Le livre est mort

Ikoner, nr 5, 2000

När Jacques Derrida besökte Cambridge (eller möjligen Oxford, jag minns inte riktigt), inbjuden av studenter, i början av 1980-talet, gick en analytisk filosof till attack. ”Hur kan du säga att boken är död,” undrade han, ”när det aldrig tryckts så mycket böcker som under de sista åren, när antalet författare och läsare är större än någonsin?” Derrida såg en aning förbryllad ut och svarade sedan, en aning kryptiskt, kanske: ”Le livre est mort et le livre n’est pas mort.” Det var inte ett svar som tillfredsställde, men Derrida vägrade att ytterligare yttra sig i frågan. Detta berättades för mig av frågeställaren, en irriterad Jonathan Cohen, när han besökte Cambridge, Mass., vintern 1981/82. Själv hade jag läst rätt mycket Derrida och tyckte inte att hans svar var särskilt kryptiskt, men det avslöjade jag inte för Cohen.

Internet och världsväven har i vissa avseenden förverkligat Derridas post-strukturalistiska teorier och särskilt tesen om bokens död. Boken uppfattad som en förlagsprodukt, en väl avgränsad, avslutad skrivprodukt, en genomarbetad text med välbestämd författare har fått konkurrens av ”webben” med icke avslutade, icke avgränsade, hypermediala, interaktiva arbeten under pågående framställning utan förlagsmedverkan. Internet och IT innebär förvisso också ett stöd för boken. Det ligger mycket böcker på nätet och elektroniska böcker kommer troligen att innebära ett bekvämt sätt för morgondagens nomader att fortsätta sitt bokläsande.

Vi har bara sett början på Internetanvändningens utveckling. I den mån vi kommer att fortsätta att skriva och läsa böcker så kommer Internet och tillhörande elektroniska terminaler att ersätta pappersboken. Så mycket är väl tämligen oproblematiskt. Här sker ju en omfattande forskningsinsats vad gäller att framställa nya sorters bildskärmar, bland annat sådana som är mycket lika papperet med dess goda läsegenskaper.

Boken är i mycket ett industrisamhällesfenomen. Utan ett modernt produktions- och distributionssystem kunde vi visserligen ha böcker men i mycket begränsad omfattning. Före 1850 ägde en vanlig svensk i bästa fall en bok – psalmboken. Hon kunde läsa, men det var sällan att hon läste och ännu mera sällan att hon skrev. Den roll boken idag spelar – som lärobok, som underhållning, som konst – hör till det moderna industrisamhället och man kan undra hur denna roll förändras när detta samhälle förändras.

Hur man ställer sig till en sådan fråga avslöjar vad man tror om samhällsutveckling, teknikens kraft över oss och människans möjligheter. Spinoza fascineras av hur vi inte bara utvecklar redskap för att hantera materia utan också redskap för att tänka. Texten är ett sådant redskap. Men Spinoza noterar också att vi med hjälp av dessa redskap utvecklar nya redskap med vars hjälp vi kan tänka längre och längre.

Vi kan se tillbaka på en fantastisk kulturutveckling, inte minst de senaste 1000 åren. Vad kan vi inte förvänta oss av de nästa 1000 åren, 10 000 åren? Med teknikens hjälp har vi börjat en resa, ett fantastiskt äventyr. Det mesta vi ser omkring oss idag kommer naturligtvis snart att vara borta. Världen kommer att byggas om och byggas om, och vetenskapen kommer att nå längre och längre. När vi går vidare lämnar vi tidigare väsentliga tekniker och kompetenser bakom oss. Vi kastar bort de gamla verktygen och skaffar oss nya. Den industriella revolutionen innebar ett språng i detta avseende. Med informationsteknologin gör vi ett liknande språng. När jag funderar över vad IT kan innebära, skriver jag gärna små kåserande texter av följande karaktär:

”Böcker är till för isolerade människor. I den mån samhället med IT blir ett mer interaktivt samhälle, förlorar boken sin självklara plats i utbildning, underhållning och konst. Böcker är förpackningsenheter för materiell transport av innehåll, men nätet är snart den enda teknik vi behöver för att transportera innehåll. Först transporterar vi böcker över nätet, men snart inser vi nätets möjligheter att gå utanför bokens tvångströja.

Ensam på landet, ensam i stan, ensam på resan, kan du trösta dig med en bok. Men med IT är du aldrig ensam, och ju mer IT desto mer närvarande blir ditt nätverk. Texter är arbetsredskap att tänka med. Men vi kan tänka också med levande människor och kanske bättre än med döda. IT ger oss, till skillnad från boken, tillgång till levande människor. Jag skriver en text direkt på nätet. Mina läsare kan följa med när texten växer fram. Processen är ofta lika intressant som produkten. De kan ingripa med kommentarer, frågor, tolkningar. Och så växer det fram en hypertext, skriven av oss alla, en interaktiv process utan slut, ett samtal. Texten är sluten, hypertexten är öppen. Den slutna texten är en dröm om något avslutat, något entydigt bestämt, en grund att stå på: tyska grammatiken, Sydamerikas geografi, Churchills självbiografi. Texten är en produkt. Hypertexten är ett samtal, en oavslutad process, en del i förändringen.

När man försvarar boken vill man leva kvar i 1900-talet. På 1900-talet vill vi ha grundlighet, tid till isolerad eftertanke, och noggranna förberedelser. Vi förhandsgranskar, planerar, skriver kontrakt, gör upp en budget. Men IT skapar ett nytt samhälle, nya människor, nya sätt att leva. På 2000-talet vill vi ha tillgång till vårt nätverk av människor för snabb avstämning, korrigering. Så kan vi göra flygande start och hålla högt tempo. Ett misstag kan snabbt korrigeras. Livet är ändå bara provisoriskt.

På 1900-talet arbetar vi fem dagar i veckan, affärerna har stängt på söndagar, teven är slut före midnatt, barerna stänger kl 3. Böckerna behövs. Med IT får vi tillgång till allt som händer och hela tiden händer det något. IT öppnar världen, ökar konkurrensen, höjer tempot. Vem har tid att läsa? 1900-talets bokläsare tar en paus från livets ström för att reflektera eller drömma sig bort. Hon står vid sidan av livet, vilar sig en stund i det förflutna (som om hon läste en tidning från förra året). 2000-talets människa är ständigt on-line. Livet är kort och snart är det slut. Med IT kan det pågå 24 timmar om dygnet.”

Hans Bergström har råkat på en sådan text och blivit mäkta upprörd. Det låter som om han haft roligt vid läsningen och det gläder mig. Han roar också mig när han analyserar mina motiv, vad jag funderar över, och vilken kompetens jag har. Jag skriver för att underhålla, men också för att väcka opinion och stämma till eftertanke. Tydligen har jag lyckats när det gäller Hans, men kanske inte på det sätt jag tänkt mig. Tänkt vad ett samtal hade kunnat åstadkomma. Om Hans hade slagit mig en signal, eller skickat ett mail, innan han satte sig vid ordbehandlaren? Nåväl, Hans är tidningsman. Han är en mästare på vinkling, han älskar att skvallra, och han gläds åt att ha en nyhet att förtälja. Om han hade besökt mitt hem på nätet hade han tvingats till eftertanke och nyheten hade gått förlorad.

Hans är tidningsman och vill gärna att vi fortsätter att läsa tidningar i informations-samhället. Han anför goda skäl för sin uppfattning och jag skulle gärna vilja att informationssamhället blev som han hoppas, även om jag nog kan tänka mig att det kan åstadkommas även utan tidningar. Men till skillnad från Hans är jag mindre intresserad av att skriva om hur jag vill att samhället skall bli, än att försöka beskriva det samhälle jag tycker mig se växa fram. Så kan läsaren manas till handling om hon inte gillar min beskrivning.

Samtidigt är jag lite förundrad över att så många verkar dela Hegels uppfattning; att de tror att historien slutar med dem. Jag minns hur det var när ungarna var på dagis. Först ville de inte gå dit och när de väl var där ville de inte gå hem. När boken kom ville man förbjuda den. Annars skulle ungdomar sluta lyssna på äldre och deras minnesförmåga förstöras. När den väl kommit vill man ha kvar den för alltid. Annars kommer människor att förflackas och deras förmåga till eftertanke att förstöras. Det är inte utan att man måste dra en smula på munnen.

Bo Dahlbom
chef för Svenska IT-institutet (SITI)
www.siti.se