Automatiserat välstånd

Aaron Bastani (2019) Fully Automated Luxury Communism

Efter Sovjetunionens fall år 1991 blev marknaden det självklara ekonomiska systemet och Francis Fukuyama berömd för sin tes att historien tagit slut. Liberalismen hade segrat. Kritiken har sedan dess vuxit mot ökad ojämlikhet och de nya miljardärernas makt och inflytande, men det innebär inte att man velat avskaffa marknaden och införa kommunistisk planekonomi. Man skyller istället på en naiv överskattning av marknadslösningar och kritiserar nyliberalismen. Man menar att vad som behövs är politisk reglering av marknaden och en mer rättvis beskattning av de rika.

Det är inte många som kallar sig kommunister nuförtiden och jag tvekade länge inför Aaron Bastanis bok Fully Automated Luxury Communism (2019). Kunde detta verkligen vara någonting? Bastani har blivit känd som arg, ung vänsterdebattör i England och han är sevärd som intervjuare på Novara Media. Boken överraskade mig. Större delen av boken är en elegant och mycket informationstät beskrivning av teknikens utveckling, men sedan övergår boken till en beskrivning av ett samhälle byggt med kommunistiska ideal, och då blir framställning mer rapsodisk och inte särskilt övertygande.

Bastani inleder med en lägesbeskrivning. Knappt hade Fukuyama förklarat marknaden som segrare förrän kapitalismen hamnade i den värsta krisen sedan 1930-talet. Finanskrisen år 2008 följdes av låga löner, låg tillväxt, Brexit, Donald Trump och ett expansivt Ryssland. Framtiden förskräcker. Mänskligheten står idag inför flera, delvis överlappande, kriser: klimathot, resursbrist, åldrande befolkningar, ett växande prekariat och teknologisk arbetslöshet. Men när vi möter dessa kriser med teknisk utveckling och automatisering kan vi, hör och häpna, skapa möjligheter för ett liv i lyx för oss alla. Bastani menar, tvärtemot Fukuyama, att historien knappt har börjat och att, som man säger, “the best is yet to come”.

Bastani skriver om den agrara revolutionen, den industriella revolutionen och den digitala revolutionen. Dessa tre revolutioner har gjort att mänskligheten tagit språng och befriat sig från olika sorters knapphet. Vi står mitt i den tredje revolutionen och frågan är bara vems intressen den ska tjäna, säger Bastani. Den tredje revolutionen kommer med automatisering och kan göra många av oss arbetslösa, men kan lika gärna ge oss alla ett liv i överflöd. Valet är vårt. Enligt Mores lag är teknikutvecklingen exponentiell, vilket gör att samhällsförändringen accelererar. Utvecklingen har varit hisnande och om den fortsätter, var hamnar vi då? Massproduktionen gör fotoceller och batterier billigare. Ju mer av solproducerad energi vi får desto billigare blir den och vi kan se fram emot en värld utan arbete och knapphet med gratis energi. Bastani skriver rappt och informationstätt. Det är lätt och roligt att läsa en skribent som förstår hur radikalt den tekniska utvecklingen förändrar villkoren för oss människor.

Bastani kan finna stöd för sin framtidsvision hos Marx, särskilt den unge Marx, som drömde om en värld i frihet, utan knapphet och tvånget att arbeta. I Marx framtidssamhälle arbetar tekniken och människorna ägnar sig åt kultur och fritid. Bastani refererar Keynes och hans framtidsfunderingar om barnbarnens arbetsliv när tekniken befriat dem från arbete. Keynes trodde att kapitalismen skulle ge oss ett sådant samhälle medan Marx, säger Bastani, insåg att kapitalismen med sitt vinstintresse skulle försöka förhindra utvecklingen. Bastani använder Peter Drucker och Paul Romer när han vill visa hur information i digitaliseringen blir det viktigaste värdet. Problemet med information är att den är lättflyktig, enkel att kopiera, varför den måste skyddas av patent och copyright eller genom monopol. Om informationen blir gratis, hur ska det då gå att tjäna pengar på den? Bastani menar att det här förblir ett olöst problem.

Huvuddelen av boken ägnas sedan åt fyra utmaningar och hur man möter dem med teknisk utveckling. Ett kapitel ägnas åt automatisering. Om den industriella revolutionen fick bönderna att lämna landsbygden för ett arbete i fabrikerna, så innebär den fortsatta automatiseringen att andelen fabriksarbetare krymper. Västvärlden har förlorat fabriksarbetare genom globalisering, men också genom automatisering. Marxister beskriver gärna industrisamhället som en konflikt mellan arbete och kapital, men vad händer när kapitalet genom robotisering på egen hand kan utföra arbetet? Hur ska människor ha råd att konsumera om de flesta är arbetslösa? Att robotar gör människor arbetslösa är inte konstigare än att traktorer en gång ersatte hästar, säger Bastani. Moravecs paradox, att det är svårare att programmera en robot än en schackspelande dator, har blivit överspelad av den tekniska utvecklingen och snart har vi inte bara självkörande bilar utan även människoliknande hushållsrobotar.

Den globala uppvärmningen kan bromsas genom att energianvändningen i de rika länderna planar ut genom effektivisering samtidigt som solceller erbjuder en förnybar energikälla som blir allt billigare. Särskilt i det globala syd kan solceller och batterier ge billig energi utan kostbar infrastruktur. I vårt kallare klimat kan vi lösa energifrågan genom passivhus och smarta energinät med batterier. Men om energin blir nästan gratis hur ska energiföretag tjäna sina pengar? Kommer de inte att motsätta sig en sådan utveckling? Det befarar Bastani och det motiverade Jeremy Rifkin att i boken The Zero Marginal Cost Society (2014) föreslå en samhällsmodell med samarbete snarare än marknadskonkurrens och kapitalism. Rifkin menade som Bastani att digitaliseringen skapade ett överflöd. Internet gjorde att det mesta blev gratis genom delning. Men delningsekonomin har förvandlats till gigekonomi och kapitalismen består.

Jordens resurser är ändliga och snart är det slut på koppar, litium och fosfor. Bastani sätter sitt hopp till gruvindustrins expansion till rymden. Det finns gott om mineraler på asteroiderna och flera företag och länder förbereder sig på att utvinna dem. Men det finns två problem, säger Bastani. Om gruvindustrin expanderar ut i rymden kommer tillgången på mineraler att bli i det närmaste oändlig och hur ska företagen då tjäna pengar på utvinning? Beror inte vinsterna på att det råder knapphet? Det verkar som om Bastani på något märkligt sätt lyckas bortse från kostnaderna för utvinning i rymden. Sedan irriterar det Bastani att skattebetalarna betalat rymdindustrin medan privata företag skördar vinsterna ungefär på samma sätt som Internet utvecklats för statliga pengar för att sedan ge techmiljardärerna vinster. Den senare kritiken av techindustrin gjorde innovationsforskaren Mariana Mazzucato berömd men är väl bara ett exempel på framgångsrik privat-offentlig samverkan. Så byggdes framgångsrika företag som Ericsson, Saab och Asea i Sverige på 1900-talet med statliga medel.

Den tredje krisen som Bastani diskuterar är den åldrande befolkningens växande behov av hälsotjänster. Här är det genetiken som räddar oss. Bastani skriver om Watson och Crick, om HUGO och allt billigare gensekvensering, och om hur man med ett blodprov kan upptäcka cancer innan den bildar tumörer. Framtidens hälsovård är förebyggande. Bastani skriver om CRISPR och om hur genredigering kan göra att vi undviker sjukdomar. Han återger den dystopiska framtidsskildringen i filmen Elysium med Matt Damon och varnar igen för en framtid där kapitalismen, för att tjäna pengar, gynnar en elit och gör tjänster knappa som inte behöver vara det. Han illustrerar ojämlikheten i dagens samhälle genom att påminna om treåringen Alan Kurdi, död i september 2015, på en strand i Turkiet, samtidigt som Elon Musk firade triumfer med SpaceX.

Den agrara revolutionen handlade om produktionen av livsmedel. Jordbruket gav oss tillgång till livsmedel vilket gjorde att vi människor kunde expandera och uppfylla jorden. Vi konsumerar idag mer än jorden ger och tar för oss på andra arters bekostnad. Särskilt tär köttproduktionen på jordens resurser samtidigt som allt fler ifrågasätter den moderna köttindustrin. Det industriella jordbruket på 1900-talet innebar växtförädling och användning av konstgödsel. Bastani skriver om Norman Borlaugs pionjärarbete med utvecklingen av bättre vete och ris. I framtiden tror Bastani att livsmedelsproduktionen kommer att bli ännu mer kunskapsbaserad. Han skriver om företag som utvecklar kött- och mejeriprodukter i laboratorier och tror på en framtid med en livsmedelsproduktion genom syntetisk biologi.

Bastanis bok publicerades år 2019, vilket innebär att den kom före ChatGPT och Bastani skriver därför om automatisering med robotar, men inte särskilt mycket om artificiell intelligens. Idag handlar diskussionen om vad AI-utvecklingen kommer att betyda för arbetsmarknaden, men tyvärr hörs sällan den sortens åsikter som Bastani framför. Det är uppfriskande att läsa om hur den tekniska utvecklingen kan befria oss från arbete snarare än göra oss arbetslösa, hur man kan se positivt på den tekniska utvecklingen snarare än som ett hot mot status quo. Däremot är det inte roligt att läsa Bastanis funderingar om hur det arbetsbefriade samhället ska utformas. Texten som beskriver framtidsvisionerna med grund i teknikens utveckling är kvick, informationstät och spännande. När Bastani ska göra politik blir han tungfotad, omständlig och trist.

Klimathotet kan inte mötas genom en mer ekologisk livsstil, genom lägre tillväxt och en reträtt från den moderna tekniken. Tvärtom, säger Bastani, genom teknikutveckling kan vi få en klimatsmart värld med överflöd. Det överflödssamhälle han vill se är ett samhälle med en stor offentlig sektor, ett alternativ till nyliberalismens samhälle med privatisering och outsourcing. Privatisering, hävdar han, ger inte mer effektivitet utan är bara ett sätt att göda eliten. Offentlig kollektivtrafik och offentlig hälsovård är mer effektiv än privat, men framför allt är den offentliga hälsovården mer jämlik. Vi vill ha vård efter behov, inte en värld där de rika genom genredigering ger sina barn fördelar och upphäver tesen att människor är födda lika. När marknaden dominerar får vi bränder som den i hyreshuset Grenfell Tower.

Bastani vill se tre politiska initiativ: kommunal protektionism, ett offentligt banksystem och ett system av offentliga tjänster. Istället för att alltid låta upphandlingar gå till de billigaste leverantörerna vill han favorisera lokala, arbetarägda företag, som drivs av förnybar energi eller levererar biodynamiska produkter. Företag kräver finansiering och Bastani vill se ett bankväsende som särskilt gynnar lokala, arbetarägda företag. Välfärdstjänster ska levereras av det offentliga och Bastani framhåller det brittiska hälsovårdssystemet (NHS) som förebild. Välfärdstjänsterna borde omfatta, säger han, förutom hälsovård, även utbildning, rättshjälp, bostäder, livsmedel, transporter och information. Dessa tjänster ska vara gratis och ges efter behov. Privata alternativ ska finnas, till exempel på bostadsområdet, men intresset för dem kommer med tiden att minska.

Offentliga välfärdstjänster är att föredra framför allmän basinkomst, säger Bastani. Det finns en anledning till att den senare föreslagits av nyliberaler som Milton Friedman och Friedrich Hayek. Med allmän basinkomst kan man försäkra sig om att människor, även om de blivit arbetslösa i automatiseringen, har pengar att köpa för på marknaden och därför kan fortsätta att ge företagen vinster. Med offentliga välfärdstjänster kan du istället förverkliga ett samhälle där livets nödtorft, sådant som boende, utbildning och hälsovård blir mänskliga rättigheter snarare än tillfällen för företag att tjäna pengar.

Vi känner igen Bastanis överflödssamhälle med stor offentlig sektor, reglerad finansmarknad och inslag av protektionism. Det är en extrem version av Sverige på 1970-talet och ännu mer än det samhället lider Bastanis förslag av två svagheter. Det ger individen för lite frihet och det hämmar näringslivets utveckling. När samhällen blir rikare vill människor bestämma mer över sina liv. De liberala fri- och rättigheterna blir viktigare. Det måste finnas alternativ, handlingsutrymme, i det goda samhället. Samhället blir rikare genom att näringslivet utvecklas, genom att tekniken utvecklas, och det kräver avreglering. Man kan argumentera för att avregleringen gick för långt på 1980-talet men om vi vill ha den teknikutveckling Bastani skriver om kan vi inte gå tillbaka till 1970-talet.

Många länder började på 1980-talet, under inflytande av nyliberalismen, pröva alternativ till den offentliga skolan, men Sverige var det enda land som tillät vinstgivande företag att driva skolor. Tanken var att genom privatisering få mer innovation i vård, skola och omsorg, effektivare processer och mer verksamhetsutveckling. Medan det privata ICA har tagit marknadsandelar och är mycket lönsamt har det kooperativa Coop gått igenom den ena krisen efter den andra. Kanske kunde man genom privatisering få mer ICA i vård, skola och omsorg?

Nu verkar opionen i Sverige vara överens om att marknadsexperimentet har misslyckats. Många menar att man inte ska tjäna pengar på välfärdstjänster, på vård, skola, omsorg. Det är naturligt, säger man, att tjäna pengar på läkemedel, men inte att tjäna pengar på läkare. En anledning till denna skillnad är att läkemedelsindustrin hela tiden måste utveckla nya läkemedel medan vård, skola, omsorg i det allmänna medvetandet inte förknippas med utveckling. Digitaliseringen av skolan rullas nu tillbaka och man vill ha skolan ska bli som den en gång var. Men även den svenska skolan kommer naturligtvis så småningom att digitaliseras, inte minst genom kunskapsverktyget artificiell intelligens. För att inte tala om hälsovården. Man kan förstå om människor i och utanför vården känner skepsis inför de upprepade försöken att införa gigantiska journalsystem, men samtidigt måste man se hur mycket AI kommer att betyda för framtidens förebyggande hälsovård. I ett ojämlikt samhälle, där några har mer än andra, och livet blir allt mera värdefullt, kommer hälsa att bli en allt viktigare konsumenttjänst på marknaden.

Bastani gör misstaget att inte fundera särskilt mycket över hur teknisk utveckling blir möjlig trots att hans framställning handlar om det överflöd som skapas av teknisk utveckling. Anledningen till att Sovjetunionen stagnerade medan USA expanderade var att kommunismen inte var särskilt bra på att främja teknisk utveckling. Nyliberalismens genombrott på 1980-talet var insikten att utveckling krävde avreglering. När Reagan och Gorbatjov träffades var det två samhällssystem som möttes. Sedan kan man tycka att avregleringen gick för långt, att beskattningen av kapitalinkomster borde öka, men vi prövar oss fram, medvetna om att förutsättningarna för samhällsbygget förändras, men hela tiden med insikten att utveckling kräver marknad.

Det finns mycket att anföra mot Bastanis politiska förslag, men protektionismen är särskilt bekymmersam. Frågan aktualiseras i ett intressant samtal om situationen i USA mellan två australiensare, Alan Kohler och Justin Wolfers. Wolfers som är ekonomiprofessor på universitet i Michigan förklarar varför Australien och USA är så innovativa med att de byggts av invandrare. Om du är beredd att packa din väska och resa över havet för att börja ett nytt liv är du troligen rätt innovativ, säger Wolfers. En fördel med nyliberalismen var dess vurm för frihandel och öppna gränser. Adolf Hitler, säger Wolfers, gjorde Tyskland till ett land i där ingen ville leva, allra minst judar. Tyskland, som en gång var Europas kreativa centrum, har ännu inte återhämtat sig. Donald Trump håller på att göra något liknande med sina immigrationslagar och visumregler för utländska studenter. På bara några år kan han för lång tid förstöra det som en gång gjorde Amerika stort och framgångsrikt.

Tekniken tar genom automatisering över arbetsuppgifter som tidigare utfördes av människor. Industrialiseringen automatiserade hantverket som tidigare hade dominerat produktionen av livsmedel och varor. Digitaliseringen innebar ytterligare automatisering av produktionen, men i tillägg automatiserades även tjänster, inte minst handeln. Automatiseringen av produktionen ledde till en fantastisk ökning av utbudet av varor och automatiseringen av tjänsterna har på samma sätt inneburit en enom ökning av konsumtionen av såväl varor som tjänster.

AI fortsätter automatiseringen av produktion och tjänster men kommer också att automatisera kunskapsarbetet. Jurister, läkare, lärare, ekonomer, socionomer och programmerare kommer att se sina jobb förändras och allt fler arbetsuppgifter tas om hand av tekniken. Digitaliseringens viktigaste yrkesgrupp, programmerarna, som ofta fått vara ett mått på digitaliseringen och som länge varit ett bristyrke, är nu hotad. Diskussionen har redan varit livlig om hur programmerarna kommer att förlora jobben.

Arvind Narayanan och Sayash Kapoor skriver tillsammans en blog om AI, AI as Normal Technology. Nu har de skrivit ett inlägg, “Why AI hasn’t replaced software engineers, and won’t”, som har väckt uppmärksamhet. Under våren 2026 har många företag sagt upp programmerare med hänvisning till att AI tar över. Oracle, till exempel, sade upp 5000 av sina indiska programmerare med en sådan motivering. Narayanan och Kapoor ifrågasätter den motiveringen och ger exempel som visar att anledningen till uppsägningarna i många fall varit en annan. Oracles uppsägningar sägs i själva verket bero på att man behövde pengar till sin AI-satsning.

Narayanan och Kapoor hävdar att programmerare i allmänhet ägnar allt mindre tid till programmering och mer tid till kravspecifikation, leverans och underhåll, dvs mer tid till förhandlingar med kunden. Om detta är sant kommer det naturligtvis att bli ännu mera sant när AI tar hand om den rena programmeringen. Hur många programmerare som då behövs är svårt att förutsäga, men digitaliseringen kommer troligen att innebära ungefär detsamma som en gång industrialiseringen. Det visade sig inte finnas någon måtta på vad maskiner kunde användas till att tillverka. På liknande sätt kommer digitaliseringen säkert att breda ut sig och skapa jobb för programmerare, även om mycket av programmeringen kommer att göras av AI.

Om automatiseringen befriar oss från att arbeta eller ger oss nya arbetsuppgifter är inte lätt att säga. Hursomhelst kommer automatiseringen att innebära att välståndet i världen växer. Hur välståndet fördelas är den stora framtidsutmaningen. Bastanis förslag riskerar att hämma den vidare utvecklingen och bör därför undvikas. Om det växande välståndet gör att vi kommer att arbeta mer eller mindre är väl upp till oss själva och beroende av vad vi väljer att kalla arbete. Är det arbete när jag läser Bastani och skriver en text om boken?

Bo Dahlbom