Self-Tracking

Jag läser i Dagens Nyheter (2018-06-29) goda råd inför sommaren under rubriken “Så får du ditt barn att lägga ner mobiltelefonen i sommar”. DN har talat med två experter, båda psykologer och forskare, Malin Bergström och Martin Forster. De ger båda ett klokt och eftertänksamt intryck, trots att artikeln sätter ramen med uppfattningen att barnen är för mycket med sina mobiler och datorer, att många till och med utvecklat ett destruktivt beroende av skärmarna.

Ändå lyckas Bergström påminna om hur fantastiskt Internet faktiskt är, och att nätet tagit över vår värld ungefär som biltrafiken gjorde på 1900-talet. Men artikeln mynnar så klart ut i en lista med råd för hur man bäst begränsar barnens skärmtid under semestern. Samtidigt ser jag på CNN att vuxna amerikaner snart lägger 11 timmar om dagen på sina skärmar. Man kan undra över hur detta ska sluta. Ska vi använda all vår vakna tid till att titta på en skärm? Ja, det är väl en rätt trolig utveckling.

När Internet blivit den självklara platsen för arbete, studier, vård, underhållning, umgänge, så varför ska vi vara någon annan stans än på nätet? När Internet först kom i mitten av 1990-talet var det som webbsidor och epost. Sedan har det bara expanderat och infiltrerar snart varje vrå av vår verklighet. Ta en skogspromenad och du har mobilen i handen för att kunna identifiera träd och fåglar, dela din naturupplevelse med dina vänner, dokumentera den. Snart ser vi naturen genom mobilen och får en mycket rikare upplevelse av den.

Barnen går före oss in i framtiden. Vi vuxna gläds åt att de spelar Fia och Monopol med kusinerna på midsommar, men själva säger de att de hellre spelat Fortnite med sina vänner på nätet (varav många är ryssar som 13-åringen verkar kunna umgås med mycket mer sansat än våra försvarspolitiker). Hur kan Fia vara bättre än Fortnite? Vad är det vi vill att barnen ska göra när de lägger undan skärmarna? Umgås med familjen? Hur roligt är det? Röra på sig? Ja, det vore inte fel, men varför utvecklar inte alla dessa oroliga föräldrar efterföljare till Pokemon GO i stället för att oroa sig och klaga? Med den sortens mobilspels blir det verkligen fart på ungarna.

När man oroas över barnens skärmtid påminner det om forna generationers oro över boktid, biltid, mopedtid, poptid, och andra tider. Man får för sig att vardagen invaderas av en ny teknik och man vägrar se att vardagen är på väg att förändras i grunden. Boken, bilen, popen, skärmen är här för att stanna – åtminstone en generation eller kanske två. I stället för att glädjas över att man får vara med om introduktionen av en helt ny, revolutionerande teknik, reagerar man med oro och försök att begränsa dess användning. I stället för att fundera över hur framtidens vardagsliv kan tänkas bli försöker man tvinga sina barn att leva kvar i den vardag man själv växte upp i.

Med röststyrning, digitala assistenter, robotar, sakernas internet och artificiell intelligens kanske skärmarna blir mindre intressanta, men Internets betydelse och närvaro i våra liv kommer bara att öka. Hur kommer inte vardagen att förändras när Internets tjänster alltid är med oss, dag och natt, i studier, arbete, umgänge och upplevelser. Vår framtida vardagsvärld är en tjänstevärd där fysiska ting och data är invävda i varandra.

Ett viktigt inslag i framtidens vardagsliv kommer att vara det amerikanarna kallar “self-tracking” och jag har just läst en elegant liten bok på detta tema av Gina Neff och Dawn Nafus. Self-Tracking (2017) ingår i en serie små böcker från MIT Press och jag inser att jag måste titta på några av de andra böckerna i serien. Neff och Nafus inleder lite trevande och pratigt, men hämtar sig snabbt och sedan följer en detaljrik och intelligent genomgång av området.

Människor har länge samlat data om sig själva, dokumenterat händelser, fört dagbok. Det som är nytt är att det nu finns en teknik – sensorer, mobiler, digitala plattformar – som möjliggör automatisk insamling, lagring, bearbetning och delning av stora mängder kvantitativa data. Samtidigt har vår människosyn blivit allt mer biologisk och medicinsk. Tillsammans har detta möjliggjort en rörelse som “Quantified Self” där människor samlas i grupper för att delge varandra erfarenheter av användningen av  kroppsnära teknik.

Neff och Nafus diskuterar varför vi ägnar vi oss åt self-tracking? Är det för att lära känna oss själva? Är det för att hitta fel, jämföra oss med andra, se om vi är ”normala” eller inte? Är det för att öka vår känslighet eller utveckla nya vanor? Self-tracking är något för viktväktare, men kanske också för dem som ägnar sig åt yoga och meditation?

Kommersiellt har self-tracking hittills mest kommit att handla om stegräknare och annan enkel datainsamling med hjälp av armband, så kallade fitbits. Medicinsk teknik kräver läkemedelsmyndigheternas godkännande och för att undvika detta byråkratiska krångel väljer företagen att satsa på teknik som inte ger sig ut för att vara medicinsk. Ändå är naturligtvis hälsa den mest intressanta tillämpningen för self-tracking och området drar idag till sig mycket riskkapital. Det utvecklas ett otroligt stort antal appar samtidigt som stora företag som Google, Apple, Facebook och Amazon positionerar sig för att kunna bli den plattform som samlar alla dessa appar.

Self-tracking kan komma att revolutionera sjukvården genom att ge var och en av oss bättre kunskaper och förmåga att ta ansvar för vår hälsa. Self-tracking kan också innebära en revolution i sättet att bedriva kliniska studier av nya läkemedel och behandlingsmetoder. Men vägen dit är mödosam och innebär mycket trassel med företagshemligheter, reglering och professionellt revirtänkande. Neff och Nafus exemplifierar med projektet Nightscout som samlar in data från blodsockermätare och visar dem i enkel form på en klocka eller mobil. Det amerikanska läkemedelsverket gillar det inte. I Sverige har föräldrar börjat hacka barnens insulinpumpar så att de nattetid ger automatisk påfyllning. Barnläkare har slagit larm till läkemedelsverket.

Vi har bara börjat samla in och behandla data och vår egen inställning, såväl som företagens och myndigheternas, till alla dessa data är fortfarande naiv och ogenomtänkt. Företag som utvecklar medicinsk teknik börjar samla in allt mer data om patienter och betraktar den som sin. Sjukvården betraktar data om patienterna som sin, medan allt fler patienter börjar hävda att data om dem själva väl måste vara deras. Det kommer inte att bli enkelt att utforma regleringen på detta område så att den utan att verka alltför hämmande på utvecklingen ändå bevakar våra demokratiska fri- och rättigheter. Jag tror vi måste pröva oss fram och inte vara alltför rädda för att det ska bli fel.

Det är med digitaliseringen i allmänhet som det är med barnens skärmtid. Detta är en teknik som kommer att förändra vår vardag och kanske vår människosyn. Vi kommer att utveckla nya behov och nya idéer om vad det goda livet innehåller. Så här i början vet vi inte riktigt var vi kommer att hamna. Vi kan inte föreskriva hur framtiden ska bli. Men i stället för att oroa oss borde vi försöka vara lite nyfikna och pröva oss fram med hjälp av prototyping. Blir det fel kan vi alltid göra om och göra mera rätt.

Bo Dahlbom