Barnen, Internet och skolan

Jag läser en intressant artikel i New York Times, 2017-09-02, av Natasha Singer om hur stora digitala företag sponsrar amerikanska lärare för att få hjälp att komma ut med sina digitala lärplattformar och undervisningsmaterial. Singer jämför med hur läkemedelsföretag sponsrat läkare och hur detta rest etiska frågor. Det är en viktig vinkel, men jag blir mest bara glad över att det äntligen händer någonting i skolans värld – även om det än så länge är i USA. Jag vill bara applådera läraren Kayla Delzer och hennes Starbucks-klassrum. Först vill vi se digitalisering, sen kan vi ta den etiska diskussionen.

Barn börjar livet i en liten och förhoppningsvis trygg värld. Att bli vuxen innebär att lämna den världen och det är en resa i många dimensioner. Hur långt en människa kommer på den resan, hur stor hennes värld till slut blir, kan vara mycket olika. Somliga blir vaktmästare på den skola de en gång gick i. Andra blir generalsekreterare i FN. Somliga följer med stort intresse det lokala fotbollslagets framgångar. Andra ger bidrag till den internationella forskningsfronten i astrofysik.

De som är vuxna idag mötte den stora världen i skola och massmedia. De såg på TV och kanske läste de böcker. Mycket lärde de sig av varandra och av äldre kamrater. Kanske utövade de någon idrott, spelade något instrument eller gick med i scouterna, och fick på så sätt vidgade vyer. Föräldrarna tog kanske med dem på semesterresor i utlandet. Så småningom började de kanske läsa tidningar och blev politiskt engagerade.

De som är barn idag möter den stora världen på Internet. Där spelar de dataspel och använder sociala medier. De följer YouTube, skypar med kompisar från skolan och chattar med sådana de hittar på nätet. Ännu mer än tidigare är detta en värld där barnen själva söker sig fram utan vägledning av vuxna.

Vi vet rätt mycket om hur barnets resa till vuxenvärlden såg ut när vi själva växte upp, men hur ser den ut för dagens barn? De tillbringar nästan all sin tid på Internet. Vad gör de egentligen där? Vilken värld lär de känna? Vilka kompetenser utvecklar de? Hur förändras de?

Kanske är det en rätt torftig värld de möter på Internet. Pojkarna spelar samma dataspel timme efter timme, dag efter dag, och även om de ibland gör det tillsammans med pojkar i andra länder är kontakten begränsad till frågor om spelet. Flickorna umgås med andra flickor i klassen och tar helt enkelt med sig det umgänget när de går hem från skolan. De delar bilder ungefär som flickor förr delade bilder.

Kanske innebär Internet att barnens resa in i vuxenvärlden går långsammare idag än den gjorde när deras föräldrar var barn. De blir duktiga på att använda de kunskapsverktyg Internet erbjuder, men de använder dem inte för att utforska världen.

Om barnen inte utforskar världen med hjälp av Internet, kanske de ändå lägger märke till att den är stor. Även om de begränsas av språket – många svenska barn lär sig engelska på nätet – kastas de från barnkammaren ut i den stora världen. Om inte annat är det en värld där det vimlar av duktiga barn, virala stjärnor på olika områden. Det är lätt att få dåligt självförtroende på nätet.

Barn är olika och självklart är det många barn som dyker ned i den fantastiska kunskapsvärld som Internet idag utgör. Men att inte fler gör det beror kanske på de vuxnas frånvaro. Många vuxna uppmuntrar sina barn att läsa böcker och metoden är enkel. Ge din 12-åring en Harry Potter-bok och du kan räkna med att hon slukar den och vill ha de andra i serien. I bästa fall har hon fått en vana för livet. Hon har blivit en bokläsare.

Internet är en mycket mer innehållsrik och spännande kunskapsvärld än ett bibliotek. Böckerna finns snart alla på nätet, men Internet är dessutom levande, befolkat av all världens människor. Hur får man barnen att bli kunskapsresenärer på nätet? Hur väcker man deras intresse för kunskap?

Kanske ska man ge dem uppgifter som de kan lösa med hjälp av Internet. Läromedlens färdigförpackade kunskap är ett torftigt alternativ till det egna kunskapssökandet. Visst behöver man en grund, ett sammanhang, för sitt kunskapssökande, men det är inte grunden som är värdefull utan det sökande den kan möjliggöra.

Kanske skolan kan göra barnen till kunskapsresenärer på Internet? Kanske är det så skolans uppgift ska beskrivas i vår tid? Men hur skriver man en läroplan för en sådan skola och hur sätter man betyg? Skolan ska förbereda barnen för vuxenlivet. Om den lyckas eller inte ser man först när barnen blir vuxna. Det man kan mäta medan barnen går i skolan kanske inte betyder så mycket i vuxenlivet? Hur klarar deras föräldrar de nationella kunskapsproven?

Även om skolan ska förbereda oss för vuxenlivet blir den gärna en egen värld, en skyddad plats, vid sidan om samhället, med egna ideal och egen profession. Den utvecklar ett komplext produktionssystem och mäter resultaten av detta.

Digitaliseringen utmanar skolan genom att erbjuda ett nytt, komplext och mycket kraftfullt kunskapsverktyg. Men den utmanar också skolan genom idéer om öppna plattformar snarare än slutna system. Är det ens möjligt för skolan att bli en plattform, en verksamhet integrerad i samhället, i takt med samhället, allas uppgift, i stället för en isolerad kunskapsfabrik. Vågar skolan börja umgås med Apple, Google och Amazon?

En sak kan vi vara överens om. Skolans uppgift från elev till arbetsliv löses inte genom ett komplext produktionssystem utan genom att utgå från eleven och hjälpa henne att hitta sin talang och växa åt det håll den tar henne. Då behöver skolan integreras i världen. Då behövs lärare som Kayla Delzer som inte är rädd för att lämna skolan.

I 1800-talets hantverkssamhälle var det självklart för skolan att betona övandet som inlärningsmetod. I industrisamhället fick vi i stället läroplaner, program och kvalitetssäkring. I de digitala plattformarnas samhälle inser vi att skolan måste bli en plattform där hela samhället, med alla dess förebilder och möjligheter, används som resurs. En skola som inspireras mer av Instagram och Uber än av hantverkare och fabriker.

Bo Dahlbom
aktivering.se