Ropen skalla bredband åt alla

Roaming, oktober 1999

Näringsministern kunde travestera 70-talets demonstrationskörer när han glatt berättade att regeringen nu vill förverkliga infrastrukturutredningens förslag om en nationell infrastruktur. Det är sju år sen Gore och Clinton gick ut med sitt program för en nationell informationsinfrastruktur. Bättre sent än aldrig.

Men vad är det för samhälle vi skapar med bredband in i bostäderna? I politiken verkar det bara handla om att hela Sverige skall leva – men hur kommer det livet att se ut?

Med bredband kan bostaden bli ett informationscentrum där vi kan arbeta, utbilda oss, underhållas, umgås, kort sagt göra allt en människa kan hitta på med undantag för resande och andra aktiviteter som kräver mycket utrymme.

Men i stället för att resa kan vi uppleva Afrika i vårt eget vardagsrum. I stället för att träffa grannarna, kan vi umgås på nätet och kanske mest med människor som är som vi. Vi kan jogga på rullband med feedback om hjärtverksamhet, andning, och samtidigt vackra vyer att njuta av.

När vi gör bostaden mer välutrustad lägger vi mindre resurser på den yttre miljön. Det blir lättare att göra saker hemma och den yttre miljön utarmas ännu mer. Det hela slutar med att vi kanske aldrig lämnar bostaden. Livet på nätet blir ett liv därhemma.

Men bredbandstekniken kan också användas till att göra mobiltelefonen till vårt informationscentrum. Vi kan bära det med oss vart vi går och vara ständigt tillgängliga för medarbetare, vänner och anhöriga. Vi blir nomader.

Kanske blir du en nomad i närmiljön, kanske blir din hord ett lokalt arbetslag. Kanske blir du en global nomad, på rullbandet i Bryssel, på hotellrummet i Singapore. Men även då kan du ha tillgång till din hord. Med ständigt uppkopplade mobiltelefoner säger ni godnatt till varann – tvärs över jordens yta.

I en en sådan värld kommer resurserna att satsas på transporter, mötesplatser, hotell och restauranter. Och överallt kommer det att finnas IT. Knacka på restaurantbordet och det förvandlas till en bildskärm. I stället för en värld av slutna celler, isolerade, intelligenta bostäder, får vi en rumsligt sammanhängande, öppen och mångfaldig värld, gjord för fysiska, mänskliga möten.

Det är klart att det går att sälja begagnade bilar över nätet, liksom det går att vårda och utbilda över nätet. Men även om vi har de bästa telefonerna, eller den webb-plats alla vill besöka, så måste vi möta våra kunder ansikte mot ansikte för att förstå hur de tänker, och se vart de är på väg med sina behov. När rutinuppgifterna tas om hand av tekniken, så blir till sist endast mötena kvar åt oss.

Vad vore livet utan möten? Det goda livet är ett liv med möten, ett liv där vi umgås och utvecklas i samspel med gamla vänner och nya bekantskaper. En del av oss är lyckliga nog att redan i dag ha ett sådant arbetsliv. Men om det är så vi vill leva kanske vi skulle ta det lite mer lugnt med att dra in bredband i bostaden?

Stockholm år 2015 är en levande stad med ett överflöd av mötesplatser. I de små grupper man ser röra sig, eller sitta i möte, finns ofta både barn och gamla. Om de arbetar eller leker, utbildas, vårdar eller byter tjänster med varann, är inte lätt att avgöra. Det ser ut som på Breughels gamla målning av medeltidens marknadsplats. Människorna verkar mycket upptagna, koncentrerade, ibland stressade, men Breughel skulle ändå säga att de leker. Här varken odlas eller produceras, här bytes tjänster och kommuniceras. Välkommen till livet i pratsamhället! Välkommen till det goda livet!

Bo Dahlbom adb.gu.se
professor i informatik vid Handelshögskolan i Göteborg
forskningsledare vid Viktoriainstitutet