Cyberkrig

Jag läser en rätt fånig bok, The President Is Missing (2018) av ingen mindre än förrförrförre presidenten i USA, Bill Clinton, skriven i samarbete med den kände populärförfattaren James Patterson. Jag skulle kanske inte ha läst den om jag inte hittat den på ett turisthotell i Malaga och om jag inte vore så förtjust i Clinton. Tillsammans med sin vicepresident Al Gore fick han USA att i tidigt 1990-tal satsa helhjärtat på Internet. Nu har vi alla blivit helt beroende av nätet och den här boken handlar om vilka risker det innebär.

James Patterson är en författarmaskin som med hjälp av medarbetare skrivit osannolikt många bladvändare och även en i samarbete med Liza Marklund. Hans böcker är fyllda av action men i den här boken finns också rätt långa, och en smula träiga, tämligen barnsliga utläggningar om världspolitik, presidentämbetets utmaningar och intrigerna i Vita Huset. Dessa är antagligen skrivna av Clinton och de får de en att undra över hur Clinton egentligen var som president. Men kanske Patterson har hjälpt till och gjort dessa avsnitt mer barnvänliga.

Nåväl, det som är intressant med boken är varken actionsekvenserna eller politikutläggningarna utan bokens tema och det sätt detta beskrivs. USA står inför en cyberattack, levererad av en liten jihadistisk organisation, utformad av en handfull superhackare, i form av ett virus som när det aktiveras rensar alla datorer från allt innehåll. Författarna beskriver rätt väl vad detta kommer att innebära. USA kommer att kastas tillbaka till Medeltiden (som den såg ut i Europa, får man anta).

Betalningar, banker, dricksvatten, elektricitet, värme och kylning, transporter, pengar och pensioner, sjukhusvård, ja, alla samhällsinstitutioner kommet att slås ut med omedelbar verkan. När alla bankkonton, myndighetsregister, kontrakt och avtal raderas, kommer amerikanarna inte längre att äga någonting, inte ha några tillgångar. Elände, elände.

Hur lång tid skulle det ta att få datorerna att fungera igen? Kanske månader eller kanske snarare år. I boken tänker man sig att alla datorer rensas på allt innehåll, dvs att även all backup försvinner. Viruset sprider sig över Internet och infekterar alla datorer som är åtkomliga över nätet.

Är en sådan attack möjlig idag? Är våra banker, myndigheter och företag skyddade mot sådana attacker? Det pågår hela tiden en kapprustning mellan de som vill sabotera nätet och de som försöker försvara det. I Ryssland och Kina finns välorganiserade sabotagegrupper med en kompetens som väl kan mäta sig med västvärldens försvarsorganisationer. Det är alltid lättare att finna hål i en försvarsmur än att bygga en som saknar hål. Själva idén med Internet är ju öppenhet och kommunikation. Om det inte går att komma åt ett system är det inte mycket nytta med det.

Ändå är det svårt att föreställa sig en så allomfattande cyberattack som den som boken beskriver. Internet har ju från början utformats för att motstå en kärnvapenattack och nätets distribuerade karaktär förblir en styrka.

Ett kärnvapenkrig är så skrämmande just för att det väldigt snabbt kan förväntas eskalera till total förstörelse. Putins Ryssland har 7700 atombomber och dessa räcker många gånger om för att utplåna alla människor på jorden. Ett cyberkrig är inte lika skrämmande även om den här boken gärna vill få oss att känna så. Och även om det är en smula överdrivet så tror jag att det är viktigt att påminna oss om att framtidens konflikter allt mer kommer att använda sig av cybervapen.

När vi oroar oss för framtidens cyberkrig är det kanske inte i första hand virus vi tänker på. Med artificiell intelligens, drönare och andra robotar, autonoma vapensystem av allehanda slag i händerna på såväl stater som terrorister är det inte svårt att måla upp en riktigt skrämmande framtidsbild.

Vi har just återinfört värnplikten i Sverige och försvarsdiskussionen verkar domineras av föreställningen att ryssarna ska anfalla Gotland. Men om ryssarna någon gång anfaller är det väl snarare i cyberrymden än på Gotland. Vid ett sådant anfall har vi knappast någon glädje av våra värnpliktiga.

Tekniken ger oss allt större möjligheter. Ibland kan man undra om inte teknikutvecklingen går alltför fort för att vi människor, i grunden rätt primitiva apor, ska hinna tämja den, hinna utveckla tillräckligt väl fungerande institutioner och samhällen för att hålla den i schack.

Bo Dahlbom
Akt.agency