Slit och släng

Alexander Clapp (2025) Waste Wars

Inredningsarkitekt Lena Larsson introducerade år 1960 svenskarna till “slit och släng”, en livsstil som amerikanerna hade utvecklat på 1950-talet. Några år senare skulle Siw Malmqvist ligga 9 veckor på Svensktoppen med en låt med samma namn. Vance Packard hade kritiserat den nya livsstilen i boken The Waste Makers (1960). Larsson var mer positiv till en modern livsstil med konsumtion, men kallades därför ibland “slänghäxan”. Rekordårens allmänna entusiasm för materiell konsumtion bidrog till 1970-talets gröna våg och en framväxande miljörörelse. Tillväxten ifrågasattes och kritiken tilltog mot ett ekonomiskt system som byggde på ständigt växande konsumtion av varor. Tillväxten hade gjort oss otroligt rika, men rikedomen hade ett pris.

När man konsumerar varor blir det avfall, inte minst förpackningar, nuförtiden ofta av plast. När varorna går sönder eller blir omoderna blir de själva avfall. Ikea har en hållbarhetschef men företagets billiga möbler är som gjorda för att användas ett tag och sedan kastas på tippen när man tröttnat på dem. Det är skrämmande att stå en stund och se vad människor slänger. HM:s kläder är så billiga att man bara behöver använda dem ett par gången innan man slänger dem. För att inte tala om kläderna från de kinesiska e-handlarna Shein och Temu. Det sägs att hälften av de klädesplagg som köps aldrig används. När de första gången lämnar garderoben är det för att bli avfall. Men då samlas de väl in, fraktas till fattiga länder och återanvänds. Eller?

För att ta reda på hur det förhåller sig läser jag en spännande och lättillgänglig bok om avfall, Waste Wars (2025), av journalisten Alexander Clapp. Boken har fyra delar: om kemiskt avfall i Mellanamerika, om elektroniskt avfall i Afrika, om hur man hugger upp fartyg i Turkiet och hur man återvinner plast i Indonesien. Det är skrämmande läsning, även om titeln “avfallskrig” är lite missvisande. Det boken visar är snarare att det vi kallar återvinning ofta handlar om handel. Vi samlar in, sorterar, och skickar vidare till det globala syd att ta hand om vårt avfall. Sedan vet vi inte så noga vad som händer. Vi ägnar oss åt vad som kunde kallas “avfallsimperialism”.

När produktion och konsumtion ökade efter andra världskrigets slut, blev det växande avfallet snart ett problem. Clapp reser runt i världen och kartlägger det kemiska avfallets vägar. Han skriver om United Fruit (Chiquita) och dess makt i Mellanmamerika, om hur USA med hjälp av lokala, korrupta eliter exporterade sitt kemiska avfall. När avfallsmängderna växte blev det problem att bli av med avfallet. Det var billigare att dumpa avfallet i något fattigt land, där lagstiftningen inte var lika sträng, än att göra det i USA eller Europa och så blev det kemiska avfallet en exportvara. Halvkriminella lycksökare gjorde affärer med kemiskt avfall och maffian i Neapel sålde italienskt avfall till Somalia. I Guatemala utforskar Clapp amerikanska planer på att fylla en jättelik lagun med kemiskt avfall. Han berättar om skepp som lastade med amerikanskt avfall far från land till land i sökande efter lämplig avstjälpningsplats. Han skriver om Greenpeace och hur man med Basel-konventionen 1992 försökte reglera transporterna av giftigt avfall. Men en effekt av konventionen blev att avfallet på 1990-talet bytte namn. Allt oftare talade man nu om återvinning och alternativa produkter, medan handeln bara växte. I den cirkulära ekonomin gällde det att finna köpare av västvärldens avfall.

Digitala produkter exporteras till Afrika och delar av dem återvinns, resten eldas upp. Clapp berättar förfärliga historier om hur detta går till, bland annat i Ghana, i en gudsförgäten plats som heter Agbogbloshie i utkanten av huvudstaden Accra. De många fotona i Google Maps ger en god bild av hur där ser ut. Miljöförstöringen är omfattande och hönsäggen lär vara giftigast i världen. Många av oss har fått mail från Agbogbloshie, så kallade Nigeria-brev, där bedragare, ursprungligen i Lagos, vill få hjälp med stora arv. 40 000 ghananer har lämnat sina jordbruk i norra Ghana för att livnära sig på soptippen i Agbogbloshie. Clapp beskriver hur deras eländiga arbete ser ut. Digitala produkter samlas in i västvärlden och skickas till Afrika för att bidra till den digitala utvecklingen. En fjärdedel visar sig inte fungera, plockas isär och metallerna återvinns, medan plasten eldas upp. De som fungerar säljs på den lokala marknaden. Ghana kunde vara ett välmående land med odling av kakao och stora guldfyndigheter. Internet kunde ha inneburit en revolution. Men priset på kakao är lågt och bara 2 procent av inkomsterna från guldet stannar i Ghana.

Clapp skriver i tredje delen om att stål är det material där återvinningen kommit längst. Stål är magnetiskt och därför lätt att sortera. 85 procent av allt stål som produceras är återvunnet. Vad händer med stora fartyg när de tjänat ut? Vart tar de egentligen vägen? De hamnar i Bagladesh, Indien, Pakistan eller Turkiet. Clapp skriver om hur fartyg huggs upp i Aliaga i Turkiet. Han berättar om hur människor vågar livet i ett mycket riskfyllt arbete. Han skriver om korruptionen i landet under Erdogan, hur den frodas i byggbranschen och hur den bestämmer villkoren för avfallshanteringen.

Clapp är upprörd över vår, och särskilt våra politiska ledares, förljugenhet. Vi skänker våra uttjänta datorer till Afrika och människor lever eländiga liv med arbete på soptipparna. När PET-flaskorna översvämmade Turkiet i början av 2000-talet ville fru Erdogan slå ett slag för ett rent Turkiet. I samma veva tog Turkiet emot mängder av plastavfall från Tyskland och brände stora delar av det  vid någon enslig vägkant. Tyskarna berömde sig av sin miljövänlighet samtidigt som man skickade sitt plastavfall till Turkiet för att brännas.

Sista delen handlar just om plast och här finns en intressant redogörelse för plastindustrins framväxt. Under andra världskriget behövde krigsmakterna i Tyskland och USA alternativ till gummit från plantagerna i Asien. Tyskarna började tillverka syntetiskt gummi av kol. Amerikanerna använde istället olja. Kemiindustrin utvecklades snabbt och efter kriget var den i USA beredd att saluföra plast för alla möjliga olika ändamål. Världen översvämmades av plast, ett material som inte tidigare fanns i naturen. Idag oroas vi av mikroplaster blodet, små plastpartiklar som finns överallt, men för inte så länge sedan var det snarare det stora plastbältet i Stilla Havet som väckte oro. Bältet täcker en yta 3 gånger så stor som Frankrike och hålls samman av stillahavsströmmarna. Plasten hamnar i magsäckarna hos indiska kor, hajar och sjöfågel. Plasten finns överallt, i Marianergraven, i isen i Antarktis och i rymden. Idag används en tredjedel av oljan till tillverkning av plast, men i takt med övergången till elbilar beräknas tillverkningen av plasten öka sin andel så att år 2050 hälften av oljan används till plast.

När plastavfallet blev ett problem, i slutet av 1980-talet, började plastindustrin tala om återvinning. Problemet är bara, säger Clapp, att plasten är så svår att återvinna. Plast är många olika material, med olika egenskaper. Föroreningar blir kvar även när plasten återvinns.  Plastindustrin vet detta, men ändå säger den att plasten kan återvinnas. I själva verket har tidiga försök i USA att återvinna plast lagts ned och industrin har lagt sina pengar på att bekämpa lagstiftning som skulle tvinga företagen att återvinna plasten. Så vad händer då med allt plastavfall som produceras i USA och Europa? Stora delar går på export. Det skickades först till Östeuropa och senare till Kina. År 2004 skickade USA 4000 containrar med plastavfall varje dag och 90% av Europas plastavfall gick till Kina för återvinning. År 2018 ville Kina inte längre ta emot plastavfall från USA och EU. Vart skulle avfallet då ta vägen?

När Kina förbjöd import av plastavfall sökte sig de kinesiska företagarna i plastavfall utomlands och importen ökade snabbt till länder Sydostasien och Afrika. Amerikanerna skickade sitt avfall till Mexiko och länder i Mellanamerika. Clapp berättar om hur plastavfall hamnar i Indonesien, långt ute på landsbygden. Egentligen är det pappersavfall till de indonesiska massafabrikerna, men det innehåller så mycket plast att det vuxit fram en hel industri för återvinning av plast, men det mesta av plasten används som bränsle vid tillverkningen av tofu, en tofu som innehåller mer miljögifter än vi i väst skulle acceptera. USA och EU inför regler och gränsvärden som gör att det billigaste sättet att bli av med plastavfall blir att skicka det på export till länder som inte har en lika sträng reglering som vi.

Vi utnyttjar vår maktställning över fattigare länder, som vi alltid har gjort. Länder som vill exportera till oss, tvingas ta hand om vårt avfall. Vi skulle naturligtvis kunna ta hand om det själva. Ibland hävdar man att den industriella revolutionen och välståndsökningen i Europa skedde på bekostnad av kolonierna i tredje världen. Genom import av råvaror från kolonierna kunde Europa utvecklas medan kolonierna stagnerade. Det är sant att kolonierna inte utvecklade någon egen industri, men som Paul Bairoch visat, bidrog inte kolonierna till industrialiseringen av Europa. Inte förrän på 1950-talet blev importen av, framför allt, olja från arabvärlden av betydelse för Europas utveckling. Då fick naturligtvis den importen mycket stor betydelse.

Naturen är förunderligt slösaktig. Tänk bara på hur mycket pollen träden skickar ut om våren, hur många maskrosfrön som sprids för vinden, hur många sillar som finns i ett stort stim. Kanske är slöseriet viktigt för evolutionen? Genom slöseriet blir mutationerna fler, urvalsmöjligheterna rikare. Kanske bör vi lära av naturen när vi bygger våra samhällen. Genom att slösa med innovationer kan vi hoppas att någon gång träffa rätt. Slösaktiga samhällen uppmuntrar konsumtion. Ju mer vi konsumerar desto snabbare blir den tekniska utvecklingen. Om välståndet växer genom teknisk utveckling och handel och den tekniska utvecklingen och handeln drivs fram av vår konsumtion borde vi kanske bejaka konsumtionen snarare än kritisera den?

I början av 1900-talet slet man ut produkter, lagade dem när de gick sönder. Nuförtiden kastar vi dem när de går sönder eller blivit omoderna. Vi reparerar inte, även om många skulle vilja det. Tekniken har ett inbyggt planerat åldrande. Skrivare slutar fungera, datorer och mobiler kan inte uppgraderas. Det är irriterande, men kanske borde vi inte irriteras. Genom att göra som naturen, slösa med vår produktion får vi snabbare utveckling – men det är klart, vi får mer avfall också. Om man tror att välstånd skapas genom teknisk utveckling och handel, måste man ändå ta hand om avfallet. Hittills har vi i stor utsträckning skickat vårt avfall till fattiga länder i det globala syd. Borde vi inte sluta med det?

Jo, det borde vi, men det är inte avfallet som är problemet, utan fattigdomen i världen. Om du är född i det globala syd är finns risken att du som barn, istället för att gå i skolan, tvingas bidra till familjens försörjning genom att arbeta med vårt avfall. Enligt Steven Pinker är den långsiktiga trenden att fattigdomen i världen minskar, men det är lätt att tycka att det går för långsamt. De rika ländernas avfallshantering är egentligen inte särskilt upprörande. Den är bara ett exempel bland många på hur olika liv människor lever. Det är fattigdomen som är upprörande. Det är fattigdomen vi borde göra något åt.

Avfallshantering i Afghanistan

Teknikutvecklingen har gett Europa ett fullkomligt fantastiskt välstånd. När industrialiseringen tog sin början i Sverige i slutet av 1800-talet, flyttade människor från landsbygden och fick jobb i fabrikerna i städerna. Det var ett hårt arbete, med en arbetsvecka på 72 timmar i en slamrande fabrik, men det var ändå att föredra framför livet på landet. Arbetet på soptippen i Agbogbloshie är eländigt, men människor väljer det framför att stanna på landsbygden i norra Ghana. I vårt svenska folkhem tänker vi alltför sällan på hur bra vi har fått det och hur många människor i Asien eller Afrika fortfarande har det.

När jag ber Google AI sammanfatta Clapps bok får jag följande svar: ”Alexander Clapps bok Waste Wars belyser hur västvärldens återvinningssystem döljer en omfattande, kriminell svart marknad där giftigt avfall exporteras till utvecklingsländer. Boken hävdar att strängare miljölagstiftning i väst ökar lönsamheten för illegala nätverk att dumpa avfall i Globala södern och Östeuropa, vilket orsakar stora ekologiska och mänskliga katastrofer. Läs en recension av boken i The Guardian.” Jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Avfallshanteringen är motbjudande och behöver regleras bättre. Det gäller inte minst plasten. Kanske ska vi, som Clapp föreslår, byta plasten till återvinningsbara material som glas och papper.

Men det betyder inte att vi ska konsumera mindre. Den tekniska utvecklingen ger oss välstånd och den tekniska utvecklingen kräver konsumtion. USA:s ekonomi har på 2000-talet vuxit medan EU:s har utvecklats mycket dåligt. Tyskland befinner sig i industriell kris och den har många orsaker: Frånvaron av digitalisering, senfärdighet i utvecklingen av elbilar, en självförvållad energikris och byråkratiskt krångel. Produktivitetsutvecklingen i Europa är ett stort problem och många skyller på tungfotad reglering. Det verkar inte som om vi i EU inser vilken roll teknikutvecklingen har i våra moderna samhällen. Tyvärr borde vi väl lära av amerikanerna. De är rikare än vi.

Bo Dahlbom