Rotlös på marknaden

Richard Sennett är en amerikansk kulturkonservativ sociolog som skriver om, som han själv säger, var människor håller till, dvs städerna, och vad de gör, dvs arbete. Jag läser en av hans många böcker, The Culture of the New Capitalism (2006), med stor behållning. Det är en liten bok, men mycket innehållsrik.

Sennett är kritisk till det marknadsliberala samhälle han sett växa fram under de senaste decennierna, och hans analys och kritiska synpunkter är genomtänkta och väl värda att diskutera. Han beskriver väl denna nya kapitalism, som han kallar den, och hur den skiljer sig från den mer sociala kapitalism som kännetecknade 1900-talets välfärdssamhälle.

Ändå hamnar jag till slut i samma omdöme som jag ofta gör när det gäller konservativas kritik av dagens samhälle. Deras kritik lyfter fram viktiga värden som inte uppfylls i dagens samhälle, men jag undrar alltid om de uppfylls av något samhälle, om de alls är möjliga att uppfylla.

Sennett inleder med att påminna om hur 60-talets unga protesterade mot ett stelnat samhälles institutioner till förmån för ett friare, öppnare samhälle med mer mänsklig gemenskap. Det marknadsliberala samhälle som har avlöst det gamla byråkratiska, av social ingenjörskonst tillrättalagda samhället, har i stället gett oss ett otryggare, hårdare, osäkrare samhälle.

Det är något onaturligt med ett samhälle, menar Sennett, som begär av människor att nöja sig med tillfälliga relationer, hela tiden utveckla nya kompetenser och att inte värdera erfarenhet. Men sådant är dagens snabbt föränderliga, av global konkurrens och teknikutveckling präglade samhälle.

Sennett beskriver utvecklingen från de stora, tröga fabrikernas samhälle till dagens hektiska kvartalskapitalism med allt snabbare automatisering och färre arbetare, snabbare omställning och mer tillfälliga anställningsformer. Allt fler får i detta samhälle uppleva att de inte längre behövs, att deras tjänster inte efterfrågas.

Ett marknadsliberalt, snabbt föränderligt samhälle, präglat av innovationer och kreativ förstörelse är tufft och inte särskilt omhändertagande. De villkor som gäller företagandet – konkurrens, flexibilitet, innovationer – sprider sig till arbetsmarknaden och tvingar de anställda att tänka om sig själva som företag.

Det mest intressanta avsnittet är en analys av konsumtionens villkor och hur dessa präglar oss och våra samhällsinstitutioner. I ett samhälle där konsumentmarknaden utgör tre fjärdedelar av ekonomin, som den gör i dagens USA, måste medborgarna konsumera för att hålla uppe tillväxt och sysselsättning. Men för att fortsätta konsumera, måste man snabbt tröttna på det man köpt. Viljan att äga något måste minska så snart man köpt det. Endast så kan man gå vidare och konsumera ständigt nya varor och tjänster. Man köper löften som aldrig infrias.

Konsumtionssamhället kräver denna rastlösa konsumtion och den färgar av sig på vårt sätt att se varandra. Vi förbrukar varandra ungefär som vi förbrukar varor och tjänster. Relationer blir allt mer tillfälliga. Politiker bedöms inte utifrån vad de gjort utan hur väl de lyckas framstå som löften. Sennetts beskrivning av politiken som konsumtion skulle ett par år senare få ett extremt uttryck i Barack Obamas framgångsrika, men innehållslösa, presidentkampanj.

När Sennett avslutningsvis föreslår tre värden – narrativ, nytta och hantverk – kan jag hålla med om att dessa är viktiga och även att de far illa i det marknadsliberala samhället. Men frågan är om det var bättre förr, om dessa värden fick mer utrymme i 1900-talets välfärdssamhälle.

Att kunna se sammanhang i sitt liv, att kunna beskriva livet som en meningsfull resa från början till slut (narrativ), att uppleva sig behövd, att känna att man bidrar och får erkännande för detta (nytta), samt att få glädjen att göra ett bra jobb, att göra något rätt och glädjas åt resultatet (hantverk) – detta är tre värden som ger livet mening. Om dessa värden är uppfyllda kan man vara trygg i sin identitet. Man är någon och man vet vem man är.

Enligt Sennett kunde välfärdsstaten på 1900-talet garantera dessa värden. Han frågar sig om något liknande kommer att bli möjligt på 2000-talet. Han diskuterar en ny roll för fackföreningarna som gemenskapsbyggare, olika försök att dela på jobben, staten som arbetsgivare, samt förslag på medborgarlön.

Alla dessa förslag innebär i praktiken att reducera betydelsen av arbetslinjen. I ett samhälle där robotar och automatisering breder ut sig måste människor kanske söka sin identitet och mening utanför arbetslivet. Samtidigt kan de inte längre lita på att kunna försörja sig genom arbete. Sennett försöker inte hålla isär de här frågorna, men det kan kanske vara värt besväret att göra så.

Ju rikare våra samhällen blivit desto fler har det blivit förunnat att fundera över arbetets mening. Stora delar av 1960-talets ungdomsrevolt handlade just om att ifrågasätta arbetslinjen. I dessa tider av ungdomsarbetslöshet känns funderingarna avlägsna, men ändå tycker jag att Sennett gör det lätt för sig när han utgår ifrån att 1900-talets arbetsliv gav människor mening och identitet.

Företaget Ubers framgångar har gett upphov till en diskussion om framtidens arbetsliv som aktualiserar Sennetts oro. De arbetsuppgifter som finns kvar när robotarna tagit sitt verkar allt mer få karaktären av “på begäran”. Dvs, du får bara betalt när du verkligen arbetar och du arbetar bara när någon ger dig ett uppdrag. Vi skulle kunna tala om “just-in-time”-anställningar, men vi har ju redan ett bra ord för denna arbetsform – frilans.

1900-talets anställningar fick med tiden allt mer karaktär av sociala kontrakt. Din anställning blev en del av ditt medborgarskap. Marknadssamhället försöker i stället att effektivisera arbetslivet så att arbete verkligen innebär att leverera resultat. Men i ett rikt samhälle med arbetslöshet kräver detta sociala kontrakt vid sidan om arbetslivet. Medborgarlön skulle kunna vara en möjlighet.

Det är kanske dags att vi på allvar inleder en diskussion om framtidens arbetsliv. Under 1900-talet har det varit självklart att den tekniska utvecklingen alltid erbjuder fler arbetsuppgifter genom att kombinera rationalisering med nyföretagande. Men även om den modellen håller även i framtiden, så finns det väl ändå ingenting som säger att det ska förbli möjligt att på detta sätt utveckla lönsamt nyföretagande på område efter område?

Genom rationalisering ersätts rutinuppgifter med teknik. Kommer det att finnas kvar några enkla arbetsuppgifter i ett allt teknikintensivare samhälle? Kommer vi att vilja betala människor för att utföra sådana uppgifter? Finns det någon gräns för hur avancerade arbetsuppgifter tekniken kan ta över?

Nu tigger människor på gatorna och man undrar om det inte vore möjligt för dem att finna arbetsuppgifter. Finns det inga företag som vill anställa dem? Kan de inte som företagare erbjuda sina tjänster på marknaden? Behöver man ändra på reglerna för anställning, lön, företagande, för att fler ska finna sysselsättning? Eller är det bara instegsjobb och jobbcoacher som saknas?

Bo Dahlbom
aktivering.se