Cyberspace – fantasi och verklighet

Föredrag på restaurang Gillestugan, Göteborg. Publicerad i Facta & Futura, 1, 1994.

Om hur livet ter sig i en värld byggd av information snarare än materia, när den moderna tekniken gjort drömmen verkligare än verkligheten.

Som verkligheten själv

När man läser en spännande bok växer det fram en värld i fantasin. En filmatiserad version av boken framställer denna värld på filmduken. Blir man tillräckligt gripen av boken eller filmen, glömmer man världen omkring sig och lever sig in i fantasins värld. Med modern informationsteknologi behöver vi inte längre ”leva” oss in i fantasins värld, vi står inte längre utanför, utan kliver helt enkelt in, med våra sinnen och vår rörelseförmåga. Vi blir inte längre bara betraktare och skapare, utan aktörer, själva närvarande, i fantasins mångskiftande värld.

Informationsteknologin har gjort det möjligt att samla all möjlig information – vetenskap, skönlitteratur, affärsdata, filmer, etc – i ett gemensamt elektroniskt medium, och när vi gör detta medium tillgängligt som rum, öppnas för oss en enorm informationsvärld, en uppsjö av virtuella världar vid sidan av den fysiska världen. Det är denna informationsvärld som William Gibson så fyndigt har kallat ”cyberspace”. I cyberspace blandas idéer och fantasi, och i takt med att tekniken utvecklas blir cyberspace lika verklig som verkligheten själv, och gränserna mellan teori och observation, mellan fakta och fiktion, suddas ut.

Livet har blivit annorlunda – och ”värre” lär det bli

För 100-150 år sedan var de flesta svenskar bönder. De gick upp strax innan det blev ljust på morgonen och gick och lade sig när det mörknade. Elektricitet hade ännu inte dragits in i stugorna. Livet bestod mest av arbete, hårt fysiskt arbete, med enkla verktyg: man bröt sten, grävde, bar och släpade, frös, slet och svettades. En och annan lördagsdans, högmässan och några historier på kyrkbacken, några kaffehalvor i skördetid, några sagostunder i kvällningen – det var den tidens underhållning. Paradiset föreställde man sig som ett liv utan arbete där man utsträckt på himmelska ängder vilade till ljudet av änglakör och harpors toner.

Hur annorlunda är inte livet idag. Hur länge skulle vi stå ut med händelselösheten och inaktiviteten i himlen? Elektricitet, järnvägar, bilar, radio, telefon, television, etc, etc, har på drygt 100 år förvandlat livet på ett sätt som 1800-talets människor knappast kunnat föreställa sig. Och den mest avgörande förändringen står underhållningsindustrin för. Det har blivit, som Svante Beckman uttrycker det, ”mera kul”. Livet är inte längre bara arbete och vila. Vi har uppfunnit ”fritiden”, och i takt med att fritiden blivit den största marknaden för konsumtion har underhållningsindustrin blivit den mest betydelsefulla industrin (vid sidan om krigsindustrin – men krig har väl också blivit en sorts underhållning?).

Vi har uppfunnit ”idrotten”, tävlingsidrott och motionsidrott. Leken får en allt större plats i våra liv, även sedan vi blivit vuxna. Och som en viktig konsekvens av allt detta – fritid, undrhållningsindustri, idrott och lek – har arbetet självt förändrat karaktär. Från att ha varit ett nödvändigt ont, i bästa fall möjligt att beskriva som ”meningsfullt”, så förväntas det ofta idag vara kul. Det skall vara roligt att gå till jobbet!

Informationsteknologin (IT) spelar huvudrollen i underhållningsindustrin. Utan IT hade det inte funnit mycket att stoppa i det tomrum i människors liv som skapats av den industriella tekniken och dess åtföljande välstånd. Den första vågen av informationsteknologi var en masskommunikationsteknologi: tidningar, radio, film, grammofon, television. Och nu sitter de där, bondbarnen från 20-talet, som flyttade till stan strax efter kriget, och tittar på teve, och talar om teve; ett liv som åskådare av en virtuell värld konstruerad av teve och befolkad av privatdetektiver, oljemiljonärer, redare och lok.

Samtidigt håller informationsteknologin på att förändra karaktär. Den andra vågen av informationsteknologi är lite annorlunda: kopiatorer, fax, freestyle, mobiltelefoner, persondatorer, elektronisk post, interaktiv video, cyberspace. Denna teknologi är ofta ”mobil” – man kan ta den med sig; den är ”personlig” – man delar inte sin upplevelse med andra. Den är också interaktiv – den kräver ett aktivt deltagande.

Om man jämför livet i Sverige i dag med hur det var för hundra år sedan är skillnaderna stora. Söker man jämföra femtio år framåt med hur det är i dag är skillnaderna antagligen ännu större, kanske utanför vår föreställningsförmåga. Här kommer ett perspektiv med ungefär 25 års sikt att anläggas.

Teknik och social förändring

Här vill jag till att börja med göra två poänger. Jag vill påminna om teknikens roll i den fantastiska förändring livet utsatts för och jag vill påminna om hur lite intresse vi ägnar denna förändring, och i samband med det hur torftig vår fantasi verkar vara när det gäller hur vi tänker oss in i och upplever förändringen. Det förflutna lämnar vi snabbt bakom oss, och vi glömmer lätt hur det en gång var. När det gäller framtiden intresserar vi oss märkligt lite för de tekniskt grundade framtidsbilderna och om vi gör det finner vi dem ofta löjeväckande orealistiska. Detta gör det svårt att se att den moderna informationsteknologin, inte minst i sådana extrema former som cyberspace, innebär en större omvandling än den vi genomlevt under de senaste hundraåren.

Världen har blivit en värld av artefakter, en artificiell värld. Maten vi äter, luften vi andas, medel för förflyttning, det vi kommunicerar, producerar, konsumerar – allt är artefakter. Och artefakterna förändrar våra liv. Visserligen älskar och hatar vi, har ångest och sörjer vi, är rädda och aggressiva, ungefär som förr, men ändå är vår vardag fylld av andra verksamheter, andra drömmar och ambitioner, andra njutningar och förströelser. ”Det var mycket tråkigare innan det fanns teve”, som en känd filosofiprofessor en gång uttryckte det.

Ett av de bättre pedagogiska exemplen på hur tekniken förändrar livet är Lewis Mumfords lektion i Teknik och civilisation om klockans, urverkets, roll i moderniseringen av Europa. Klockan utgör en grundsten i den moderna tidens disciplinering. Alla som hört rektor John Cleese i filmen Vad är klockan? förklara varför ”it is not who you are, or where you are, that is important, but when you are” förstår vad jag menar. Med klockan kunde livet disciplineras i en helt annan utsträckning och form än tidigare; med klockan växte det fram ett behov av och en dröm om standardisering (utbytbara, identiska, kugghjul i produktionsmaskineriet). Klockans sekunder tickar fram, lika långa och med en regelbundenhet som inbjuder till föreställningar om uniformering och kvantifiering, till abstrahering och renodling.

Fantasins roller

För hundra år sedan arbetade folk tolv timmar om dagen sex dagar i veckan. Det gavs inte mycket utrymme för fantasin. Möjligen fick den, med alkoholens hjälp, några korta ögonblick mellan det fysiska slitet och rusets medvetslöshet.

Utan fantasi vore vi inte människor, sägs det, men samtidigt är vår fantasi tämligen torftig. Med fantasin kan vi föreställa oss det som inte är, men ingen skall beskylla oss för att överanstränga oss i detta avseende. Nu beror detta kanske delvis på att vi lever i en tidsålder som inte sätter särskilt mycket värde på fantasin. I den moderna världen är det verkligheten, fakta, som värderas. För Upplysningen är naturvetenskapen snarare än konsten förebild, och i den mån konsten ges någon uppgift är det som anständig sedelärare i förnuftets tjänst eller som färgklickar på en kontorsgrå vardag, ”syntaktiskt socker” som man säger i IT-sammanhang. (Min syn på konsten har jag utvecklat lite i Dahlbom 1989).

Vi kan använda oss av vår fantasi till att föreställa oss och leva oss in i hur människor i andra tider haft det. Vår kultur berömmer sig förvisso av ett intresse för historia, men – handen på hjärtat – hur ofta använder vi vår fantasi för att verkligen försöka leva oss in i hur livet tedde sig förr?

När det gäller framtiden är den antagligen för vuxna människor i ännu mindre grad än historien föremål för fantasins verksamhet. Jag tror ganska få ägnar mer än flyktiga ögonblick, om ens det, åt att fantisera över hur livet för oss kommer att te sig om så där 25 år. Jag måste erkänna att jag inte riktigt begriper varför. Men jag har mina funderingar.

En anledning är verklighetens krav på oss. Vem har tid och ork att fantisera när verkligheten jagar oss runt i grottekvarnen?

En annan, och bättre, förklaring pekar på det överflöd våra liv erbjuder idag. Varför skall vi använda vår fantasi när underhållningsindustrin är så fantastisk? Andra använder sin fantasi för att underhålla oss, och, det måste väl medges, vi använder vår fantasi för att konsumera denna underhållning, om än detta är ett rätt passivt fantiserande.

En tredje förklaring innebär helt enkelt en undran över varför det förflutna och framtiden skulle uppta vår tid och vår fantasi. Det är ju i nuet som belöningarna och glädjen, ja, själva livet, finns. Mitt svar på denna undran är tämligen komplext, men till dels kan det reduceras till banaliteten att vi finner vår identitet i vårt förflutna och i vår framtid. Hittills har vi fått lära oss att identifiera oss med vad vi har gjort. Jag skulle gärna se att vi gick över till att identifiera oss mer med vår framtid. När man ligger där på psykoanalysens soffa är det inte barndomens problem som skall ventileras, utan ålderdomens. Barndomen har vi ju alla överlevt, nu gäller det att fixa ålderdomen. Den återstår och blir säkert svårare att ta sig igenom med livet i behåll.

Fantasin”, säger många, ”är det som gör oss till människor”. Vår förmåga att tänka det som inte är, att se möjligheter snarare än det blott faktiska. Men fantasin kan ges olika uppgifter: (a) med fantasin kan vi drömma oss bort, men (b) med fantasin kan vi också planera, ställa upp mål som vi sedan strävar efter att förverkliga. Fantasin kan vara ett opium; religion, droger och underhållning fungerar ofta på detta sätt. Men fantasin kan också spela huvudrollen i ett målinriktat liv, innebära strategiskt tänkande, planering, och andra verksamheter som vi uppfattar som mycket förnuftiga. Fantasin kan också användas (c) till att fundera över de förändringar i vår kultur som, framför allt, tekniken bär med sig.

När den moderna informationsteknologin gör det möjligt att utveckla fantasin som aldrig tillförne kan man undra om det är till att drömma eller till strategisk planering av livet den bör användas. I vilket fall som helst erbjuder teknologin i första hand stöd för fantasin. Den gör fantasin lika konkret och verklighetstrogen som verkligheten själv. I det avseendet är den vida överlägsen mer traditionella informationsteknologier: språket, skriften, kameran, filmen, telefonen, radion, televisionen. Den kombinerar språkets frihet med filmens tydlighet.

Virtuella världar

Enkelt uttryckt är cyberspace sammansatt av två element: (a) en rik informationsmängd görs (b) tillgänglig som rum. En vanlig bibliotekskatalog fyller ett rum. Där kan man gå runt och dra ut lådor och läsa på kort. När en sådan katalog datoriseras får man fram korten på skärmen, ett och ett, genom att ge maskinen sökord. I cyberspace är vi tillbaka vid utgångspunkten. Man kan gå in i bibliotekskatalogen, gå runt i den. Men vad är det för vits med detta? Vitsen är naturligtvis inte att i första hand använda tekniken till att omvandla fysiska bibliotekskataloger till virtuella, utan till mer spännande konstruktioner: virtuella människor att samtala med, virtuella segelbåtar att segla en virtuell jord runt i, virtuella berg att bestiga, virtuella monster att bekämpa, etc. Tekniken kan användas till att överbrygga tid och rum, till att möta människor, verkliga och inbillade, var som helst, när som helst, hur som helst.

Det är många inslag i den moderna informationsteknologin som medverkar i utvecklingen av cyberspace: grafiska gränssnitt, direktmanipulation, dataspel med virtuella verkligheter i tre dimensioner, CAD, konstruktionsarbete med datahandskar, mediarum, telepresens, robotteknik, och inte minst ett internationellt nätverk, Internet, med ”ögonblicklig” tillgång till all världens databaser. Allt har börjat ganska torftigt och enkelt, och det mesta är så än idag, men steget från dessa tillämpningar till en fullt realiserad cyberspace är mindre än man i förstone tror. Den som vid sekelskiftet såg en häst springa genom att en trumma snurrades runt och belystes inifrån skulle haft svårt att föreställa sig Coppolas Apocalypse Now.

Att lägga märke till teknikens roll som kulturförändrare, behöver inte innebära att man stirrar sig blind på tekniken. Det bästa sättet att uppfatta cyberspace är väl som någonting som funnits och spelat en viktig roll så länge människor producerat kultur, men som nu genom teknikens utveckling tämligen plötsligt får en huvudroll genom att tekniken gör cyberspace mer påtaglig och, framför allt, interaktiv. Kulturen blir mer lik naturen. Cyberspace har sina föregångare i virtuella världar byggda med annan teknik än datorer: idévärlden, himmel och helvete, politikens, vetenskapernas, konstens världar, teatern, filmen, ja, alla socialt konstruerade verkligheter (notera att om all verklighet är socialt konstruerad så är i själva verket verkligheten själv virtuell).

”Cyberspace” är Gibsons term i romanen Neuromancer från 1984. Ett tag såg det ut som om man inom forskning och teknisk utveckling på det här området skulle föredra de mer etablerade beteckningarna ”virtuell verklighet”, ”virtuella världar”, men i takt med att det som när Gibsons roman publicerades av många uppfattades som science fiction blir en kommersiellt intressant teknik, vinner Gibsons term terrräng. Annars är ”virtuell” ingen dålig term, i synnerhet för de problem den för med sig. Hur ser egentligen distinktionen reell-virtuell ut? Var går gränsen – och hur drar man den – mellan det verkliga och det virtuella?

Virtuella funktioner

I informatiken har man tidigare bland annat talat om ”virtuella maskiner” och om ”virtuella minnen”. En dator har ett primärminne med en bestämd storlek beroende på prestandan hos dess minneskort. Primärminnet har tidigare alltid utgjort en bekymmersam begränsning på datorns kapacitet. De problemen har minskat i takt med att minneskorten blivit billigare och kraftfullare. När man verkligen hade problem med små primärminnen, försökte man ibland lösa dessa genom ett intelligent utnyttjande av sekundärminnet (hårddisken). Datorn kom då att arbeta som om den hade ett större, ”virtuellt”, primärminne.

Idag är det i ett helt annat sammanhang som termen ”virtuell” oftast uppträder. En organisation, det må vara ett företag eller en offentlig myndighet, är av tradition mycket beroende av att finnas på en bestämd plats. Organisationen är som regel knuten till en bestämd byggnad eller till flera bestämda byggnader. I dessa byggnader försiggår organisationens verksamhet, där finner man organisationens medarbetare. Organisationer som inte har sin identitet knuten till en byggnad, måste finna andra former att definiera sina gränser till omgivningen och sin identitet. Ju tydligare dessa gränser är, desto verkligare är organisationen. Med modern informationsteknologi ökar samarbetet över organisationsgränserna. Samtidigt gör tekniken det mindre väsentligt att finnas på en och samma plats. I en snabbt föränderlig, och mer multinationell, värld ökar behovet av allianser och av att snabbt kunna ingå och avbryta allianser. De verkliga organisationerna ersätts av ”virtuella organisationer”.

Att tala om virtuella minnen, virtuella organisationer, och virtuella världar är någorlunda meningsfullt så länge det finns verkliga minnen, organisationer, och världar att jämföra med. Men poängen med de virtuella versionerna är ju att de kan göra allt det som verkligheten kan, fast billigare, flexiblare, friare, etc. Vi kommer därför att sträva efter att förlägga så mycket som möjligt till det virtuella och samtidigt göra det så oberoende av det reella som vi bara kan. Så småningom kommer alla minnen, alla organisationer, alla världar att kunna betecknas som virtuella. Antingen som resultat av att den tekniska utvecklingen suddat ut gränserna mellan virtuellt och verkligt, eller genom att den kulturella utvecklingen har fått oss att föredra det virtuella framför det verkliga.

Cyberspace som medium, protes och tillägg

Det som gör cyberspace till något annat än bara en häftig science fiction-fantasi är det faktum att cybertekniken helt enkelt är resultatet av en kombination av fyra tämligen väletablerade områden, fyra element, i modern informationsteknologi, vilka tillsammans bidrar till att göra cyberspace möjlig:

(1) Databasteknik. Detta är den äldsta tekniken, kärnan i 60-talets administrativa användning av datorer. Det är fråga om en teknik för snabb hantering (lagring, sortering, återvinning) av stora mängder data. Under senare år har denna teknik utvecklats i riktning bort ifrån stränga krav på datas formalisering, mot möjligheter att hantera information vilken form den än må ha. Särskilt har utvecklingen tagit fart när det gäller hantering av texter, dokument, och administrativ databehandling har mer och mer fått karaktären av administrativ dokumenthantering. Samtidigt har naturligtvis lagring, återvinning, kommunikation, etc, av ljud, bild, och video fått allt större uppmärksamhet.

(2) Teknik för människa-dator interaktion. Under 80-talet tog denna teknik ett rejält språng, mycket till följd av Apples framgångar med sitt grafiska gränssnitt genom vilket datorn manipulerades ”direkt” genom användning av ett pekdon, med vars hjälp ”objekt” på skärmen flyttades och bearbetades. Människa-dator-interaktion blev ett stort tvärvetenskapligt forsknings- och utvecklingsområde, och gränssnittsdesign blev ett begrepp som spreds långt utanför själva datortekniken. Pekdonen kompletterades med pennor, och med pennorna kom skärmen som man kan skriva på direkt. Man experimenterade med att styra datorn med särskilda handskar som registrerade fingrarnas rörelser och med hjälmar som registrerade huvudrörelser. Genom att göra en griprörelse, kan man gripa ett objekt, och när man tittar på en mapp så öppnas den. När man tittar bort så stängs den igen. Datortekniken gjorde det också möjligt att berika andra artefakters gränsytor genom att, med allehanda displayer, förse dem med mer information. Med allt bättre färgdisplayer kunde informationsteknologin också användas som ”dekorationsteknologi”. Tapetsera ditt rum med datordisplayer och du kan få vilken utsikt du vill. Eller varför inte klistra en tunn display över ditt ansikte, så kan du få en elektronisk make up.

(3) Nätverksteknologi. Detta är 90-talets utvecklingsområde framför andra. Intresset för ”elektroniska motorvägar” har, bland annat genom insatser från Bill Clinton och Al Gore, men nu även från Carl Bildt, vuxit mycket snabbt. Elektronisk post, vilken har funnits sedan 60-talets mitt, har på några få år tagit avgörande steg mot att bli varje anställds egendom i vår del av världen. Nätverksteknologin, i form av fiberoptik, växlar, servers, och, framför allt, bättre programvara, har knutit ihop telekommunikation och datorteknik, och blivit en teknik som får en värld av databaser att hänga ihop; av isolerade databaser skapas en sammanhängade informationsvärld.

(4) Utvecklingen av tilläggsteknik. Detta senaste teknikområde av betydelse för cybertekniken är under utveckling. När vi väl har tillgång till de andra tre teknikerna, kan vi använda dem till att låta artefakterna själva kommunicera med varann, hålla reda på varann. Spisen kan veta vad som finns i kylskåpet, och bilen kan hålla reda på temperaturen i sommarstugan. Genom att nätverksteknologin gör det möjligt att knyta vardagens artefakter samman i nät, och gränssnittsteknologin gör det möjligt att få dem att interagera med oss på ett smidigt sätt, förvandlas vår omedelbara omgivning till en informationsrikare, mer sammanhängande och mer samarbetsvillig värld. Dessa idéer om en ”augmented reality”, som hittills mest lett till stora investeringar (Philips m fl) i utvecklingen av ”intelligenta hus”, kommer till god användningen vid konstruktionen av en sammanhängande cyberspace.

Tillsammans ger dessa element oss en flerdimensionell teknik som kan användas som medium, protes och tillägg, och frågan är vilken användning som kommer att dominera om 25 år. Som protes ger tekniken oss bättre möjligheter att utforska och hantera vår fysiska värld: reparera kroppar, atomreaktorer, bilar etc, på avstånd. Men tekniken ger oss också, som medium, tillgång till en fantasivärld av möjligheter. Vi kan naturligvis uppfatta denna virtuella verklighet som en sorts avancerad 3D-film, dvs fantasivärlden är skapad av en producent och konsumenten tar på sig speciella glasögon för att sedan passivt betrakta denna värld. Och det är klart att mycket av teknologin kommer att ges denna karaktär, som ett nytt massmedium, men det är inte självklart att den bara kommer att få konsumtionsprägel. Den kan också bli ett medium att mer aktivt interagera med och delta i utformningen av. Kanske är ändå den tredje användningen mer intressant. I stället för att använda proteser för att se mer i världen, eller ett medium för att skapa en alternativ värld, kan vi göra världen själv rikare genom att utrusta den med informationsteknologi, genom att datorisera våra artefakter. På så sätt kan vi få dem att avslöja mer om sig själva och mer om varann.

Livet i (en värld med) cyberspace

Den tekniska utvecklingen förändrar livets villkor. Och med förändrade livsvillkor följer förändrade världsbilder. Industrialiseringen spelar en nyckelroll i framväxten av den moderna världsbilden, på samma sätt som hantverket spelar en nyckelroll i att forma traditionella världsbilder. Man undrar därför vilka nya världsbilder vi kommer att få se utvecklas i anslutning till den ”virtualisering” som informationsteknologin står för.

Att svara på den frågan innebär att ge sig i kast med vad jag kallat ”framtidsarkeologi”. Likt arkeologer som försöker härleda livsmönster och kultur ur de artefakter de gräver fram, tar framtidsarkeologen sin utgångspunkt i artefakter som kan förutses spela en viktig roll i ett framtida samhälle. Hur kommer då livet att te sig i ett samhälle med cyberspace? Min avsikt är inte att ge någon fyllig bild, utan snarare att visa på hur en sådan undersökning skulle kunna inledas.

(1) Designsamhället. Design av informationsteknologi är i stor utsträckning en fråga om ”ren” design. Behovet av materialkännedom är förhållandevis litet. Kan du tänka så kan du programmera, och kan du skapa former så kan du informera. Konsten behöver inte längre begränsa sig till att dekorera väggarna. All design blir av typ ”gränssnittsdesign” och konsten tar över många av de uppgifter som idag ligger på arkitekter och byggnadsfolk. Vi får en förskjutning från materia till information, naturligtvis, och denna visar sig i en förskjutning från materialhantering till design. Den funktionalistiska drömmen inom arkitekturen om att befria sig från materialet förverkligas, och det blir möjligt att konstruera hus utan tanke på materialbegräsningar. Men blir det hus människor vill leva i? Tja, Derzu Usala, vägvisaren i Kurosawas film med samma namn, vägrade visserligen först att gå in det hus som byggts åt honom. Inte ville väl denna naturmänniska bo i en artefakt? Men med tiden kröp han in. Och med tiden kryper vi nog in i den virtuella världen vi också. Men frågan är hur den kommer att te sig utan materialbegränsningar? När designers släpper loss sin fantasi, är det inte många av oss som hänger med.

(2) Ett kulturellt språng. Det kan tänkas att ju större möjligheterna blir att realisera fantasin, desto längre kan fantasin nå. Cyberspace kommer då att innebära ett kulturellt språng jämförbart med språket; mycket större än centralperspektivet eller boken.

(3) Individualism. Världen blir personlig, individualiserad. Övergången från masskommunikation och masskonsumtion till individualiserad kommunikation och konsumtion är delvis en rent teknisk fråga. Med en kraftfullare informationsteknologi blir individualisering möjlig. Sedan är det naturligtvis inte självklart att vi kommer att utnyttja denna möjlighet. Industrialiseringen för vilken masskonsumtion är en nödvändighet har gjort modet till en självklar ingrediens i den moderna människans identitet.

Frågan är om vi kan befria oss från behovet av gemensamma upplevelser. Vi lever förvisso i ett mass-samhälle, ett masskommunikations-samhälle, ett masskonsumtions-samhälle, men den moderna informationsteknologin erbjuder en väg ut ur detta av industrialismen framtvingade sorts liv. Frågan är om vi vill masskonsumera eller inte: disko-dunk, vasalopp, bingospel – hjorddjuret människans behov av att springa tillsammans åt samma håll som zebrorna på savannen, hur djupt sitter det? Och är inte modet just ett sådant springande åt samma håll i allt snabbare kast? Ju snabbare modet växlar desto tydligare blir flockens samhörighet. Om flocken går åt samma håll hela tiden blir inte samhörigheten lika påtaglig som om den ständigt växlar riktning. Det vet alla som har dansat. Tryggheten finns i att göra samma sak som de andra samtidigt som de andra.

(4) Producenter och konsumenter. Det har spekulerats mycket om ”informationssamhällets” nya klasser. Designsamhället verkar kunna sönderfalla i producenter och konsumenter, och så ett trasproletariat som inte ens kommer in i cyberspace. Men hur gränserna kommer att gå mellan dessa klasser är väl inte klart. Men antagligen blir det en version av kapital-arbete. Någon större förändring är knappast att vänta.

(5) En ny verklighetssyn. Antingen blir cyberspace en värld vid sidan av den materiella världen, och då kommer vi att intressera oss allt mindre för vår materiella omgivning. Eller också kommer cyberspace att uformas som en utvidgning av den materiella världen – mer informativa gränsytor, bättre samarbete mellan materiella artefakter, etc – och då kommer vi tvärtom att bli mer intresserade av vår materiella omgivning. Antingen kommer vi att få en värld där folk går omkring med huvudet i cyberspace omedvetna om den fysiska omgivningen, och där de kommer att ägna timmar varje dag åt att designa sina jag i olika virtuella verkligheter. Eller också får vi en rikare och mer formbar materiell verklighet, och då kan vi i stället ägna vår tid åt att designa vårt gränssnitt i den fysiska verkligheten. I vilket fall som helst innebär det att gränserna mellan fakta och fiktion, mellan varseblivning och fantasi, suddas ut och när tekniken blir tillräckligt avancerad försvinner de kanske för gott.

Min existentiella upplevelse av verkligheten är subjektiv, och pendlar mellan att det finns för mycket verklighet och att allt är overkligt. När man tänker efter är universum obegripligt stort. Ingenting blir egentligen riktigt verkligt när det finns så mycket verklighet – och det gäller naturligtvis i synnerhet den omedelbara verklighet som jag kallar ”min”. Cyberspace kan ytterligare förstärka våra existentiella upplevelser av overklighet.

För Platon var den materiella verkligheten föraktlig i jämförelse med idéernas högre värld. Vår kristna kultur tog över denna uppfattning. Cyberspace blir lätt en sådan idealism. Men samtidigt som vi gör oss alltmer oberoende av den fysiska verkligheten, och överlämnar kontakterna med den åt tekniken, blir vi naturligtvis alltmer beroende av tekniken.

Vad som är verkligt bestäms av den världsbild vi har. Vår traditionella världsbild med dess bestiarier, gudar, troll, etc, hade inget tomrum, inga luckor. Fantasin fyllde i den fysiska verklighetens luckor. Den moderna världsbilden är tvärtom besatt av fakta, av mekanismer, av det som kan observeras. Konsten, kartor, vetenskapen, ger oss avbildningar av denna observerade verklighet. Cyberspace innebär en återgång till en mer traditionell föreställningsvärld. Det som är möjligt är också verkligt. Det som är fysiskt realiserat är snarare mindre än mer värt än det som är virtuellt realiserat. Men kanske den rena fantasin inte är så värdefull: endast den implementerade fantasin är verklig.

Varför diskuterar vi inte detta?

Livet i vår del av världen har blivit bättre. Den tekniska utvecklingen under de senaste 150 åren har i stort sett varit en god utveckling. Ingenting tyder på att utvecklingen under de närmaste femtio åren inte kommer att gå i samma riktning. Det finns all anledning att se med tillit på framtiden och den tekniska utvecklingen. Åtminstone om man lever i Ostasien, Europa eller Nordamerika. Men det finns ett orosmoment, och det är vårt ointresse för denna utveckling. Förändringar skrämmer oss alla. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. De flesta av oss reagerar reflexartat med ett ”Stopp!” på alla förslag till förändringar. Men den tekniska utvecklingen kan inte styras genom den typen av reflexartade reaktioner. För att påverka den måste vi intressera oss för den.

Med en liberal grundsyn kan man tro att marknaden ordnar allt till det bästa, och förvisso kan vi räkna med att leva i någon form av marknadssamhälle åtminstone femtio år framöver. Men det allra minsta av eftertanke innebär ju att man inser att marknaden är vi, och att det därför är vi som skall ordna allt till det bästa. Och hur skall vi kunna göra det om vi inte intresserar oss för våra livsvillkor, för den tekniska utvecklingen?

Vad kan det bero på att vi är så ointresserade av våra livsvillkor? All modernisering till trots, förblir vi vanedjur, flockdjur, lata och fantasilösa. Problemet med socialismen, sade Oscar Wilde, var ”too many evening meetings” och antagligen gäller detsamma funderingar om framtiden. Det är roligare att leva livet än att organisera det. Det är roligt att fantisera, men trist att planera. Roligare att handla än att överväga. Belöningarna finns i nuet och tekniken är rätt tråkig. Men ändå – kan vi fortsätta som vi gjort, med att bara ta emot de förändringar de som skapar den nya tekniken skapar åt oss?

Litteratur

Benedikt, M. (1991) Cyberspace: First Steps. Cambridge, MA: The MIT Press.

Dahlbom, B. (1989) Syntaktiskt socker? Paletten, 198, 3/89.

Dahlbom, B. & Janlert, L.-E. (1993) Från bitspedition till cyberspace. Om datornätens mening, användning och verkan. I Datornät och telekommunikationer. Infrastruktur för informationssamhället, Nutek-rapport, R 1993:66, Stockholm.

Mumford, L. (1984) Teknik och civilisation. Göteborg: Vinga Press. Engelska originalet, Technics and Civilization, publicerades första gången 1934.