AI och skolan

Teknikens utveckling är avgörande för hur det ska gå för oss människor. Vi lever i samhällen som är byggda av teknik. Teknikutvecklingen blir med tiden bara mer betydelsefull. Om politik en gång handlade om krigföring, handlar politiken numera om teknisk utveckling. Hur ska vi bäst åstadkomma den, förhålla oss till den, organisera den? Även krigföring handlar allt mer om teknikutveckling. När tekniken och vetenskapen utvecklas förändras villkoren för människor. Hur ska vi förhålla oss till dessa förändringar? Ska vi förbereda oss för dem, ta initiativ till dem? Det är väl inte självklart att ny teknik alltid är till det bättre? Ska vi värja oss mot förändringarna genom att inte alltid använda den nya tekniken, genom att inte ta del av de senaste vetenskapliga rönen?

Tekniken utvecklas och tekniken används. Användningen innebär affärsmöjligheter. De företag som utvecklar tekniken kanske inte finner den avgörande användningen. Ofta är det svårt att på förhand säga hur en viss teknik kan komma att användas. Just nu riktas vårt intresse för teknikutveckling till AI och frågorna är många. Hur ska Europa hantera det försprång USA och Kina har i AI-utvecklingen? Kommer AI att ta jobben ifrån oss? Kommer energipriserna att stiga när allt fler och större datacenter byggs? Borde inte utvecklingen av AI regleras så att tekniken inte utmanar mänskligheten? Borde inte användningen av AI regleras så att tekniken inte hamnar i orätta händer? Utvecklingen av AI görs i rasande tempo och till mycket stora kostnader. Ändå är det inte självklart hur AI ska användas.

Under 1970-talet växte motståndet mot kärnkraft i Sverige och 1980 års folkomröstning resulterade i att kärnkraften skulle avvecklas. Nu planerar Sverige åter för ny kärnkraft. Utvecklingen av AI görs i stora datacenter och i USA växer motståndet mot byggandet av datacenter. Det amerikanska motståndet mot AI påminner om det svenska motståndet mot kärnkraft. Under IT-boomen på 1990-talet var det många som var entusiastiska för digitaliseringen. Stämningen återgavs i den skrift som IT-kommissionen gav ut år 1994, ”Vingar åt människans förmåga”. På senare år har kritiken av Internet och digitaliseringen vuxit. Man har ifrågasatt de digitala jättarnas dominans, deras övervakning, affärsmetoder och algoritm-styrda annonsering. Francis Fukuyama menar att populismens popularitet beror på Internet och Timothy Snyder hävdar att användningen av Internet gör oss till fascister. Men, handen på hjärtat, vad skulle vi göra utan Internet?

Kritiken av digitaliseringen har fått föräldrar i stora delar av världen att vilja förbjuda mobiltelefoner i skolan och sociala medier för barn och unga. I flera länder har man redan infört, eller står i begrepp att införa, sådana förbud. Förbuden uttrycker den vanmakt många föräldrar känner inför de nya mobiltelefonerna med sina appar. Många reagerar på de stora tech-företagens cyniska manipulation av barn och unga. Sociala medier började som en teknik för kontakt med släktingar och vänner och förvandlades med annonser snabbt till enkel underhållning. Föräldrar ser sina barn bli helt beroende av sina mobiltelefoner. De leker inte längre, gör inte sina läxor, försakar sin sömn. De scrollar bara på sina telefoner, helt beroende av den enkla underhållning som där erbjuds.

Jonathan Haidt driver en kampanj mot sociala medier på webbplatsen After Babel. I boken The Anxious Generation (2024) anklagade han sociala medier för tonåringarnas ängslighet, men nu har han breddat och skärpt kritiken. I april 2026 talade han inför jublande åhörare på TED. Han pläderade för vad han kallar “teknikskepticism” och menar att barn och ungdomar bör hållas borta från Internet. Människor är, säger han, ultrasociala. Vi vill vara med andra, vi lär oss av varandra, och när vi lär oss är det viktigt att kroppen är med. Om Haidt hade bott i Europa hade hans teknikpessimism fått större gensvar. EU tillämpar sedan början av 2000-talet en försiktighetsprincip när det gäller nyheter: nya läkemedel, nya genetiska metoder, nya kemiska ämnen, ny teknik. Försiktighetsprincipen har bland annat resulterat i reglering av såväl digitalisering som AI.

Haidt använder Sverige som exempel. Här nappade vi tidigt på idén om en dator till varje elev och i förskolans läroplan fanns krav på digitala verktyg. Men vi har ändrat i läroplanen och börjat gå ifrån datorer i skolan. Liberalerna som har drivit skolpolitiken i den borgerliga regeringen vill gå “från skärm till pärm”. Haidt vill särskilt skydda barnen på lågstadiet. De ska helt enkelt inte ha tillgång till Internet, till YouTube, säger han. Vi ska inte experimentera med våra barn, säger Haidt. Innan vi vet att den nya tekniken är ofarlig, ska vi vänta med att göra den tillgänglig. Nu vet vi vad sociala medier gör och därför ska vi hålla dem borta från våra barn. Han får några snabba frågor av moderatorn Sal Khan, grundaren av Khan Academy, som håller med Haidt, även om han i andra sammanhang talat sig varm för användningen av digitala plattformar och AI i utbildningen.

Sophie Winkleman undrar i ett inlägg på Haidts After Babel “Why Did We Let Big Tech Take Over Education?” och svaret är väl givet. För att vi tyckte att det var självklart för skolan att följa med i den tekniska utvecklingen. Winkleman hävdar istället, med stöd av forskare i neurologi och psykologi, att barnen för att utvecklas behöver hållas ifrån den senaste tekniken. De måste lära sig krypa innan de kan gå, hävdar hon. Skolan borde, för barnens utvecklings skull, påminna lite om ett kloster, vara en plats där samhällsutvecklingen inte syns. Men varför skulle skolan inte utvecklas tillsammans med det övriga samhället? Varför skulle skolan stanna i 1900-talets skola?

Peter Leyden har en helt annan uppfattning om digitaliseringen. Han skriver om digitalisering och AI på Substack. Jag läser honom på Freethink där han bland annat undrar “What if you could start civilization over with AI?”. Han använder skolan som exempel på vad det skulle innebära att med AI göra om samhället i grunden. Det innebär inte att diskutera vilken roll AI ska ha i dagens skola, hur examinationen ska utformas, om eleverna får använda AI i sina hemuppgifter. Nej, istället innebär det att dra upp riktlinjerna för en helt ny skola. Med AI kan varje elev få en egen lärare.

Dagens skola utformades i den industriella revolutionen, säger Leyden, och liknar på många sätt ett löpande band med återkommande kvalitetskontroll som försäkrar att den slutliga produkten är förberedd för arbetslivet. En lärare har ansvar för 20-30 elever av vilka några är uttråkade, några hopplöst efter, och de i mitten förhoppningsvis mottagare av undervisningen. Pedagogen Benjamin Bloom visade på 1980-talet att om man gav någon av de sämst presterande eleverna en egen lärare så skulle eleven förvandlas till högpresterande. Samhället har inte råd att ge alla elever en egen lärare, men med artificiell intelligens blir det möjligt. En skola med AI behöver lärare, säger Leyden, men med AI har lärarna fått en hjälplärare till varje elev, en hjälplärare som följer eleven genom livet, i skolan och på fritiden, lär sig allt om eleven och kan hjälpa och stödja henne i lärande och utveckling.

Å ena sidan har vi en kritik av digitaliseringen och AI som vill bevara en traditionell skola utan den nya tekniken. Å andra sidan har vi ett bejakande av digitaliseringen och AI som ser möjligheter att med den nya tekniken förverkliga en helt annan skola. Frågan handlar om hur vi ska förhålla oss till den tekniska utvecklingen. Kanske gör vi rätt i att idag förbjuda mobiltelefoner i skolan och sociala medier för barn, men det kan knappast vara annat än en tillfällig åtgärd. Det verkar inte vara en förnuftig metod att hantera teknikutvecklingen. Om man inte är nöjd med tekniken borde man väl försöka göra den bättre?

Mobiler och datorer i skolan med tillgång till Internet kan användas för utbildning men de kan också användas till enkel underhållning. När skolan misslyckades med att digitalisera utbildningen kom mobilerna att användas av eleverna för enkel underhållning. För att komma tillrätta med detta förbjuds nu mobilerna i skolan. Haidt och många med honom menar dessutom att sociala medier mer allmänt har bidragit till att förstöra barns och ungdomars sociala umgänge, självuppfattning och psykiska mående. Därför vill de åldersbegränsa sociala medier för att, som man säger, ge barnen barndomen tillbaka.

Man vill förbjuda sociala medier för unga eftersom man gett upp försöken att påverka företagen så att de förändrar tekniken, gör den mindre beroendeskapande, mindre inriktad på enkel underhållning. Företagen levererar en tjänst som politiken reglerar genom att införa åldersgränser för användarna. Man anser att barnen har viktigare ting att ägna tiden åt än ständig underhållning och man ser inget bättre sätt att förhindra detta än genom förbud. Ungefär som vi begränsar ungdomars tillgång till berusningsmedel vill vi begränsa tillgången till sociala medier. Vi gör det av omtanke, för ungdomarnas eget bästa.

Man kunde önska att dagens politiker var lika kunniga som Peter Leyden om den nya tekniken och tog den på lika stort allvar. Då skulle de kunna formulera en politik för AI-samhället med en vision av vad det skulle innebära att använda AI i utbildning, hälsovård, förvaltning, transporter, ja överallt i ett framtida samhälle. Den visionen kunde sedan tjäna som underlag när man reglerade teknikanvändningen och den skulle knappast leda till den sortens förbud som vi nu ser gå som en våg över världen.

Bo Dahlbom