Vem kan man lita på?

Om man tar del av vad som nuförtiden sägs om digitaliseringen i media, böcker, forsknings- och konsultrapporter upptäcker man snart att det finns en höger-vänster dimension i synen på digitaliseringen. En bok som får ett mycket positivt mottagande i Wall Street Journal och New York Times sågas fullständigt i New York Review of Books eller Guardian.

Digitaliseringen har blivit ett ämne även i den svenska kulturdebatten. Det skrivs om digitaliseringen på Dagens Nyheters kultursidor och det görs inlägg i radions OBS. Med några få undantag är det teknikens avigsidor som lyfts fram. Man varnar för arbetslöshet och tänkande maskiner, digitalberoende, övervakning, fake news och filterbubblor.

Företagens intressen försvaras av managementkonsulter och mycket av det som skrivs om digitaliseringen är managementlitteratur. Medborgarnas intressen försvaras i stället av en mer akademiskt orienterad teknikkritik. Vi européer är mer kritiskt inställda till Internet än amerikaner och asiater.

Digitaliseringen domineras av stora företag i Silicon Valley (Apple, Google, Facebook, Amazon) och Kina (Baudi, Alibaba, Tencent, Xiaomi). Relationerna mellan dessa företag och den politiska makten i USA respektive Kina är komplexa, men om företagens makt oroar bör man inte glömma den makt företagen ger politiken i dessa länder. Om vi övervakas av Google är vi antagligen övervakade även av NSA, även om företagen i Silicon Valley nu vill hävda sitt oberoende av Washington. Om vi handlar hos Alibaba kan vi räkna med att det kinesiska kommunistpartiet vet om det.

Europa har inga företag som kan jämföras med dessa digitala jättar. När digitala företag blir stora i Europa köps de av amerikanska företag och lämnar oss. (Även om iZettle säger att de ska stanna när de nu köps upp av Paypal.) I gengäld utmärker sig Europa av att stå upp mot de digitala jättarna, tvinga dem att betala skatt och utforma regler som begränsar deras verksamhet. Man ifrågasätter företagens monopolfasoner samtidigt som man uppskattar alla de tjänster de ger oss.

Algoritmer behöver data för att bygga tjänster och datan blir därför lika värdefull som oljan var i maskinernas samhälle. Datan blir en handelsvara och användningen av den bara ökar. Som oljan dyker den upp i de mest oväntade sammanhang. Men det är ju våra data! Borde inte vi få betalt för dem? Och borde inte vi bestämma hur de används, var de hamnar?

Internetvisionärer som Jaron Lanier i boken Who Owns the Future? (2013) önskar en framtid där vi får betalt för våra data. I stället för att bara lämna ifrån oss data i utbyte mot tjänster borde vi alla ha en mer aktiv roll i den digitala ekonomin. Kevin Kelly föreslår i The Inevitable (2016) en symmetrisk lösning där vi kan samla data om dem som samlar data om oss. GDPR är ett tungfotat steg i den riktningen som riskerar att fördyra digitaliseringen mer än att bevaka medborgarnas intressen.

Genom att kräva uttryckligt samtycke hämmas flödet av data i näten och därigenom den innovativa utvecklingen av tjänster med dessa data. I stället borde vi utveckla en lagstiftning som är positiv till data men effektiv i att ingripa mot missbruk av data och avsätta resurser till att lagföra sådant missbruk.

Om man uppskattar Internet och alla de tjänster som idag ger oss information, musik, filmer, umgänge och underhållning, och i morgon allt bättre utbildning, hälsovård, ekonomi, transporter, energi och resurseffektivitet, då säger man gärna ja till den nya tekniken. Om man inser att alla dessa tjänster byggs av data och blir bättre ju mer data de får tillgång till, då blir man i grunden positiv till att data strömmar så fritt som möjligt i näten.

Denna positiva tekniksyn behöver inte vara oförenlig med en kritisk blick på teknikens användning när denna får icke önskvärda effekter. Man kan uppskatta bilen även om man förstår oljans klimateffekter. Man kan uppskatta de digitala plattformarna och ändå inse att data missbrukas.

Företagen vill sälja sin teknik och sina tjänster. Ju mer vi köper desto bättre. Som medborgare vill vi ha tekniken och tjänsterna, men vi vill inte bli lurade. I grunden handlar det om vår tillit till samhälle, näringsliv och marknad. Ju mer tillit vi känner desto mindre benägna är vi att ställa statens eller företagens intressen mot våra egna. Jag måste erkänna att min tillit är stor.

Jag läser en utmärkt liten bok av Rachel Botsman, Who Can You Trust? (2017), på detta tema. Botsman är en känd föredragshållare med australiensiskt ursprung och har tidigare skrivit om delningsekonomi i boken What’s Mine is Yours (2011). Nu vill hon diskutera den kanske viktigaste förutsättningen för väl fungerande samhällen: människors tillit till varandra och till samhällets institutioner.

Botsman har en teori om hur grunderna för vår tillit förändras. I traditionella samhällen var tilliten lokal. Vi litade på dem vi kände, på släktingar och grannar. I moderna samhällen blir tilliten institutionell. Vi litar på rättssystemet, demokratin, myndigheter och banker. Digitaliseringen håller på att introducera en ny, teknisk grund för distribuerad tillit. Företag som EBay, Airbnb, Uber och BlaBlaCar använder sina digitala plattformar till att  ge oss tillit i vårt umgänge med främlingar.

Plattformarna gör det möjligt att sätta betyg på handlare, uthyrare, restauranger, förare, läkare, lärare, etc., och i den mån vi litar på betygen ger de oss trygghet. Tilliten till betygsättningen är beroende av tilliten till plattformarna och företagen som driver dem. Om den tilliten rubbas riskerar plattformen att kollapsa.

När Trump vunnit presidentvalet fick vi en debatt om falska nyheter på Facebook och i vilken mån de kunde ha påverkat valresultatet. Vi fick en debatt om ”filterbubblor” och hur Internet snarare verka förstärka våra fördomar än berika vår kunskap om världen. När det avslöjades att företaget Cambridge Analytica använt data från Facebook i politiskt kampanjarbete fick media och en större allmänhet en smula insikt i komplexiteten hos Facebooks algoritmer och hantering av sina 2 miljarder användares data. Det blev tydligare vilken otrolig makt Facebook utövar med hjälp av algoritmerna som styr flödet av nyheter på plattformen samtidigt som den tidigare mycket naiva tilliten till företaget rubbades.

Botsman skriver ledigt och lättläst om Jack Ma, Alibaba och Alipay, om Panamadokumenten och grävande journalister, om motstånd mot vaccinationer, om tillit till självstyrande bilar, om artificiell intelligens och ansvaret för robotar, om blockkedjor som tillitsteknik, om tillitens betydelse för samhällsutveckling, för risktagande, innovationer och handel, om hur digitaliseringen kan åstadkomma ökad tillit, men hur den också kan bidra till att tilliten undergrävs.

Betygsättning är viktig även på de mörka delarna av nätet, där handel med narkotika och vapen florerar. Som allting annat på nätet kan betygsättning manipuleras. Sätt betyg på dig själv och du får det betyg du vill ha. Din tillit till en plattform beror på hur väl den hanterar sådan manipulation och företag som Amazon är på sin vakt.

Kreditvärdering är en viktig institution i västvärlden som saknas i Kina. I stället bygger den kinesiska staten nu upp ett mycket vidare socialt värderingssystem med hjälp av digital teknik. Systemet är under utprovning, men har redan blivit mycket populärt. I teveserien Black Mirror (Netflix) finns en komisk, men skrämmande framtidsbild av ett samhälle där vi hela tiden betygsätter varandra och där förmåner är beroende av dessa betyg. Det är en skrattspegel av den globala byn där tekniken förvandlat ett naturligt socialt umgänge till mardröm.

Även om vi inte har något liknande de kinesiska värderingssystemen – Peeple var ett försök som inte blev någon större framgång – så förväntas vi betygsätta alltifrån sjukvårdsbesök till flygresor. Och även om vi ännu inte betygsätter varandra så samlar företagen in data om oss från alla våra spår på nätet. Digitala assistenter lyssnar och lär, våra klick registreras, våra film- och musikvanor kartläggs, och tillsammans skapas allt mer fullständiga profiler av oss. Inte sällan hjälper vi själva till med att fylla i detaljerna.

Kanske är vi på väg mot ett samhälle där vi hela tiden övervakas, där livet blivit en popularitetstävling, där vår uppmärksamhet läggs på hur vi, och vad vi gör uppfattas snarare än på det vi gör. Man kan skrämmas av en sådan utveckling, men kan också se den som ett sätt att undersöka vad det är att vara människa, se tekniken som en utvecklingsuppgift som gör det möjligt för oss att verkligen utforska möjliga livsformer för att kunna välja hur vi vill leva.

Digitaliseringen förvandlar våra samhällen, umgängesformer, arbetsliv och vardagsliv. Men vi bör akta oss för teknologisk determinism, att tro att vi är offer för en obönhörlig teknisk utveckling. Tekniken erbjuder varken tvångströja eller utopisk frihet. Tvärtom borde vi se på teknikanvändning ungefär som vetenskapen gör på sina experiment. Ett överflöd av teknisk utveckling gör det möjligt att välja bort det mesta, falsifiering är en minst lika värdefull framgångsmetod som verifiering.

Trump och Brexit, de populistiska strömningarna i Europa är alla utslag av missnöje med politiker, banker, myndigheter, institutioner. Men det moderna samhället är beroende av sina institutioner. Om tilliten till dessa urholkas måste den byggas upp igen. Betygsättning kan inte ersätta vår tillit till samhället och dess institutioner. Det verkar inte heller Botsman tro när hon sammanfattar sin bok. Ett samhälle med blockkedjor snarare än banker är en libertariansk dröm, men när vi litar på tekniken är det i slutändan de företag som levererar tekniken vi måste lita på. Det kan vi bara göra om vi har en politik som reglerar deras verksamhet. Det kanske inte är något perfekt system, men det finns inget bättre.

Bo Dahlbom