Från arbete till äventyr

Jag är i Tromsö för att hålla föredrag för länsstyrelsen (“Fylkesmannen”). Jag tar en promenad längs kajen, utsikten är mäktig, och besöker Polarmuséet. Det är värt ett besök. Fridtjof Nansen, Roald Amundsen, Henry Rudi, säljägare, valfångare och isbjörnsjägare, arkeologiska utgrävningar av Spetsbergen, gamla redskap, gevär och fotografier.

Vilka märkliga liv, vilka strapatser, vad var det som drev dem? Varför valde de sådana liv? Amundsen påbörjade en utbildning till läkare, men hoppade av och började med sina ishavsexpeditioner. Han skulle vinna ära och berömmelse, inte bara för att ha varit först på Sydpolen, men sedan avled han, 56 år gammal, under ett försök att undsätta Umberto Nobile som hade störtat med Italia i Arktis.

Expeditionerna var vetenskapliga, men framför allt var de väl ärobringande. De erbjöd projekt att engagera sig i, de gav livet mening och syfte. När människor inte längre står inför omedelbara krav att överleva väcks frågan vad man ska göra med sitt liv. Den frågan engagerar allt fler när medelklassen växer i samband med moderniseringen.

Existentialismen gav oss efter andra världskriget den i Europa tydligaste beskrivningen av det moderna livet som något man måste välja. Den moderna människan är “dömd till frihet”, som Sartre uttryckte det. Och inte har det blivit bättre. Gårdagens äventyrare har ersatts av dagens entreprenörer – vår tids hjältar. De går inte på expedition utan startar företag.

Likheterna är större än skillnaderna. Expeditionerna var en sorts företag. Ledda av karismatiska ledare tog företagen stora risker, men riskerna var fysiska, strapatserna stora, arbetsförhållandena ofta vidriga. Vår tids hjältar tar andra risker, men samtidigt uppvisar de samma ovanliga mått av målmedvetenhet. De ser ett mål långt där framme och är beredda att göra nästan vad som helst för att nå det målet.

Vad ska vi andra göra, vi som inte ser några mål, inte kan bli entreprenörer, för att finna mening i ett samhälle med välstånd? Hur hittar man sitt mål? Hur väljer man sitt uppdrag i livet? Eller är det uppdraget, målet som ska välja dig? Ofta går det nog rätt slumpartat till. Ingenjör Andrée fick för sig att fara med ballong över Nordpolen och det var väl en förflugen tanke. Men när han yttrat den offentligt väcktes förväntningarna och han blev sin tanke fången.

Det är klart man kan bli entreprenör, starta företag för att tjäna pengar. Det finns många fördelar med rikedom, men meningen med livet är tyvärr inte pengar. Nej, så enkelt är det inte. Men kanske kan man använda pengarna för att finna meningen med livet.

När Elon Musk tvingats sälja Paypal till Ebay satt han med 165 miljoner dollar och funderade över vad han skulle göra med sitt liv. Han var 31 år gammal. Han bestämde sig för att rädda mänskligheten från global uppvärmning genom att ge oss en elbil. Inte nog med det, om uppvärmningen hinner gå för långt erbjuder han oss att flytta till Mars i de rymdfarkoster han utvecklar.

När man frågar Musk varför han vill återuppliva det amerikanska rymdprogrammet svarar han att en människa behöver en god anledning att gå upp ur sängen på morgonen. Själv tänker han på uppgiften att göra människan till en multiplanetär art och den tanken ger hans liv mening.

För de allra flesta svenskar i modern tid har meningen med livet kanske inte varit någon stor fråga. Människor är apor och biologin manar oss göra fler apor. Livet har handlat om att gå en utbildning, skaffa ett arbete, bygga familj, se barnen växa upp och glädjas åt barnbarnen. Arbetet och familjen har fått upp oss ur sängen på morgonen.

Det är kanske först när välståndet växer och arbete och familj blir något de flesta kan skaffa sig utan större ansträngning, som funderingar om meningen med livet tränger sig på. Det är när arbetet och familjen inte kräver all vår uppmärksamhet som sådana tankar kan dyka upp.

Om vi ser ut över världen kan vi se människor som kämpar för sin överlevnad i krigshärjade samhällen med svält och sjukdomar. De drömmer om det liv med arbete och familj som levs av de allra flesta idag. Sedan finns det människor som inte nöjer sig med det livet, som söker mening i äventyr och utmaningar.

Kan vi se en utveckling här? Är detta stadier som mänskligheten passerar igenom när välståndet i världen växer? Kommer vi att bli mer äventyrliga, allt mindre nöjda med den trygga tillvaro moderniseringen gjort möjlig? Eller kommer välståndet snarare göra oss deprimerade och handlingsförlamade?

Så länge människor måste kämpa för att överleva behöver de inte tänka på meningen med livet. Det är när välståndet växer, när vi får det tillräckligt bra som vi kan börja må riktigt dåligt. Det är när vi kan välja våra liv som vi får ångest. Välståndet ger oss frihet och friheten ger oss psykiska problem. Usch, vilken dyster framtidsbild.

Arbete har länge uppfattats som ett viktigt disciplininstrument. Den fåfäng gå görer mycket ont, var ett gammalt talesätt, och genom lagstiftning och ideologisk skolning drevs folket i arbete. Arbetslinjen är bara den senaste i en lång rad av initiativ för att med arbete reglera människors vardag. En av skolans viktigaste uppgifter är att vänja oss vid arbetslivet.

Men den tekniska utvecklingen förvandlar arbetet, såväl vad gäller villkor som former och innehåll. Många av oss fyller idag arbetsdagen med uppgifter som tidigare generationer inte skulle kallat arbete. Om robotarna tar jobben ifrån oss i fabriker och på kontor, i trafiken och i servicenäringarna, kan vi alltid uppfinna nya arbetsuppgifter så att arbetslivet kan fortsätta ungefär som förut.

Men även om vi envist försöker hålla fast vid industrisamhället arbetsmodell, där heltidsanställning är norm och villkor för innanförskap, kan digitaliseringen mycket väl innebära att denna modell i grunden förvandlas. Om digitaliseringen är en samhällsrevolution jämförbar med industrialiseringen borde inte detta förvåna oss.

Det handlar helt enkelt om att utveckla en ny samhällsmodell för att hantera digitaliseringens inverkan på sysselsättningen. En sådan modell kan vi ana i utvecklingen av mer tillfälliga anställningsförhållanden, organiserade med hjälp av digitala plattformar. När en trygg försörjning inte längre kräver heltidsanställning kan arbete bli något vi ägnar oss åt trots att vi redan är försörjda.

Det är inte ovanligt att möta taxichaufförer som är pensionärer. Några har gjort något helt annat i sitt yrkesliv, men som pensionärer kör de taxi för att ha något att göra, träffa folk och dryga ut pensionen. Men kan ett helt samhälle fungera enligt en sådan modell? Robotarna har alla de trista jobben, inklusive att köra taxi, medan människor med livslång pension (medborgarlön) ägnar sig åt meningsfullt, socialt arbete i form av olika uppdrag.

Den tekniska utvecklingen har gjort människans liv allt bättre och med digitaliseringen kan vi förvänta oss fantastiska framsteg. Digitaliseringen möjliggör en långtgående automatisering av de arbetsuppgifter som dominerade 1900-talets arbetsliv. Vi kan alltid skapa nya arbetsuppgifter, men i stället skulle vi kanske försöka förverkliga den gamla drömmen om ett jordeliv utan arbetstvång?

Men är ett sådant samhälle möjligt i en global ekonomi med stora skillnader? Hur stort måste skattetrycket vara för att ge alla en rimlig medborgarlön? Och vad ska man beskatta när människors arbetsinkomster blir en allt mindre del av ekonomin? Kan ett sådant samhälle fungera? Kan människor leva med all denna frihet? I praktiken kommer friheten att begränsas av nya normer för vad människor ska ägna sig åt, men hur kan de normerna berättigas?

Visionen om ett paradis på jorden väcker många frågor som måste få sina svar med tiden allt eftersom den digitala revolutionen utvecklas. Industrialiseringen lärde oss hur svårt det är att utveckla en ny, fungerande samhällsmodell. Uppgiften kommer inte att vara lättare den här gången.

Om robotarna på 2000-talet tar jobben från oss människor kan vi få en värld där det blir allt svårare för människor att försörja sig. Livet med arbete och familj blir något att drömma om, ett mål att sträva efter. Men ett samhälle med robotar är ett rikt samhälle och kanske lyckas vi fördela rikedomen så att alla kan leva någorlunda väl – med familj, men utan arbete. Då kanske vi får fler äventyrare, fler entreprenörer? När välståndet befriat oss från det dagliga slitet kan vi söka mening i livet vid sidan om familjen. Vi kan bli mer än apor.

Vi lär inte bli lika djärva äventyrare som Roald Amundsen eller Elon Musk, men kanske kan vi finna mer vardagsnära projekt som får upp oss ur sängen på morgonen. Egentligen är ju detta en framtidsvision väl värd att försöka förverkliga.

Bo Dahlbom