Roslings testamente

Jag läser Hans Roslings bok Factfulness (2018), och det är lite vemodigt. Rosling rycktes bort av cancer 68 år gammal och detta är hans testamente till världen, skriven i samarbete med sonen och svärdottern. Det är inget dåligt testamente, med rekommendationer av både Bill Gates och Barack Obama. Boken borde läsas av alla, inte minst gymnasieungdomar och studenter, som alltför ofta tvivlar på samhällsutvecklingen och tror att världen håller på att bli sämre.

Rosling förfäras över vår okunnighet och han försöker förstå den för att bota den. Varför ser vi inte världen som den är? De flesta av oss verkar gå omkring med en gammal världsbild i huvudet. Vi delar in världen i i-länder och u-länder. Vi talar fortfarande om tredje världen även om vi kanske har glömt vad det betyder. Men detta är bara så fel. Världen är mycket mer komplex. En del länder är visserligen fattigare, andra rikare, men i nästan alla länder finns en betydande och växande medelklass. Och nästan alla länder har blivit mycket rikare under de senaste 50 åren.

Rosling frågar sig varför den gamla världsbilden är så seglivad, varför vi har så fel om hur folk har det runtom i världen. Media bär en stor del av ansvaret. Den världsbild media ger oss är med nödvändighet överdramatiserad. Goda nyheter är inga nyheter. Vi måste lära oss att rätt använda media. Vi måste värja oss mot att förenkla, generalisera och överdramatisera. Rosling vill hjälpa oss genom att identifiera 10 ”instinkter” som leder oss fel. Boken ägnar ett kapitel åt var och en av dessa.

De tre första ställer till det mest för oss: gapinstinkten, försämringsinstinkten och linjärinstinkten. Eftersom vi gärna tänker i motsatser, dikotomier, delar vi in världen i rika och fattiga och sedan blir det naturligt att överdriva skillnaderna, att inte se att de flesta människorna i världen befinner sig i mitten. Alla som har sett Rosling föreläsa har fascinerats av hur han använder den familjeutvecklade programvaran Trendalyzer (senare såld till Google) för att lära oss fakta om världen.

Försämringsinstinkten får oss att tro att världen håller på att gå under när i själva verket allting bara blir bättre. Det betyder inte att alla har det bra. Tvärtom finns det idag ca 800 miljoner extremt fattiga människor i världen. Men att det finns människor som har det dåligt hindrar inte att världen har blivit bättre. Media bidrar naturligtvis till att göra framtiden mörk, men det verkar också ligga något ansvarsfullt och moraliskt gott i att tro så, men hur kan det vara ansvarsfullt att förneka fakta?

Eftersom vi gärna tänker linjärt tror vi att befolkningen i världen kommer att fortsätta att öka ungefär som den gjort de senaste 50 åren. Men det linjära tänkandet har sina begränsningar. Det hjälper oss när vi spelar fotboll eller tennis och försöker beräkna var bollen kommer att hamna, men i samhällen finns många fenomen som inte utvecklas linjärt. Den tekniska utvecklingen är exponentiell och vi underskattar därför dess fart. Befolkningsutvecklingen är ett komplext fenomen som vi måste förstå för att kunna förutsäga. När människor får det bättre vill de ha färre barn.

Rädsloinstinkten får oss att vara rädda för fel saker, för det spektakulära snarare än det vardagliga. Vi är rädda för att flyga i stället för att åka bil (som är mycket farligare), rädda för terrorister snarare än för att ramla i badkaret. Vi sörjer över offren av jordbävningar, men tänker sällan på alla dem som dör i diarré (trots att de är många, många fler). Klanderinstinkten får oss att leta syndabockar, att inte se det moderna samhällets komplexitet utan försöka skylla orättvisor och elände på enskilda personer snarare än på systemet.

Det är svårt att med ett sådant här referat göra boken rättvisa. Rosling har en alldeles egen stil, en personlig ton med en blandning av ödmjukhet och säkerhet som ger läsningen spänst. Han strör upplysande anekdoter och delar på ett föredömligt enkelt sätt med sig av sitt stora vetande och sin livserfarenhet. Det var längesedan jag läste något med så stort nöje och intresse.

Rosling minns sin barndom och när han ser tillbaka på sitt liv förundras han över den fantastiska välståndsökning den industriella revolutionen gett oss. Detta vill han berätta och han gör det som ingen annan. I en tid när många oroas över framtiden, tror att det bara kommer att bli sämre, har han varit en viktig röst för en mer förnuftig och faktabaserad världsbild.

Vetenskapen förklarar världen med hjälp av fakta och teorier. Teorierna ger oss mekanismer som tolkar, förklarar, systematiserar, generaliserar och extrapolerar fakta. Rosling vill lära oss att vara mer noggranna med fakta och han gör det på ett alldeles lysande sätt. Men världen kan inte förstås endast med fakta, vi behöver teori också, och där ger oss Rosling bara några skärvor.

På några ställen hänvisar han till ”systemet” som kan förklara fakta, men han säger väldigt lite om detta system. Han vill ge oss en ”faktabaserad världsbild”, men även om man håller med honom om att vi alltför lätt förleds av teorier, ideologier, politiska system, klarar vi oss inte utan dem. Själv har han naturligtvis en teori om samhället och det är den som gör hans bok till en sådan välgjuten helhet. Rosling tror på växande välstånd tack vare teknisk utveckling och väl fungerande samhällen med goda institutioner och trogna medarbetare.

När andra oroar sig för det framtida klimatet bryr sig Rosling mer om fattigdomen i dagens värld. Att bekämpa den är hans viktigaste uppgift. Han noterar att välstånd kan utvecklas även i diktaturer, men även om utveckling inte kräver demokratiska fri- och rättigheter, så kräver den en liberal marknadsekonomi som med sina institutioner kan stödja ett företagande som driver teknisk utveckling och omsätter den i ekonomiskt välstånd. Företag måste kunna etablera sig någorlunda fritt och konkurrera på en någorlunda fungerande marknad.

Rosling kritiserar Kuba för ett system som gjort kubanerna friskast av de fattiga och USA för att vara de sjukaste av de rika. Han tror på en balans mellan reglering och marknad och att balansen kan falla olika i olika tider och olika samhällen. Kort sagt gillar han den svenska blandekonomin. Det behöver kanske inte sägas i vår tid, men ändå tycker jag att han borde ha sagt det tydligare.

Han har vunnit ett enormt förtroende genom sin fantastiska förmåga att ge oss en faktabaserad beskrivning av tillståndet i världen. Det är svårt att argumentera mot fakta med någon som verkligen har koll, särskilt som våra instinkter gör det så lätt för oss att bortse från och glömma fakta. Ändå är det många som borde påminnas om den liberala marknadsekonomins betydelse för utvecklingen.

Se vad som nu sker i Venezuela. Ett land som har världens största oljefyndigheter är på väg mot fullständig kollaps, med växande barnadödlighet, förskräckande kriminalitet, undernäring och hyperinflation. Man skulle kunna ha det som Norge, men håller på att bli ett av de allra fattigaste länderna i världen. Och allt beror på att Hugo Chavez för 20 år sedan bestämde sig för att förstöra de marknadsliberala institutioner som mödosamt hade byggts upp under andra hälften av 1900-talet. Applåderad av vårt svenska vänsterparti inledde han ett förstatligande av industri och jordbruk och sedan har det bara fortsatt mot avgrunden.

Avsikterna var säkert åtminstone delvis goda. Chavez och hans anhängare vill åstadkomma en bättre fördelning, låta den ekonomiska tillväxten komma även de fattigaste till del. Men de goda avsikterna får förskräckande konsekvenser när de vägleds av en förenklad samhällssyn. Det är som när ungdomen slåss för samarbete och gemenskap och ställer det mot företagande och konkurrens.

Vänstern gick framåt i det senaste riksdagsvalet och även om många röster kom från storstädernas arbetare är det ändå rösterna från välutbildade, yngre som ger partiet dess styrka. Glesbygdens arbetare röstar i stället på Sverigedemokraterna. Arvid Åhlund har i Dagens Industri träffande beskrivit Vänsterns väljare som de som dragit den stora nyttan av marknadsekonomin. Ändå vill de avskaffa den. Deras världsbild kännetecknas av bristande faktakoll, men än värre av befängda förklaringar. Välfärden, som aldrig vuxit som nu, beskrivs som krympande, och förklaringen skyller på valfrihet och marknadstänkande.

Samtidigt är alla nationalekonomer överens om att den ekonomiska utvecklingen har sin grund i handel, företagande, konkurrens, marknad. Det är när samhällen skapar fungerande marknader, uppmuntrar enskilt företagande, bygger infrastrukturer för handel och försäkrar sig om ett självständigt bankväsen som vi får ekonomisk utveckling. Sverige har idag jämförelsevis goda förutsättningar för företagande och handel, men dessa kan raseras.

Rosling kallar sig ”possibilist”. Han är lösningsorienterad, ser möjligheter. Det hindrar inte att han kan se risker och avslutningsvis pekar han ut fem globala hot som oroar honom: risken för en global pandemi, finanskollaps, världskrig, klimatförändringar och extrem fattigdom. Han sörjer särskilt över den fattigdom som inte är ett framtida hot utan en verklighet idag. Han tar dessa hot på största allvar men de ska mötas med kallt huvud och en faktabaserad världsbild, genom långsiktiga globala samarbeten, i små steg, med ständig utvärdering, utan drastiska åtgärder. Det är lätt att hålla med.

Bo Dahlbom
Akt.Agency