Ojämlik fördelning

Sommarens stora läsupplevelse blev inte oväntat Thomas Pikettys nyutkomna, mångordiga bibel Capital in the Twenty-First Century. Jag ser att den beskrivits som Amazons mest sålda och minst lästa bok den här säsongen och det kan jag förstå. Den har väckt stor uppmärksamhet, men man behöver mycket tid och intresse för nationalräkenskaper för att ta sig igenom texten. Själv läser jag den med stor behållning i sommarvärmen.

Boken är välskriven och lättläst även om den är lite omständlig med rätt mycket upprepningar. Pikettys resonemang och poäng kan sammanfattas enkelt och kort. Samhällen är ojämlika. Några medborgare har större arbetsinkomster än andra, några har mer kapital och större inkomster från detta kapital. Fördelningen av arbetsinkomster och kapitalinkomster har förändrats genom tiderna och vi har nu tillräckligt tillförlitliga data för att kunna beskriva dessa förändringar under de senaste 200 åren i länder som Frankrike, England, USA och Sverige.

En stor del av Pikettys insats utgörs av sammanställningen och tolkningen av dessa data. Jag kan inte bedöma om han räknat rätt, men han gör det möjligt att på saklig grund föra en diskussion om ojämlikhetens storlek i olika tider, orsaker till att den förändrats och åtgärder som skulle kunna vidtas för att påverka den.

Enligt den grova bilden var ojämlikheten i Europas länder stor ända fram till Första Världskriget, för att sedan som en följd av krigen, depressionen och skatterna minska fram till ca 1980 då den långsamt började stiga igen. Detta gäller såväl ojämlik fördelning av inkomster som av kapital.

I USA som var mer jämlikt än Europa i början av 1800-talet ökade ojämlikheten fram till Första Världskriget för att sedan radikalt minska fram till ca 1980. Därefter har den ökat snabbt igen och är på väg tillbaka till samma nivåer som i slutet av 1800-talet. Särskilt är det fördelningen av inkomster som snabbt har blivit mer ojämlik under de sista decennierna.

Piketty delar in befolkningen i tre strata: de rikaste 10 procenten, den fattigaste hälften och de 40 procenten däremellan. I Sverige som på 1900-talet blev det mest jämlika landet i världen fördelar sig kapital och arbetsinkomster på följande sätt:

Under 1800-talet ägde de 10 rikaste procenten närmare 90% av allt kapital i Sverige, dvs jord, fastigheter, aktier, etc. Efter krig och depressioner hade ägarandelen år 1980 reducerats till lite drygt 50%. Sedan började den långsamt växa igen och ligger nu på 60%. I början av 1900-talet gick drygt 45% av inkomsterna av arbete till de 10 procenten högst betalda. År 1980 hade denna andel sjunkit till 22% för att sedan börja stiga igen för att nu ligga på ca 28%.

Piketty ägnar större delen av sin bok åt en genomgång av den här sortens uppgifter från Europa och USA, men också andra delar av världen i den mån han kunnat finna data. Det är intressant läsning och för icke-nationalekonomer särskilt intressant att fundera lite mer över hur ett samhälles inkomster och kapital fördelas bland dess invånare, hur denna fördelning utvecklas över tid och vilka principer som bestämmer utvecklingen.

På vägen gör Piketty ett stort antal iakttagelser, men om vi ska sammanfatta de viktigaste så är det kanske följande tre:

(1) Katastroferna på 1900-talet drabbade verkligen de allra rikaste i såväl Europa som USA. De blev förlorarna i den väldiga (tillfälliga) kapitalförstörelse som då ägde rum. De har inte återhämtat sig ännu och frågan är om de någonsin kommer att göra det. Samhällstillgångarna har byggts upp igen, men de har inte bara gått till de allra rikaste. Om inte dessa katastrofer inträffat finns det ingen anledning att tro samhällsutvecklingen gått i denna riktning.

(2) Vinnarna på 1900-talet var i stället de 40 procenten som vi kan kalla medelklassen. På 1800-talet hade vi ett samhälle med en liten överklass på ca 10% av befolkningen som ägde allt och så ca 90% som i stort sett saknade tillgångar. De fattigaste 50% har det ungefär som de alltid haft det (fast naturligtvis på en mycket högre levnadsnivå på grund av den ekonomiska tillväxten). Men vi har fått en medelklass med tillgångar. Det kapital som de 10% rikaste har förlorat har gått till denna medelklass.

(3) Inkomstfördelningen har inte genomgått någon liknande dramatisk förändring. Jämlikheten ökade visserligen under 1900-talet, åtminstone fram till 1980, men nu verkar den minska igen. Allra tydligast är detta i USA där det skett en märkbar omfördelning av inkomsterna till de allra högst betalda. Där har under de senaste tre decennierna vuxit fram en ny grupp superrika direktörer som är tillräckligt stor för att utöva politiskt inflytande. Dessa superrika direktörer är i färd med att bilda dynastier. Samtidigt har medelklassens ekonomiska utveckling under samma tid stagnerat i USA.

Piketty nöjer sig dock inte med att skriva historia. Han talar hellre om ”politisk ekonomi” än om ”ekonomisk vetenskap” och menar att ekonomerna måste bidra till utvecklingen av det goda samhället genom att kommentera specifika institutioner och politiska förslag. För att kunna göra detta gör han först en bedömning av fördelningens utveckling under 2000-talet.

Nationalinkomsterna fördelas på inkomster av kapital och inkomster av arbete. När produktionen växer genom ökande arbetskraft eller högre produktivitet ökar också inkomsterna av arbete. Inkomsten av kapital är, enligt Piketty, tämligen konstant på ca 4-5 procent, men den fördelar sig olika: de som har mycket kapital har större procentuell avkastning.

Tillväxten kan undantagsvis uppgå till så mycket som 4 procent och ibland ännu mer, men ligger enligt Piketty normalt på ca 1,5 procent. Det är när fattiga länder industrialiseras och kommer ikapp rikare länder som tillväxten kan bli exceptionellt hög. På 2000-talet kommer vi inte att se så mycket av det. Inte heller kommer vi att ha någon nämnvärd befolkningsökning eller teknologisk utveckling liknande industrialiseringen. Vi kan därför, enligt Piketty, räkna med en genomsnittlig tillväxt på ca 1,5 procent.

Det innebär att inkomsten av kapital (r) kommer att vara betydligt större än tillväxten (g) och detta förhållande, att r > g, innebär enligt Piketty att kapitalet kommer att växa snabbare än inkomsterna. Om inga politiska initiativ tas kommer de som redan har kapital att öka detta och skillnaderna i förmögenheter kommer att öka. Vi riskerar, enligt Piketty, att på 2000-talet återvända till 1800-talets ojämlika samhälle med en relativt liten, mycket förmögen elit.

Det är viktigt att lägga märke till att detta är en förutsägelse som bygger på antaganden om 2000-talets avkastning av kapital och ekonomiska tillväxt (befolkningsökning och teknisk utveckling). Trots att merparten av hans bok handlar om trender och tendenser i fördelningen av inkomster och kapital från 1700-talet till idag, så är det inte dessa studier som ligger till grund för prognosen. Trots att Piketty säger sig vara mycket skeptisk till ekonomernas abstrakta teoretiserande, så är det just ett sådant abstrakt resonemang som ligger till grund för hans huvudpoäng.

Det innebär också att det har brutit ut en intensiv, och bitvis mycket intressant, diskussion om detta resonemang bland ekonomer (se, till exempel, den svenska bloggen ekonomistas.se och särskilt Per Krusells kritiska synpunkter till Pikettys allmänna lag att ojämlikheten ökar när r > g).

Psykologiskt blir boken övertygande genom att 400 sidors genomgång av den ekonomiska ojämlikhetens olika detaljer i olika länder och olika tider får en att tycka rejält illa om denna ojämlikhet. Sifferexercisen får en särskild effekt genom att kombineras med Balzacs råd till en ung man som vill skaffa sig en förmögenhet: satsa inte på utbildning och karriär utan gift dig rikt! När Piketty sedan hävdar att ojämlikheten bara kommer att öka på 2000-talet är man gärna med på åtgärder som förhindrar detta, även om Pikettys progressiva beskattning av inkomster och kapital inte verkar så rolig.

Logiskt är boken inte lika övertygande. Men den bidrar till den diskussion om ökad ojämlikhet som pågått i USA under de senaste åren och låt mig avsluta med några allmänna funderingar om tillväxt och fördelning i anslutning till Pikettys resonemang.

Piketty oroar sig över en möjlig framtida ökad ojämlikhet, men varför är det egentligen så viktigt med jämlikhet? I mycket ojämlika samhällen, som Sverige på 1800-talet, lever några få i lyx och överflöd medan många andra lever i misär. Lyxkonsumtionen blir i sådana samhällen anstötlig – även om misären för de många kanske inte skulle mildras nämnvärt genom en mera jämlik fördelning.

Dagens Sverige är betydligt mera jämlikt, men den stora skillnaden i levnadsstandard jämfört med 1800-talet har inte politiska utan tekniska och ekonomiska orsaker. En fantastisk teknikutveckling har gjort livet så oändligt mycket behagligare för oss alla, fattiga såväl som rika. Den ekonomiska tillväxten har gjort tekniken allmänt tillgänglig och en förutsättning för tillväxten är just en mer jämlik fördelning. Tillväxten möjliggör samtidigt som den förutsätter en allmän, växande konsumtion av varor och tjänster.

För den som idag intresserar sig på allvar för teknik och teknikutveckling är det närmast självklart att utvecklingen under 2000-talet bara kommer att accelerera. Man behöver inte dela Ray Kurzweils optimistiska framtidsvision för att hålla med om att dagens och morgondagens teknikutveckling är exponentiell. Det innebär att livet för oss alla bara kommer att bli bättre och bättre: bättre arbets- och boendeförhållanden, ett rikare tjänsteutbud, ett överflöd av billiga konsumtionsvaror, bekvämare och billigare transporter.

Ja, i många avseenden har även den fattigare halvan av Sveriges befolkning idag det bättre än den ekonomiska eliten på 1700-talet. Den har tillgång till bättre utbildning, tandvård, sjukvård, personlig hygien, underhållning, bekvämare transporter, och så vidare. Och det kommer bara att bli bättre.

I sådana samhällen, med en allmänt hög levnadsstandard, är väl den ojämlika fördelningen mindre stötande. Vad spelar det för roll att några har råd med lustyachter och palatsliknande hus vid Rivieran när vi alla har råd att semestra några veckor på Mallorca eller Cypern? Inte är det väl mycket roligare på en sån där yacht än det är på Sunwing?

I stället är det väl andra skillnader än den mellan fattiga och rika som blir viktig på 2000-talet, skillnader som handlar om olika former av utanförskap. Att ingå i ett meningsfullt sammanhang, att vara med i samhället, likställs idag med att ha ett arbete. En hög arbetslöshet är mer oroande än att några har stora förmögenheter och höga inkomster och den kan tyvärr inte åtgärdas genom beskattning av dessa förmögenheter eller inkomster.

Piketty påminner oss några gånger om hur levnadsstandarden har vuxit de senaste 200 åren, men jag tror han underskattar skillnaderna mellan nu och då. Och han verkar inte tänka sig någon vidare fortsatt sådan utveckling. Snarare får man intrycket att han oroas av en utveckling där de fattiga fortsätter att ha det som idag, medan de riktigt rika blir väldigt mycket rikare. Det verkar inte som om han riktigt ser vad konsumtionssamhället innebär – en allmänt spridd, snabbt växande konsumtion av varor och tjänster, dvs ett rikare, roligare, behagligare liv för alla.

Om vi inte oroar oss så mycket över de ekonomiska aspekterna av ojämlikhet, finns det kanske större anledning att oroa sig över de demokratiska. Pengar är makt i våra samhällen och ojämlikheten riskerar att förvandla våra samhällen till plutokratier. När makteliter tar över, faller samhällen sönder, och här finns alltid anledning till oro. Makten fördelas aldrig särskilt jämlikt, inte ens i dagens demokratier.

I dagens samhälle är det väl ändå de mäktiga företagen som oroar mer än de rika individerna, även om många av dem styr och ställer i mäktiga företag. De fyra stora IT-företagen Google, Apple, Amazon och Facebook är på väg att bli större än de sju systrarna (de sju största oljeföretagen) vad gäller börsvärde och man kan undra över vad deras inflytande kommer att innebära.

När jag skriver detta hör jag samtidigt de senaste nyheterna om situationen i norra Irak med 1 miljon människor på flykt undan Islamiska staten. Pikettys oro över en eventuellt ökande ojämlikhet i USA och Europa bleknar vid en jämförelse. 2000-talet innebär andra och större utmaningar.

Piketty vill möta en ökande ojämlikhet med progressiva skatter som gör det omöjligt att bygga upp alltför stora förmögenheter. Sådana skatter innebär en begränsning i friheten att berika sig och det är inte orimligt att beskriva dem som en form av konfiskation (vi minns Astrid Lindgrens Pomperipossa). Vi hade sådana skatter i många länder, inte minst USA och England, under och efter andra världskriget, men idag går snarare trenden mot allt plattare skatter.

Om samhället är en sammanslutning av fria och självständiga individer som väljer att utforma sina liv och söka sin försörjning efter förmåga och intresse kan skatter motiveras om de går till gemensamma behov och projekt. Men om samhället i stället är ett system för mänsklig gemenskap som bestämmer individernas möjligheter och handlingsutrymme är skatter ett medel att utforma detta system i enlighet med en eller annan samhällsidé.

I det förra fallet formulerar vi principer för individernas umgänge och sedan får samhället bli som det blir. I det senare fallet strävar vi i stället efter att utforma samhället på ett bestämt sätt och anpassa individernas handlingsutrymme därefter.

I praktiken är samhällen kombinationer av dessa två idéer, kombinationer av liberalism och socialism. Genom att liberalen inser att samhällets insatser behövs för att ge alla individer möjligheten att fritt forma sina liv kommer hon i realiteten att erkänna ett rätt stort mått av socialism.

Efter 1900-talets olika experiment handlar den politisk-ideologiska debatten idag om hur denna kombination bäst ser ut. Hur mycket av liberalism är rimlig, hur mycket av socialism? För liberalen blir Pikettys skatter ett orättvist intrång i den individuella friheten att själv utforma sitt liv. För socialisten är de i stället medel att forma ett mer rättvist samhälle. Den konflikten handlar i grunden om olika perspektiv på individer och samhälle och är svår att överbrygga. Pikettys perspektiv är tydligt.

Men det finns enklare, mer praktiska målkonflikter som aktualiseras av Pikettys progressiva skatter. Genom att uppmuntra entreprenörskap främjar vi tillväxt, men entreprenörskapet innebär konkurrens och leder till ojämlik fördelning. Med skatter kan vi åstadkomma en mer jämlik fördelning, men samtidigt riskerar vi att hämma tillväxten. Den målkonflikten ser Piketty, men den bekymrar honom inte särskilt mycket. Entreprenörer gör inte sina insatser för att bygga stora förmögenheter, menar han, men det kanske är att ta lite för lätt på frågan. Pengar är fortfarande det bästa beviset på framgång och det är framgång entreprenörerna söker.

Bo Dahlbom
aktivering.se