Delningsekonomi

Arun Sundararajan (http://oz.stern.nyu.edu/) är en auktoritet på delningsekonomin. Han forskar, skriver, föreläser och kommenterar alla möjliga aspekter av denna nya företagsform och det är alltid givande att lyssna på honom. Nu har han skrivit en liten introduktion, The Sharing Economy (2016), som ger en både detaljrik och översiktlig bild av delningsekonomins möjligheter och utmaningar.

Sundararajan börjar med att diskutera vad som väl är grundfrågan om delningsekonomin. Har vi här att göra med ett alternativ till marknaden? Innebär delningsekonomin att vi snarare delar varor och tjänster än köper och säljer dem?

När begreppet först introducerades var det för att beskriva ett utbyte av varor och tjänster mer grundat i gemenskap och samarbete, ett gåvoekonomiskt alternativ till den moderna marknaden. Genom Uber och Airbnb har i stället det marknadsmässiga kommit i förgrunden och delningsekonomin har kritiserats för att bara vara ett sätt att introducera olagliga affärsmetoder.

Fokus har i stället förskjutits till att handla mer om delningsekonomin som alternativ till 1900-talets anställningsform. Företagen med sina anställda ersätts av digitala plattformar där kunder kan efterfråga tjänster som levereras av frilansare, egna företagare, egenanställda. Plattformen bidrar med att garantera transaktionerna en viss trygghet, men tar varken ansvar för leverantörer eller kunder.

Delningsekonomin utmanar såväl arbetsmarknadens parter som den statliga regleringen av arbetsmarknaden och handeln med tjänster. Det är viktigt, menar Sundararajan, att man ger delningsekonomin en chans att utvecklas och låter nya regelverk växa fram som värnar arbetsrätten utan att kväva värdefulla innovationer i tjänstesamhällets organisering.

Delningsekonomin erbjuder en ny form av företagande, i vilken digitala plattformar spelar en nyckelroll. Sundararajan kallar den “crowd-based capitalism” och menar att den på vissa områden kommer att ersätta den gamla formen, “corporate capitalism”. Men hur många områden det handlar om och hur stor omfattning denna nya form av företagande kommer att få är inte lätt att säga.

De många exempel vi hittills har sett på områden som boende (Airbnb, Workaroud, etc.), transporter (Uber, Lyft, Didi, etc.) och frilansarbete (Mechanical Turk, TaskRabbit, Universal Avenue, etc.) kommer snabbt att kompletteras med områden som fastighetsmäkling, hälsovård och energi. Självstyrande bilar och användningen av 3d-skrivare kommer också att öka de nya företagsformernas betydelse.

Sundararajan visar hur de digitala plattformarna är en förutsättning för en mer omfattande delningsekonomi. Med några snabba penseldrag beskriver han hur en kontorsteknik stöptes om och fick en huvudroll på konsumentmarknaden, hur sakernas Internet och additiv tillverkning nu förvandlar den gamla industrin och hur bitcoin erbjuder en framtida finansvärld utan banker.

Han påminner om att urbaniseringen bidrar till att vänja oss vid mer kollektiva, gemensamma lösningar. I de trångt bebodda städerna vänjer vi oss vid att dela resurser, men det är en delningsekonomi på marknadens villkor. Städernas gemenskap mellan främlingar kräver formell reglering.

De digitala plattformarna möjliggör öppna samarbeten över de gamla organisationsgränserna. Plattformarna sänker transaktionskostnaderna och ökar konkurrensen. De introducerar marknadslösningar i en tidigare mer sluten, hierarkiskt organiserad, företagsvärld. Med den sorts blockkedjeteknik som bitcoin använder sig av behövs inte längre någon centraliserad kontroll.

Men Sundararajan tror inte att vi är på väg mot en värld av decentraliserade marknadslösningar. På samma sätt som Google, Facebook och Amazon genom att erbjuda överlägsna, globala tjänster, idag dominerar Internet kommer vi att se plattformsföretag växa fram och komplettera mer decentraliserade lösningar.

1900-talet fick mycket av sin form av storföretag och massmedia: propaganda eldade massorna, med reklam byggdes konsumtionssamhällets starka varumärken, radion och televisionen skapade samhörighet och genom att lyfta fram olyckor och katastrofer gav oss nyhetsmedia en dystopisk världsbild.

Internet är också en sorts massmedium, massornas medium. Internet ger röst åt var och en av oss och gör det enklare för oss att medverka i samhälle och näringsliv. Den arabiska våren visade tyvärr att det krävs mer än så för att rå på mer traditionella maktstrukturer. Det är också svårt att se delningsekonomin som ett mer varaktigt hot mot marknaden eller de moderna företagen.

Även om de stora monopolföretagens tid inte är över kan vi se fram emot en öppnare, plattare värld med större möjligheter för oss alla att delta. Utbudet av varor och tjänster kommer med delningsekonomin att bli mer mångfaldigt med lokala initiativ, innovativa lösningar och ett mer effektivt utnyttjande av alla slags resurser.

Kanske är det den sista aspekten som är mest intressant. Delningsekonomin innebär en mer effektiv resursanvändning. Någon tillhandahåller en tjänst som gör det möjligt att använda resurser utan att äga dem, eller genom att inte begränsa användningen till ägandet.

Sundararajans bok om delningsekonomin är både välskriven, väl organiserad och rik på detaljer. Den avslutade diskussionen om olika sätt att genom reglering bevara något liknande dagens anställningsvillkor är både idérik och klok. Ändå lämnar mig läsningen en smula besviken. Är detta allt? Innebär inte delningsekonomin större förändringar än så här?

Jo, det tror jag. Men det är inte delningsekonomin utan digitaliseringen som är det intressanta. Det är de digitala plattformarna som gör möjlig den effektiva användningen av resurser. Alla andra aspekter är mindre viktiga – alternativet till marknad, att vi börjar lita på främlingar, hur delningsekonomin ska regleras, vilken sorts arbetsmarknad den skapar. Allt det är mindre intressant än digitaliseringen.

De digitala plattformarna förändrar vår resursanvändning. De möjliggör en ny sorts företagande med digitala plattformar som bas. Plattformarna är det nya kapitalet, 2000-talets maskiner. Uber är inte intressant som exempel på delningsekonomi utan på kraften i de digitala plattformarna. Uber är i själva verket bara ett taxiföretag som insett digitaliseringens möjligheter.

Sundararajan tror på möjligheten av lokala konkurrenter till företag som Uber. Taximarknaden är ju ändå lokal. Men företag som Uber driver på globaliseringen i en värld där globala plattformar blir allt viktigare för att öka kontakter och bidra till en mer sammanhängande värld.

Genom digitalisering gör vi användningen av det samhälle vi byggde på 1900-talet smartare. Vi bygger in tjänster i samhället, gör samhället intelligent. I stället för att bygga fler lokaler och bostäder, använder vi de lokaler vi redan har på ett intelligentare sätt. Vi använder fordon, maskiner, fabriker, arbetskraft, ja, all sorts infrastruktur på ett helt annat sätt.

Men det är inte delningsekonomin utan snarare digitaliseringen som är den avgörande möjliggöraren i denna resurseffektivisering. När tjänster digitaliseras blir fordon, maskiner och lokaler tillfälliga medel, oundgängliga men utbytbara. När skolan, sjukvården, myndighetsutövningen, handeln, forskningen och marknadsföringen flyttar ut på nätet, förlorar lokalerna sin makt över vårt sätt att organisera samhället.

Den pågående digitaliseringen förändrar arbetsplatsernas utformning. Gårdagens slutna kontorskorridorer blir öppna aktivitetsbaserade miljöer. När arbetsplatser blir digitala förändras vår syn på användningen av lokaler och vi utvecklar en mer förnuftig och resurseffektiv användning.

I denna process blir sådana ägodelar som förr var viktiga mindre intressanta. Det är användningen, tjänsterna, upplevelserna som intresserar oss. Det betyder att vi kan börja dela fordon, lokaler, maskiner och annan infrastruktur, i mycket större utsträckning än tidigare. Vi kan kalla det delningsekonomi om vi vill, så länge vi inser att vår syn på äganderättens betydelse inte har förändrats. Delningsekonomin handlar bara om vad det är som är viktigt att äga.

Den som äger jord, råvaror, fastigheter eller maskiner har tillgångar, men värdet av tillgångarna är beroende av om och hur de kan brukas. Digitaliseringen ökar dramatiskt möjligheterna att göra tillgångar tillgängliga på marknaden och ökar därigenom deras värde. Samtidigt ökar naturligtvis konkurrensen, vilket kan innebära att värdet sjunker. Med Uber blir pensionärens eller invandrarens arbetsförmåga tillgänglig och får ett värde. Samtidigt får taxibolagen konkurrens och deras värde riskerar att sjunka.

Hela tiden ökar de digitala plattformarnas värde. De spelar huvudrollen i det digitala samhället. Företag som äger och kontrollerar de digitala plattformarna blir de mäktigaste aktörerna i det samhället. Allt tal om delningsekonomi riskerar att dölja detta faktum bakom ett romantiskt skimmer. Det är därför jag föredrar att tala om plattformsekonomi snarare än delningsekonomi.

Oljeraffinaderier och biltillverkare dominerade 1900-talets samhällsbygge. Vilken värld kommer plattformsföretagen att ge oss? Hur kommer framtidens städer att utformas när de inte längre får sin form av infrastruktur och fastigheter utan av den tjänsteutövning som där erbjuds? Hur kommer vårt samhälle att se ut när all tjänsteutövning får sin form av digitala plattformar? Hur länge måste vi vänta innan det offentliga Sverige lär sig att möta sina medborgare på samma effektiva sätt som Facebook, Spotify, Uber? Hur många myndigheter behöver vi när myndigheterna blivit digitala plattformar?

Bo Dahlbom
aktivering.se

Posted in Strunt