Ett svårt dilemma
Jag hör på radion om pennalismen på internatskolan Lundsberg samtidigt som jag avslutar läsningen av Edward Luttwaks roliga lilla bok Turbo-Capitalism från 1998. Boken är en attack på marknadssamhället och Luttwak är en konservativ debattör som har rätt mycket gemensamt med dagens vänster.
Boken skrevs redan för 15 år sedan, men är ovanligt framsynt, och beskriver väl dagens situation. Efter två decennier av avreglering, privatisering, snabb teknisk utveckling och globalisering är vår värld öppnare och mer dynamisk än på länge. Tron på den fria marknadens välsignelse är starkare än någonsin.
Fria marknader och fritt företagande är förutsättningar för ett dynamiskt, föränderligt samhälle med snabb teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt. Tillväxten gynnas när regleringen av marknaden hålls till ett minimum och endast används för att motverka monopol, osund konkurrens och annat som kan störa den fria marknaden. Offentliga verksamheter och institutioner bör privatiseras och marknadsutsättas. Tullhinder, lokal reglering och andra hinder för ett fritt handelsutbyte bör minimeras.
Men alla är inte vinnare i ett dynamiskt marknadssamhälle med kreativ förstörelse av företag som inte förmår hänga med i utvecklingen, och med en arbetsrätt som sätter allt färre käppar i hjulet på företag som vill förändras. Ett dynamiskt samhälle är otryggt med snabba svängningar mellan hög- och lågkonjunktur. Det kräver av människor att de är beredda att ställa om, att flytta, vidareutbilda sig, och acceptera mer tillfälliga anställningsvillkor.
Luttwak beskriver väl såväl fördelar som nackdelar med den fria marknadens samhälle. Han jämför Italien där arbetslösheten är förfärande, på grund av en reglering som hindrar nyföretagande, med marknadsliberala länder som USA och England, där arbetslösheten är låg men där löner och arbetsvillkor är desto sämre. Luttwak menar att vi borde undvika dessa ytterligheter.
Dagens politiker måste finna den kompromiss mellan reglering och marknad som ger tillväxt utan utslagning. Men det innebär att de måste nöja sig med mindre än maximal tillväxt, dvs nöja sig med en mindre produktionsökning, och därigenom ett mindre ekonomiskt handlingsutrymme.
I praktiken innebär en sådan kompromiss att man väljer att hålla igen på produktivitetsutvecklingen till förmån för ett lugnare, tryggare, mindre dynamiskt samhälle med stora omställningar. Politiker på högerkanten tenderar att betona tillväxten mera än sina kolleger på vänsterkanten även om bilden inte alltid är så enkel. Alla politiker vet idag att om produktivitetsutvecklingen blir långsam riskeras vår internationella konkurrenskraft och för ett litet land som Sverige kan det innebära ett snabbt slut på tryggheten.
Så långt är det lätt att hålla med, men Luttwak är en konservativ tänkare som föredrar gårdagens familjeliv och lokala gemenskaper framför dagens urbana konsumtionssamhälle med tillfälliga relationer, singelliv och snabba klipp. Hans kritik av marknadssamhället blir därigenom saltare, men samtidigt mindre övertygande.
Om vi använder organisationsteorins enkla schema klan, byråkrati och marknad kan vi se att Luttwaks kritik av marknadssamhället hänvisar till fördelarna med såväl byråkrati (reglering) som klaner (släktgemenskap). Och han har rätt i att moderna samhällen måste ha alla dessa tre inslag. Men alla tre måste utvecklas och förändra karaktär när samhällen utvecklas och det gäller inte minst klanrelationerna.
Vi behöver handel för att få utveckling och vi behöver reglering för att skapa trygghet i stora samhällen, samtidigt som klanrelationerna gör oss mänskliga. Men till skillnad från Luttwak drömmer jag inte om gårdagens familjegemenskap och när jag hör om Lundsberg känner jag mest obehag över hur seglivad överklassens bisarra klangemenskap verkar vara.
Bo Dahlbom
aktivering.se