fick han mig att se lite tydligare förkalkningen och den tilltagande seniliteten i dagens Europa och Sverige.

Bo Dahlbom
aktivering.se

Posted in Strunt