Psykosomatiska symptom

Jerome Groopman är en av mina hjältar. Han är professor i medicin vid Harvard Medical School, överläkare vid Beth Medical Center och en framstående aids- och cancerforskare, men för mig är han framför allt en klok människa och fantastisk skribent. Jag läser honom bl. a. i New York Review of Books där han recenserar böcker som typiskt handlar om läkarrollen och hur den håller på att förändras. På jeromegroopman.com kan man läsa hans artiklar i The New Yorker, bl. a. en minnesruna över en annan fantastisk skribent och klok läkare, Oliver Sacks.

Groopman försvarar ett äldre läkarideal där läkaren är en skicklig hantverkare, problemlösare, som lägger mycket tid på varje patient, lyssnar och engagerar sig. Jag tycker att han har i grunden fel och att hans kritik av den pågående utvecklingen är missriktad, men han har en fenomenal förmåga att beskriva hantverkets fördelar.

Ofta handlar hans kritik av en mer standardiserad massjukvård om hur avgörande det är att ställa rätt diagnos och att detta är mycket svårare än man kanske kan tro. För Groopman är diagnosticering en form av problemlösning som kan jämföras med hur Sherlock Holmes löser sina fall och hans fallbeskrivningar är minst lika spännande som Conan Doyles.

I senaste numret (2017, nr 2) av NRB skriver han om psykosomatiska symptom och han ger sin beskrivning den rätta realismen genom att utgå från egna upplevelser. Med några snabba penseldrag målar han upp en skräcknatt när han efter ett telefonmeddelande om misstänkta cancermetastaser i revbenen ligger sömnlös med växande smärtor i revbenen. Trots att han försöker intala sig att han inte kände någon smärta före telefonsamtalet kan han inte skaka av sig upplevelsen.

Morgonen därpå röntgar han revbenen. Det var falskt alarm, inga metastaser och långsamt, långsamt försvinner smärtan. I stället för cancer hade Groopman fått en påminnelse om vilken makt medvetandet har över upplevelser av smärta. Han hade verkligen ont i revbenen, beskriver smärtan som ett fysiskt symptom, trots att där inte fanns någonting i revbenen som kunde orsaka den.

Den sortens symptom är mycket vanliga i dagens sjukvård. Kanske så mycket som en fjärdedel av de symptom en allmänläkare möter är av den här sorten. Det finns inga kroppsliga orsaker. Sjukvården har aldrig varit särskilt bra på att hantera patienter med den här sortens symptom, men Groopman menar att utvecklingen nuförtiden går åt fel håll.

En mer standardiserad, evidensbaserad sjukvård med elektroniska journaler och fasta kategorier blir bara mer fabriksliknande. Även om läkarna fortfarande träffar alla patienter, så har de inte längre tid att lyssna på långa utläggningar. Groopman formulerar det väl, och jag måste få citera:

”The patient’s story has been reduced to telegraphed key words that trigger prefigured algorithms, which generate pop-ups on the computer screen for further testing or generic therapies.”

Ingen vill väl ha en sådan sjukvård, men hur ska vården utformas för att inte hamna där? Den gode hantverkare, den lyssnare, som Groopman efterlyser har väl aldrig funnits. Folkpartiet försökte för ett par decennier sedan med husläkarreformen förbättra kontakten mellan patienter och läkare, men lösningen kan inte innebära att cementera en gammal hantverksform.

Även om det är lätt att hålla med Groopman i kritiken av dagens sjukvård innebär det inte att ta avstånd från försök att genom standardisering åstadkomma en mer effektiv vårdprocess. I dagens sjukvård trängs tre vårdformer och skaver på varandra: 1800-talets hantverk, 1900-talets industriella process och 2000-talet digitala tjänsteutbud. Den industriella vårdens avarter ska inte få oss att drömma oss tillbaka, utan i stället motivera oss att gå framåt.

En digitaliserad vård ger patienterna verktyg att undersöka sig själva, att förvärva kunskaper som idag är förbehållna läkarna. Det kommer att innebära en revolution av hälsovården och den kommer inte att vara smärtfri. Vi kommer att få många hypokondriker och ett överutnyttjande av vårdens resurser, men på sikt kan vi ändå se en mycket bättre vård i ett samhälle där den medicinska kunskapen är mer spridd och där medborgarna kan utbyta medicinska erfarenheter med varandra på ett mer initierat sätt än idag.

Jag minns min bästa läkarkontakt som ägde rum just i Boston. Det är många år sedan nu och jag hade ständig magvärk. Jag blev ordentligt undersökt. Inga symptom. Så sitter jag med läkaren och han säger: ”Jag har också ont i magen, och inga andra symptom. Jag vet inte vad det är, men jag har vant mig vid det. Jag kan inte säga hur du ska göra, men kanske är det bäst att bara vänja sig.” Jag gjorde som han sade. Jag vande mig och så småningom gick värken över.

Kanske skulle jag av den erfarenheten dra slutsatsen att vi behöver läkare som har tid att lyssna, som vågar vara personliga, som verkligen intresserar sig för sina patienter? Att kunna dela erfarenheter är en stor tillgång, men måste det vara med en läkare? Samma kväll som jag varit hos läkaren i Boston satt jag med en god vän på en bar. Han drack en Jack Daniels med is, rökte en Camel, och lyssnade på min berättelse. ”Jag hade själv ont i magen för några år sedan, sade han sedan. Jag undvek kaffe, sprit och cigaretter, åt inte bacon och ägg, försökte leva ordentligt, men livet blev trist och jag mådde bara sämre och sämre. Till slut gav jag upp och återvände till mina gamla vanor, började må bättre och sen gick magvärken också över.”

En väl fungerande hälso- och sjukvård behöver välutbildade läkare, experter på kroppen och dess svagheter, men kanske behöver de inte belastas med våra psykosomatiska symptom. De borde vi kunna hantera genom att dela våra erfarenheter mer allmänt med varandra och nätet är ett fantastiskt verktyg för sådant erfarenhetsutbyte.

Bo Dahlbom
aktivering.se

 

Posted in Strunt