Bricolage, elektronisk post och erotik

Svenska Dagbladet, Samtider, 16/9 1994

Beate Petersens artikel om Minitel (i förra veckan) var riktigt kul. Det föredrag av filosofen Andrew Feenberg hon har hört måste ha varit spännande. Minitel har redan antagit mytiska proportioner som exempel på användning av modern informationsteknologi. Trots sin enkelhet verkar det kunna illustrera många väsentliga inslag i denna märkliga teknologi. Och Petersen (Feenberg) lyckas återge förvånansvärt mycket av den diskussion som förts om Minitel.

Jag vill inte kommentera Petersens (eller snarare Lyotards) något överdrivna slutsatser om hur denna teknologi förändrar oss människor. Det är ett underbart fält för spekulationer, men om det skall bli annat än hugskott krävs mycket mer av ordentligt fotarbete än Lyotard har tid och lust till. Det som är mest utmärkande hos informationsteknologin är hur ofta och avgörande den förändrar karaktär och användning. Medan filosoferna spekulerar om en eller annan konsekvens av tekniken, har tekniken redan tagit en annan riktning.

Här vill jag i stället lägga tre, något mera jordnära, tillägg eller korrektioner till Petersons diskussion.

För det första är det ett intressant faktum att Minitel fick sitt genombrott genom, det antropologen och filosofen Lévi-Strauss kallar, bricolage, på engelska ”tinkering”, dvs genom en användning som brukarna själva fann på och som konstruktörerna inte hade avsett. Bricolage är ett viktigt inslag i all teknikutveckling, men sällan så spektakulärt som i fallet Minitel.

Petersen säger att möjligheten att använda Minitel till elektronisk post upptäcktes genom en slump och ett tekniskt fel vid ett experiment med videotex i Strasbourg. Jag har hört en lite annorlunda historia (av Claudio Ciborra, en forskare knuten till Theseus, franska televerkets institut för innovation, strategi och informationsteknologi i Nice).

När en lokaltidning i Strasbourg experimenterade med att använda Minitel för att folk skulle kunna lämna in och läsa radannonser, så var det en ”hacker”, troligen någon på tidningens egen data-avdelning, som kom på att använda Minitel till att upprätta direkt kontakt med annonsörerna. Detta uppfattades som en smärre skandal och historien blåstes upp av pressen, med den följden att människor gjordes uppmärksamma på möjligheten att använda Minitel till elektronisk post.

Det faktum att det var som elektronisk post Minitel på allvar slog igenom är också intressant. Det är lätt att underskatta den elektroniska posten — det är ju bara en sorts telefon. Men även om elektronisk post inte är något märkligt medium så är den ändå exempel på en ”höghastighetsteknologi”, dvs en teknologi som snabbt drar igång långtgående förändringar såväl i tekniken som i dess användning.

Det franska televerkets idé med Minitel var ett exempel på den tidens dominerande användning av datortekniken, databasteknik. Man ville med Minitel ge människor tillgång till många och stora lager av information. Men dessa informationslager har allvarliga brister. Ju snabbare tempot i världen blir, desto snabbare blir sådan lagrad information inaktuell. Arbetet med att rensa ut, uppdatera, och lägga till information blir kostsamt och på många områden kommer informationen i sådana databaser alltid att vara inaktuell och därför opålitlig.

När det är människor som lägger in informationen i databaserna, verkar dessa lager vara en omväg. Varför söka i en databas när man kan fråga en människa? Svaret är naturligtvis ofta självklart, men den fantastiska ökningen i användningen av elektronisk post beror delvis på att vi genom kontakt med människor snabbare, pålitligare och lättare kan få den information vi idag behöver. Att, som Paterson säga, att när Minitel förvandlades från databasteknik till kommunikationsmedel, den fick en ”mer liderlig och mindre förnuftsmässig karaktär” är därför vilseledande.

Databastekniken är under snabb utveckling, och med hjälp av ”intelligenta agenter” försöker man ge sökandet i databaser den effektivitet som utmärker mänsklig kommunikation när den är som bäst. Men vägen dit är lång och knagglig, och dagens databaser är fortfarande otympliga missfoster.

Tag, till exempel, användningen av biblioteksdatabaser i forskningen. Om jag vill skriva en artikel om Minitel, kan jag göra en sökning, med hjälp av nyckelord, och kanske väljer jag att helt enkelt söka på ”Minitel”. Sedan sitter jag där med en pappershög med 2347 ”träffar”, artiklar och böcker om Minitel. Det kan vara en bra början om jag skall skriva en utredning. Men forskningen är ju ett samtal, en pågående diskussion, och om jag vet att Claudio Ciborra spelar en huvudroll i diskussionen av Minitel, så skickar jag i stället ett elbrev till Claudio och ber honom ge mig några tips på läsning.

Slutligen finner jag att Petersen ger uttryck för den schablonmässiga synen på det faktum att Minitel (och Internet också för den delen) i mycket stor utsträckning används till erotik (”liderlighet”). Men erotiken är ju den starkaste kraften i människors liv. Vi (och andra organismer också) är ju, som Richard Dawkins så fyndigt fångat det, huvudsakligen överlevnadsmaskiner för våra gener och vår första uppgift är att reproducera oss. Att föröka oss är därför vårt största intresse, och om detta tar sig sådana uttryck som att söka den stora kärleken, att bilda familj, eller att rätt och slätt få knulla, det kan väl göra detsamma.

Det är förvisso lite intressant att det moderna industrisamhället så envist kan upprepa att arbetet är det viktigaste i människors liv (arbetsplatserna är ”erotiska frizoner”), men alla vet vi ju att detta inte är sant. Även om informationsteknologin sägs vara en teknologi för arbete, så är det självklart att människor kommer att göra allt de kan för att utnyttja den för det som livet verkligen gäller, nämligen sex.

Själv skulle jag kunna tänka mig att beklaga detta faktum, men då med ett helt annat tonfall än Petersen. Jag skulle inte tycka att särskilt mycket var vunnet om pornografin på nätet ersattes av högstämda kärleksdikter och samlevnadsterapi. Nej, i stället kunde man, med Dawkins, tycka att det kanske är dags för mänskligheten att befria sig från genernas herravälde, och finna någon annan mening i livet än sex och samlevnad. Jag jobbar på det, och ju äldre man blir ju lättare borde det väl bli — fast det är jag inte säker på.

Bo Dahlbom