Är festen redan över?

Skogsbränderna sprider sig i södra Norrland samtidigt som vi närmar oss slutspurten i ännu en valrörelse (2018) utan framtidsvisioner och stora frågor. Kanske kan skogsbränderna likt säldöden sommaren 1988 göra frågan om planetens framtid till stor valfråga, men jag tvivlar på det. Troligare är väl att politiker kommer att vilja diskutera organiseringen av krishanteringen. Vi vet alla vad som behövs: plattformar för bättre resursutnyttjande.  Alla oroas vi av den globala uppvärmningen, men det finns två väldigt olika sätt att se på klimathotet. Den här texten handlar om dessa två förhållningssätt, men framför allt försöker den återge något av glädjen i att videosurfa på webben.

Jag växte upp med boken som det viktigaste kognitiva verktyget och fick lära mig att läsa noggrant och omsorgsfullt, stryka under och markera i marginalen, läsa om och sammanfatta. Jag fortsätter att läsa böcker, men samtidigt måste jag erkänna att webbsurfandet, att hoppa från föredrag till föredrag, med lite baklängesvolter och oväntade skutt, ger mig otroligt mycket nöje och många tankekickar.

Jag är på YouTube och lyssnar på John Cleese. Det är underhållning på hög nivå. Jag surfar från klipp till klipp och hamnar i när han gör ett Google Talk. Då får jag en rekommendation till ett Google Book Talk om psykedeliska droger och trots att jag är måttligt intresserad av LSD, eller kanske just därför, klickar jag och lyssnar på Michael Pollan. Han är duktig på att prata och verkar både klok och sympatisk. Medan han pratar läser jag om honom i Wikipedia, ser att han skrivit kritiska böcker om det industriella jordbruket, och hittar en länk till en kontrovers om genmanipulerad gröda (GMO).

Jag hamnar i ett långt föredrag, en akademisk lektion om växtförädling, med Pamela Ronald. Det är riktigt bra och helt i linje med mina egna uppfattningar. Hennes föredrag följs av en debatt mellan henne och Pollan och han ansätter henne med argument mot genmanipulering. Eller snarare ifrågasättanden för egentligen har han inga argument. Han upprepar gång på gång att han inte kan förstå hur man kan införa genmanipulerade grödor utan att först utsätta dem för prövningar som man gör med mediciner. Ronald svarar tålmodigt, gång på gång, att genmanipulation inte skiljer sig från annan växtförädling, att den är nödvändig om vi i framtiden ska kunna producera mat så att det räcker till alla, och att vi inte prövar grödor som vi gör med mediciner.

Det blir tröttsamt i längden och jag börjar fundera över hur två intelligenta och välutbildade människor kan hamna i så olika positioner i en fråga som verkar rätt enkel. Jag tänker på Wittgensteins resonemang om aspektseende och aspektblindhet, illustrerade med hjälp av ankharen, en figur som kan ses som en anka eller som en hare. För att bättre förstå Pollan bläddrar jag bland klippen. Diskussionen med Ronald ingår i en kurs vid universitetet i Berkeley, med Pollan som en av lärarna, med namnet “Edible Education” och där finns allt som allt tretton lektionstillfällen från 2014. (Kursen ges varje år och mycket finns på nätet.) Jag väljer det första tillfället och efter lite allmänt prat om kursen och närvaroplikt, etc., ger Pollan en föreläsning om det industriella jordbrukets utveckling. Den är riktigt bra. Jag lyssnar med stor behållning. Sånt här tycker jag om. Svepande beskrivningar av en hundraårig utveckling, teknikens roll och ekonomiska drivkrafter, blandade med personliga erfarenheter och egna upplevelser av ett jordbruk i förändring.

Industrialiseringen av jordbruket och ett globalt transportsystem har inneburit en fantastisk produktivitetsutveckling och gett oss ett överflöd av mat. Pollan är noga med att framhålla detta, men sedan ägnar han huvuddelen av sin föreläsning till att framhålla det industriella jordbrukets avigsidor. Han gör det med hjälp av målande illustrationer. Han besöker en gigantisk potatisfarm där bonden odlar potatis för det egna hushållet i en liten köksträdgård. Han kan inte äta av den industriellt odlade potatisen för den är besprutad med gifter. Den levereras till Burger King. Han jämför energianvändningen i 1800-talets jordbruk med dagens och han har med sig en dunk olja för att göra jämförelsen tydlig. I det industriella jordbruket tillförs energi i form av arbete, gödning och drivmedel till maskinerna. Energitillförseln är 12 gånger så stor som den energi den producerade maten innehåller. På 1800-talet fick vi i stället ut mer energi än vi tillförde, dubbelt så mycket, tack vare den energi som solen tillför i fotosyntesen. Vi har gått från ett jordbruk där vi lät solen göra jobbet till ett jordbruk där vi i stället omvandlar olja till mat. Produktiviteten har blivit mycket högre om vi mäter människans arbetsinsats, men effektiviteten har blivit mycket lägre om vi mäter den tillförda energin.

Medan jag funderar på detta hamnar jag i ett annat Google Book Talk, nu med anarkisten och antropologen David Graeber som berättar om sin bok Debt (2012), som jag har i min bokhylla men ännu inte läst. Jag lyssnar en stund och surfar sedan vidare över flera klipp där Graeber pratar om sin senaste bok, Bullshit Jobs (2018). Graeber är en lite udda bekantskap med åsikter som starkt avviker från mina. Han menar att industrialiseringen var en engångsföreteelse i mänsklighetens utveckling och mest negativ. Graeber är ingen vän av tillväxt och hävdar med säkerhet att innovationernas tid är över. Han skojar föraktfullt med iPhonen som han betraktar som en löjlig leksak. Det hindrar inte att han är värd att lyssna på.

Mitt surfande har identifierat en aktuell kontrovers, ett möte mellan två helt olika världsbilder. Tidigare har jag skrivit om dem som ekologism och ekonomism. De förekommer i många varianter, men den grundläggande motsättningen handlar om synen på moderniseringen, på industrialiseringen, mekaniseringen av varuproduktionen, världshandeln och den ekonomiska tillväxten. Den ställer liberalism och frihandel, massproduktion, globalisering och tillväxt mot nationalism, småskalighet, lokalsamhälle och självhushållning. Motsättningen kan ges politiska förtecken som hos Graeber eller ekologiska som hos Pollan och just nu ritar den om den politiska kartan.

Det är när man identifierar denna grundläggande motsättning som den märkliga diskussionen mellan Pollan och Ronald om användningen av genmodifierade livsmedel får sin förklaring. Pollans oresonliga inställning får sin förklaring av att han egentligen inte alls är intresserad av denna detaljfråga. Diskussionen handlar i stället om valet mellan två världsbilder, mellan en liberal tilltro till vetenskaplig och teknisk utveckling och en mer konservativ, teknikkritisk ekologism. Ronald försöker tala Pollen till rätta inom ramen för en liberal, ekonomisk världsbild, när han i själva verket är upptagen med att ifrågasätta denna. De talar helt enkelt förbi varandra. En anka och en hare.

I Sverige finns idag tre stora politiska partier med mycket olika ursprung och historia, men med idag förvånansvärt överlappande åsikter: moderater, socialdemokrater och sverigedemokrater. Socialdemokraterna kan räkna med stöd av två mer extrema, ekologiskt orienterade partier. Mot detta helt dominerande block står två mycket små liberala partier: centern och liberalerna. Det finns liberala inslag hos såväl moderater som socialdemokrater, men de hålls idag tillbaka av konkurrensen från de mer uttalat konservativa sverigedemokraterna.

Den stora frågan som vi möter i diskussionen mellan Pollan och Ronald finns också i dagens svenska politiska landskap, men den diskuteras sällan öppet. Sverigedemokraternas konservativa nationalism lockar idag såväl moderater som socialdemokrater att betona globaliseringens avigsidor och tona ned sin framtidstro och tilltro till den tekniska utvecklingen. De hindras därigenom från att formulera mer intressanta visioner om ett framtida samhälle med digitalisering och dynamiska storstäder. I stället får de likt Trump försöka försvara landsbygden och den gamla industrin.

Så fungerar demokratier. I bästa fall leds de av politiska partier som likt ett avant garde lockar folkflertalet med sig på en resa in i framtiden. I sämsta fall leds de av partier som underblåser folkflertalets rädsla för förändring och konservativa försvar av det förflutna. Den industriella revolutionen gav svenskarna på 1900-talet en fantastisk ekonomisk tillväxt och med den individualism och demokrati, den amerikanska livsstilen och den amerikanska drömmen. Men sedan hände något. Många började tvivla på att tillväxten kunde fortsätta, många började se sig missgynnade av utvecklingen. Samtidigt som länder som Kina och Indien, andra delar av Asien och till och med delar av Afrika genom globaliseringen började få del av tillväxten, växte oron inför framtiden i USA och Europa.

Den växande oron kunde motiveras på mycket olika sätt. Miljörörelsen började redan på 1960-talet kritisera industrialiseringen för dess rovdrift på naturen och denna kritik har sedan dess både utvidgats och fördjupats. Populistiska rörelser har kritiserat den liberala världsordningen för dess globalisering, frihandel och öppna marknad. Vänstern har kritiserat hur denna världsordning under 2000-talet gett ökande makt till finanskapitalet och skapat ett växande ”prekariat” eller utanförskap. Särskilt i USA finns en växande kritik av hur den ekonomiska tillväxten under de senaste decennierna berikat de allra rikaste medan medelklassen inte fått det bättre. Idag finns en oro att digitaliseringen med artificiell intelligens och robotar kommer att beröva människor deras försörjning.

I detta komplex av värderingar, åsikter och ideologier kan vi förenklat urskilja en dimension som handlar om ekonomins framtida utveckling. Å ena sidan har vi sådana som Peter Diamandis som hävdar att vi aldrig har levt i en tid med så mycket innovationer. Å andra sidan har vi sådana som David Graeber som menar att innovationernas tid är förbi. Industrialiseringen gav oss tillväxt, men den gav oss också en ohållbar livsstil. Nu är industrialiseringen över och vi måste städa upp. Det kommer att kosta. Det var bättre förr, även om vi då levde på lånade pengar. Nu måste vi börja betala och de som växer upp kommer bara att få det allt sämre.

För Diamandis är framtiden utmanande, men samtidigt fantastisk. Vi kommer att leva längre, friskare, roligare liv. Vi kommer att utrota fattigdomen, bota alla sjukdomar, utforska rymden och cellernas inre. För Graeber är framtiden mörk och eländig. Två helt olika aspekter läggs på en och samma verklighet. Som när vi tittar på en ankhare. Somliga ser ankan, andra ser haren. Diskussionen blir lätt förvirrad, men ändå måste den föras. Den handlar om den kanske viktigaste frågan för vår tid: Var industrialiseringen med dess ekonomiska tillväxt en engångshändelse? Eller ger oss tvärtom digitaliseringen en än mer fantastisk utveckling? Är festen redan över eller har den bara börjat?

För många är svaret självklart även om de inte ger samma svar. Extrema ekologer menar att vi kommer att få se vår levnadsstandard sjunka drastiskt när vi ställer om vår livsföring och försöker städa upp efter industrialiseringen. Ekonomer fortsätter att se ljust på framtiden. Med teknisk utveckling möter vi alla utmaningar. Men hos somliga anar man en växande medvetenhet om utvecklingens beroende av det liberala samhällets institutioner och en oro över att den sortens institutioner inte är givna, i synnerhet inte som de idag ifrågasätts från så många håll. Om vi väljer att inte tro på framtiden kan det kanske bli en självuppfyllande profetia.

Ja, vad allt kan man inte få uppleva under några timmar på YouTube. Säga vad man vill om digitaliseringen, Internet är ändå helt fantastiskt och särskilt nu när Google gjort det möjligt att enkelt finna intressanta vägar genom denna osannolikt rika informationsvärld.

Bo Dahlbom