Vad är detta?

Tim O’Reilly är en av Internet-pionjärerna och han har spelat en viktig roll som framtidsspanare och uttolkare av Internets betydelse. Han är bland annat känd som profet för öppen källkod och för att i början av 2000-talet efter kraschen åter ha skapat entusiasm för Internet genom att tala om webb 2.0. Nu läser jag hans senaste bok What’s the Future and Why It’s Up To Us (2017).

Det är en insiktsfull bok och den ger en mycket god bild av Internets utveckling och dagens fokus på plattformar, data och algoritmer. Användarna skapar värdet hos digitala plattformar som Google, Facebook och Wikipedia. I framtiden kommer värdet också från de enorma datamängder som sensorer samlar in utan användarnas aktiva medverkan. O’Reilly menar därför att företag som Uber bäst visar oss vart utvecklingen nu är på väg. I framtiden är det den som har de bästa algoritmerna och bäst data som ger oss de bästa tjänsterna.

O’Reilly beskriver Internets utveckling genom att peka ut bärande idéer och avgörande vägval. Han betonar Internets karaktär av öppen plattform och den kraft detta ger utvecklingen. Låsta plattformar typ Microsofts stora satsning på MSN på 1990-talet är dömda att misslyckas. Plattformarna bildar ekosystem med olika aktörer. Google och Amazon har idag ett tydligt fokus på sina användare, men de får inte glömma oberoende leverantörer och utvecklare. Om de förvandlar sina plattformar till ensidiga marknader med sig själva som dominerande leverantörer riskerar de att stagnera.

Jeff Bezos insåg tidigt betydelsen av att tillämpa plattformstänkande på det egna företaget. I ett numera legendariskt direktiv till medarbetarna beskriver Bezos hur man med väldefinierade gränssnitt mellan avdelningarna i företaget skall styra upp all intern kommunikation och alla interna beroendeförhållanden. Organisationen skall arbeta enligt samma modulära principer som den digitala plattformen.

Denna modell gjorde det möjligt att utveckla alla de tjänster som sedan kunde erbjudas marknaden som Amazon Web Services. Så blev Amazon den helt dominerande molntjänsteleverantören. Genom att välja Amazon som leverantör kan du få en IT-drift som är lika effektiv som Amazons egen.

O’Reilly har själv spelat en roll i utvecklingen av detta sätt att betona parallellerna mellan dagens utvecklingsorganisation och den programvara den utvecklar. Utveckling pågår hela tiden, organisationen är i programvaran, organiserad som den. Plattformarna erbjuder ett alternativ till 1900-talets fabriker och produktionen av de digitala tjänsterna sker inte längre i den sorts produktionssystem som fanns i fabrikerna.

Staten bör se sig själv som en plattform för medborgarnas verksamheter, som möjliggörare för företagande och handel. Staten bör fungera som App Store. I stället för att utveckla tjänster ska staten tillhandahålla alla de data den samlar in, så att oberoende utvecklare kan bygga tjänster åt medborgarna. O’Reilly har själv medverkat aktivt i sådana initiativ i USA.

Plattformarna erbjuder tjänster och tjänsternas kvalitet är beroende av den data som samlas in och de algoritmer som används för att analysera data. Google har utvecklat ett otroligt avancerat system av algoritmer, med ett växande inslag av artificiell intelligens, för att göra det möjligt att hitta det du söker i en snabbt växande ofantlig informationsmängd. Uber är helt beroende av ett ständigt flöde av data från bilar och appar som analyseras och sammanställs för att ge dig en online tjänst för effektiva transporter.

Om vi ska få tillgång till de bästa digitala tjänsterna måste vi dela med oss av våra data. Reglering av dataanvändningen är nödvändig, men kan inte handla om huruvida data får samlas in och användas eller inte. Regleringen måste skjuta in sig på hur data används, om det sker missbruk eller inte. Reglerare måste hänga med och utveckla en reglering som själv använder sig av algoritmer. De måste arbeta mer experimentellt, pröva sig fram, på samma sätt som de digitala plattformarna gör, beredda att ompröva när regleringen missar målet. När myndigheter utövar tillsyn måste de lära av Google och Facebook.

Alla som försökt lära sig utöva musik eller laga mat vet vilken betydelse algoritmer har. I 1900-talets industrialisering spelar bruksanvisningarna en viktig roll när hantverk förvandlas till rutiner, standard operating procedures eller evidensbaserade metoder. Med digitaliseringen tar algoritmerna ett allt starkare grepp om oss och våra verksamheter. Om du kör taxi för Uber är din chef en algoritm.

Sociala medier har förändrat medielandskapet med en nyhetsförmedling som mer och mer domineras av annonsörer och deras intressen. O’Reilly som själv är verksam i mediabranschen diskuterar hur vi kan lära oss att navigera i detta nya landskap. Hur bedriver man bäst källkritik och vilka krav kan man ställa på företag som Facebook att inte bidra till en utveckling som främjar fake news, alternativa fakta, skvaller och sensationer på bekostnad av kunskap, sanning och förnuftiga samtal?

Stephen Hawking, Elon Musk, Nick Boström, Max Tegmark, och många andra skrämmer oss med en framtid när tänkande maskiner har tagit makten på jorden. Det som oroar O’Reilly är i stället en annan “tänkande maskin”, nämligen det komplexa, finansiella system av människor och maskiner som redan tagit makten över näringslivet. Börshandeln styrs idag av robotar, algoritmer, som maximerar kortsiktiga investeringar och snabba exits. Denna marknad har mycket litet att göra med den marknad där människor byter varor och tjänster med varandra. Men det är den finansiella marknaden som styr näringslivet, bestämmer dess investeringar, dess strategier och affärsbeslut. Resultatet är en ekonomi som urholkas för att ge snabba vinster. På sikt riskerar vi minskad tillväxt och stagnation. Även om ett företag som Amazon hittills kunnat satsa på långsiktiga investeringar, så styr detta finansiella system utvecklingen i de digitala företagen vilket bådar illa för framtiden.

Den finansiella marknadens makt över näringslivet har vuxit under de senaste årtiondena och gjort kapitalägare och konsumenter till vinnare, medan anställda och skattebetalare är förlorarna. Men det behöver inte vara så. Reglerna för näringslivet skrivs av oss och vi kan skriva om dem och åstadkomma en bättre fördelning. För O’Reilly är konkurrensen på marknaden, globalisering och automatisering positiva krafter, men det betyder inte att vi alltid måste sträva efter att rationalisera bort sysselsättning för att öka kapitalägarnas vinster. Vi måste ha regler för näringslivet som erkänner att människor är viktiga.

Under IT-boomen i slutet av 1990-talet fick dotcombolagen värderingar baserade på framtida intäkter. När utbyggnaden av Internet inte gick snabbt nog tog pengarna slut innan intäkterna hann komma och företagen gick under. Vi ser något liknande idag när företag som Amazon, Tesla och Uber får värderingar som bygger på framtida marknadsdominans. Riskkapitalet premierar stora företag som med mycket pengar kan bygga överlägsna tjänster och med priskonkurrens snabbt bli marknadsledande. I stället för många företag och variation får vi några få jättar som med fantastisk produktivitet behöver jämförelsevis få medarbetare. Jättarna använder gärna aktieoptioner för att locka till sig de duktigaste utvecklarna och bidrar med detta till växande ekonomiska klyftor.

Riskkapitalet driver fram en utveckling där några få företag ges chansen att växa otroligt snabbt och bidra till digitaliseringens revolutionära kraft. Vi kan alla vara tacksamma för detta. På så sätt har vi fått fantastiska tjänster som YouTube och Uber. Men samtidigt får några få monopolföretag och investerare ett orimligt stort inflytande över samhällsutvecklingen och vi får en utveckling med växande ekonomiska klyftor. Utvecklingen skulle gå långsammare om företagen tvingades växa organiskt och betala sin expansion med egna intäkter, men vi skulle få en sundare ekonomi med större variation i företagandet och mindre ekonomiska skillnader.

Strax efter börskraschen 1929 skrev John Maynard Keynes en liten essä Economic possibilities for our grandchildren i vilken han förutsåg en framtid där den stora utmaningen för mänskligheten skulle vara hur man bäst utformade ett liv i överflöd. Vi är inte där ännu och dagens politiker är helt upptagna av arbetslinjen och att rädda sysselsättningen. Arbetslivet domineras av heltidsanställningar enligt den modell som utformades i industrialiseringen, även om många av arbetsuppgifterna bidrar rätt lite till livets goda. I stället för att oroas över att robotarna kommer att ta jobben ifrån oss borde vi, tycker O’Reilly, fundera på hur vi utformar ett samhälle där människor och maskiner tillsammans utför alla de arbetsuppgifter som gör livet gott för alla. Kanske är det ett samhälle med medborgarlön, men framför allt är det ett samhälle där det är möjligt att leva gott och göra något meningsfullt. Problemet idag är att vårt ekonomiska system, de finansiella marknaderna, inte belönar det människor verkligen behöver.

Vi människor formar våra liv och samhällen med teknik och när tekniken utvecklas, förändras vi och våra samhällen. Tekniken tar över arbetsuppgifter men vi kan också beskriva det som att vi skapar alltmer avancerade samarbetsformer mellan oss och tekniken. Vi bygger in vår kunskap i tekniken och när vi använder tekniken är det vår kunskap vi använder. Digitaliseringen har fört oss närmare tekniken, fått oss att växa alltmer samman med den. Nu satsar företag på att bygga samman våra hjärnor med processorer och minnen. Att oroas över att tänkande maskiner ska ta makten över oss är att missförstå vår relation till tekniken menar O’Reilly. I det mest spännande kapitlet i boken “Don’t replace people, augment them” ger han många exempel och infallsvinklar på hur teknik och teknisk utveckling är en del av vår mänskliga natur.

För många är artificiell intelligens, självstyrande bilar och drönare spännande teknik och de följer utvecklingen med stort intresse. För dem innebär digitaliseringen ett överflöd av tjänster som förenklar vardagen och gör den rikare på upplevelser. Digitala assistenter, algoritmer och datainsamling hjälper dem att navigera i ett samhälle med ett fantastiskt utbud av varor och tjänster. Det har aldrig varit roligare att leva. De möter typiskt ny teknik med ett förtjust: Vad är detta?

Många oroar sig i stället för att de självstyrande bilarna och robotarna ska ta jobben ifrån dem. Den nya tekniken har bara gjort vardagen mer komplex och svårhanterlig. Den har skapat ett otryggt och obegripligt samhälle med övervakning, maktlöshet och allt större krav. De känner inte igen sig i världen längre och längtar tillbaka till en värld före digitaliseringen som de kunde känna sig hemma i. Det var mycket bättre förr. De säger också ”Vad är detta?” inför all ny teknik, men inte med förtjusning utan irritation och avsmak.

Dessa olika reaktioner på digitaliseringen har åtminstone delvis sin grund i var människor befinner sig. Man kan inte begära att en industriarbetare i ett mindre samhälle som förlorat jobbet på grund av automatisering och globalisering ska vara lika entusiastisk inför den nya tekniken som en ung webbdesigner eller viral youtubare.

När tekniken snabbt driver fram förändringar i näringsliv, arbetsliv och samhälle och politiken verkar stå maktlös inför alla förändringar utan någon idé om hur framtiden borde se ut, då är det inte konstigt om människor oroas. Under de senaste decennierna har det bara blivit tydligare hur några få tjänar väldigt mycket på den nya tekniken, medan väldigt många även i västvärlden står utanför den ekonomiska tillväxten. För dem är det knappast någon tröst att digitalisering och globalisering inneburit ett fantastiskt ekonomiskt uppsving och skapat en ny medelklass i länder som Kina och Indien.

Efter andra världskriget var staterna i västvärlden starka och de investerade i infrastruktur, utbildning och innovationer. På senare tid har staternas inflytande minskat och det är de finansiella marknaderna som driver utvecklingen. Idag är det inte staten utan de stora företagen som formar framtiden.

Men så behöver det inte förbli, hävdar O’Reilly och han är mycket kritisk till den våg av nyliberalism som introducerades av Reagan och Thatcher på 1980-talet. Vi kan inte låta riskkapitalet diktera villkoren för samhällsutvecklingen. Vi måste alla vara med och forma framtiden. Framtiden är upp till oss. Vi måste använda tekniken för att forma ett bättre samhälle för alla. Det låter bra, men hur ska det gå till?

O’Reilly har en amerikansk tilltro till marknaden, entreprenörer och enskilda människor och han vänder sig i första hand till entreprenörerna i Silicon Valley. Det är dem han vill uppmana att tänka längre och djupare när de utformar sitt företagande. Han avslutar boken med goda råd av typen: arbeta med det som är viktigt, skapa mer värde än du gör slut på, tänk långsiktigt och försök bidra till en bättre och hållbarare framtid.

Även om O’Reilly vill se mindre av nyliberalism, är han inte rädd för marknaden. I stället är det de stora företagens dominans på marknaden han varnar för. Det tidiga 1900-talets USA präglades av statens kamp mot monopolföretag, truster, i olika branscher. Företag som Standard Oil tvingades dela upp sig i ett antal mindre företag. Man kan diskutera hur effektiva dessa åtgärder var för att bryta monopolen i amerikanskt näringsliv, men O’Reilly vill gärna se ett mer aktivt ingripande mot företag som Google, Amazon och Facebook.

Samtidigt vill han inte att staten ska bli för stark. Även staten bör se sig själv som en plattform för medborgarnas olika verksamheter. Staten bör tillhandahålla data snarare än tjänster och likt App Store överlåta åt marknadens aktörer att utveckla de tjänster medborgarna efterfrågar.

Visserligen skulle han vilja att den amerikanska staten hade en något bättre fördelningspolitik och ett bättre socialförsäkringssystem, men det viktiga är inte dessa system utan de värderingar som genomsyrar det amerikanska samhället. Om bara dessa värderingar får styra och friheten garanteras såväl mot företag med monopolfasoner som en alltför klåfingrig stat kan vi nog tillsammans fixa en bättre framtid åt alla.

Om marknaden bestämmer samhällsutvecklingen så är det, som Adam Smith lärde oss, den osynliga handen som formar framtidens samhälle. Som konsumenter väljer vi de varor och tjänster vi föredrar, men det är företagen som avgör vilket utbud som finns att tillgå. Om staten bestämmer samhällsutvecklingen är det i stället politiska partier och deras visioner som formar framtiden och vi utövar vår påverkan när vi går till val och röstar.

Även om O’Reillys bok ger en mycket insiktsfull bild av digitaliseringen, dess möjligheter och utmaningar, så är den alltför mångordig för att jag helhjärtat ska kunna rekommendera den. Jag måste också erkänna att det ibland känns en smula tröstlöst att gång på gång läsa om hur digitaliseringen för några är fantastisk, för andra hotfull, om hur de stora, digitala företagen bestämmer över samhällsutvecklingen, om hur tanklös denna utveckling verkar vara, och hur vi alla borde engagera oss i att forma en bättre värld för alla. Det är sant, men vad kan vi som inte är entreprenörer i Silicon Valley göra?

Bo Dahlbom