Quid pro quo

Marknaden är en fantastisk motor för utveckling, ekonomisk tillväxt, innovationer. Tänk på vad svenskarna åt och hur de klädde sig på 1800-talet när mat och kläder var något man producerade själva. Jämför med vad vi äter och hur vi klär oss idag när mat och kläder bjuds ut på en global marknad.

När man vill se mer av marknad på områden som idag domineras av offentliga monopol, till exempel utbildning och sjukvård, är det för att man även där skulle vilja se en liknande utveckling från primitiv knapphet till avancerat överflöd.

Jag läser Lars Magnussons lilla bok Vad är marknaden? (2006) och förvånas över att nästan ingenting sägs om marknadens roll som motor för utveckling. För Magnusson, ekonomhistoriker i Uppsala, är marknaden en princip för fördelning av resurser.

På några få sidor ger han oss en spännande inblick i marknadens komplexa historia. Han visar hur olika marknaden har beskrivits av historiker, samhällsvetare och ekonomer och hur teorierna om marknaden ständigt utvecklas och fördjupas.

Ett av kapitlen, med rubriken ”Begär och åtrå”, handlar om varför vi konsumerar. I det gamla bondesamhället var marknaden ett lustfyllt avbrott i en grå vardag. Man såg fram till marknaden med självklar förväntan. Idag måste vi snarare fråga oss varför vi fortsätter att konsumera när vi redan har allt. Är det för att vi är det vi konsumerar, för att konsumtionen visar vår tillhörighet till en viss grupp?

Eller kanske finns ett enklare svar på frågan varför vi konsumerar: Vad skulle vi annars göra? Från att ha varit ett marginellt fenomen, en gång om året eller en gång i månaden, i ett samhälle dominerat av självhushåll, har marknaden vuxit till att snart prägla hela vår tillvaro.

Allt vi gör, gör vi med artefakter, och artefakterna köper vi på marknaden. I allt större utsträckning handlar det om tjänster, innehåll, som vi konsumerar på nätet. Att ägna sin tid åt idéer som jag gör eller lyssna på musik, att surfa, twittra eller använda Facebook, är att konsumera.

För ekonomer är marknaden ett ekonomiskt system, för organisationsteoretiker är den ett system för arbetsdelning, men för statsvetare som Charles Lindblom är den framför allt en samhällsform. Hans lilla bok om marknadssamhället, The Market System (2001), är en imponerande, detaljrik analys av marknaden som system för koordination och samverkan. Där andra samhällssystem använder auktoritära metoder för koordinering löser marknaden uppgiften genom ömsesidig anpassning utan någon central beslutsfunktion.

Även om det funnits och finns marknader i många auktoritära samhällen är marknaden som samhällssystem en västerländsk uppfinning. Lindblom ser idén om marknaden växa fram hos Newton i hans mekaniska planetsystem, hos Smith i hans ekonomiska teori, i Darwins lära om arternas utveckling genom ömsesidig anpassning, och hos Freud i hans dynamiska medvetande. Vi kan glädja oss åt att leva i en tid när stora delar av livet präglas av ömsesidig samverkan snarare än maktens kommandon.

För Lindblom är marknaden ett samhällssystem snarare än ett ekonomiskt system. Det hindrar honom inte från att betona marknadens roll som motor i den ekonomiska utvecklingen. Marknaden är inte en ”gigantisk loppmarknad” för fördelning av resurser i ett samhälle. Nej, genom sina viktigaste aktörer, entreprenörerna och deras företag, bestämmer marknaden vad som kommer att tillverkas, och därför hur samhället kommer att utvecklas.

Lindblom ger oss en god beskrivning av marknadens styrkor: frihet, entreprenörskap, innovationer, effektivitet och utveckling. Vi lever i en tid när marknaden växer, när planekonomin och de enskilda staterna är på reträtt. Även om vi irriteras av Bryssels ibland klåfingriga reglerande, måste vi kunna se det positiva i en process som innebär marknadens utbredning i Europa. Brexit är en irriterande, men förhoppningsvis tillfällig, störning i denna process.

Den europeiska unionen var från början ett fredsprojekt. Den gemensamma marknaden, det ekonomiska beroendet av varandra, skulle göra framtida krig omöjliga. Nu hotas Europa av splittring igen och nationalistiska röster höjs mot marknaden. Jag kommer att tänka på hur Jared Diamond beskriver situationen för stenåldersfolken på Nya Guinea där man riskerar livet så snart man lämnar den egna byn. Marknaden är en fredsmäklare. I stället för att slå ihjäl en främling försöker du sälja något till honom.

Även om Lindblom är angelägen om att vi ska förstå hur fantastisk marknaden är som samhällsprincip, hindrar det honom inte från att ägna merparten av boken till att identifiera och diskutera marknadens brister och begränsningar.

Han diskuterar negativa spridningseffekter, miljöförstöring, ojämlikhet, hänsynslösa företagare och visar hur marknaden själv inte kan komma till rätta med dessa brister. Marknaden kräver reglering, men när den regleras väl är den trots allt överlägsen alla andra samhällssystem.

Alternativet till marknaden är ett planekonomiskt samhälle, en byråkrati, dominerad av regler och planering. Det är inte svårt att visa på alla bristerna i ett sådant samhälle: misshushållning, ekonomisk stagnation, korruption, förtryck.

Därför kanske det förvånar att inse att ett vanligt företag är en sådan byråkrati, en planekonomi. Ansvarsområden och arbetsuppgifter fördelas genom centrala beslut. Den moderna marknaden uppmuntrar konstigt nog sådana planekonomiska enklaver. Det är företagen som ger marknaden dess kraft, men samtidigt gör företagen vad de kan för att försöka kontrollera marknaden.

Så innehåller marknadssamhällen och deras näringsliv både planekonomi och marknad och den moderna staten har en viktig roll i att försvara marknaden mot en av dess mäktigaste fiender – de stora företagen. I industrialismens barndom var det stora oljebolag och banker som genom monopol och karteller försökte bemästra marknaden. Idag ser vi samma tendenser hos de stora Internetföretagen.

Företag som Apple, Google och Facebook har en viktig roll i att uppmuntra och introducera innovationer på den globala marknaden. Samtidigt vill de kontrollera marknaden och gör vad de kan för att hindra uppstickare från att hota deras positioner. Blir de alltför mäktiga kan de mycket väl se till att den innovativa kraften i digitaliseringen avtar.

Marknaden är en fantastisk motor för innovationer och utveckling. Den måste regleras, men liksom demokratin behöver den framför allt ständigt försvaras. Det är de många tävlingarna som formar idrotten, väcker människors intresse, får oss att träna och vilja prestera. Det är konkurrensen om läsarna, lyssnarna, tittarna som driver skribenter och artister att öva, göra om, försöka slå sig fram. Det är marknaden som får innovatörer att lösa problem, testa sina lösningar, designa och paketera dem till produkter och tjänster för konsumtion. Utan konkurrens, utan marknader, utan möjlighet till framgång, till avsättning av produkter och tjänster, till nyföretagande, stannar utvecklingen.

På marknaden gäller principen ”quid pro quo”, eller på svenska ”något för något”. På marknaden gör man rätt för sig. ”Den som inte arbetar, ska inte heller äta”, brukade bönderna säga i mina hemtrakter. Så resonerar vi inte längre i 2000-talets välfärdssamhälle och tack och lov för det. Det hindrar inte att ”quid pro quo” är en princip som räcker rätt långt som rättesnöre för livet även i detta samhälle.

Bo Dahlbom
aktivering.se

Posted in Strunt