Oroade av Putins aktioner i Rysslands närområde har våra politiker enats om en snabb upprustning av försvaret. Försvarsberedningen föreslår stora satsningar på armén. Men är det verkligen ett konventionellt krig med Ryssland vi idag ska utforma vår försvarsverksamhet för att möta? Är det inte snarare helt andra hot och risker mot det svenska samhället som försvarsmakten borde ägna sig åt?

Det var länge sedan Sverige var i krig och kanske är det just därför svårt att föreställa sig det hända i vår tid. Krig som de såg ut förr hör helt enkelt inte hemma i vår moderna, utvecklade, välutbildade del av världen. Det är för dumt och meningslöst.

När samhällen utvecklas förändras också deras konflikter. Kriget förändrades under 1900-talet, inte minst på grund av den tekniska utvecklingen. Vi lever nu i en tid med mycket stora förändringar. Nog vore det underligt om inte kriget också skulle förändras. Att i en sådan tid gå tillbaka till 1900-talets armébaserade försvar av det svenska territoriet måste vara feltänkt.

När 30-åriga kriget var slut och den Westfaliska freden slöts år 1648 inleddes en ny era i Europas historia. Nationerna tog över som viktiga aktörer i såväl fred som krig och den oreda som tidigare gällt med furstar och småpåvar, legoknektar och otydliga gränser var över. Nu är oredan tillbaka enligt Sean McFate, författare till en mycket uppmärksammad och spännande bok om 2000-talets krigföring med titeln The New Rules of War (2019).

McFate är professor i strategi i Washington, har ett förflutet som fallskärmsjägare och legosoldat, och har skrivit såväl romaner som en bok om privata militärföretag, The Private Mercenary (2014). Han kan verkligen skriva! Han kombinerar en akademisk position med stridserfarenhet, vilket han menar är nödvändigt för att förstå hur kriget idag utvecklas.

McFate menar naturligtvis inte att oredan är tillbaka i Europa. Tvärtom, där är det lugnare än på mycket länge även om Putins invasioner av Georgien, Ukraina och Krim skrämt upp oss och fått igång upprustningen igen. Snarare är det så att globaliseringen har fått delar av världen som saknar stabila nationer, nationsgränser och statsskick att spela en viktigare roll i världssamfundet. Det är därifrån kriget kommer och det liknar inte det konventionella krig mellan nationer som dagens försvarsmakter i väst fortfarande rustar för.

Men oredan finns också i vår del av världen. Den visar sig i en växande privatisering av kriget. Över hälften av USA:s militärer i Irak och Afghanistan var inhyrda. Ryssland har 2500 legosoldater i Syrien. Den visar sig i att företag och enskilda idag är mäktigare och rikare än många nationer. Dagens miljardärer ägnar sig åt välgörenhet, men kanske hyr de i morgon en armé i fredsbevarande syfte.

McFate hämtar inspiration i Sun Tzus klassiska tankar om kriget som vilseledning när han beskriver 2000-talets krig i 10 punkter. Det är ett krig som pågår hela tiden, som förs mellan väldigt olika sorters aktörer, med påverkan och falska nyheter mer än med vapen, som inte kan vinnas med överlägsen teknik, som använder odemokratiska metoder, gärna legoknektar eller varför inte en främlingslegion. Det är denna sorts krig Ryssland ägnar sig åt idag.

Den amerikanska krigsmakten gick segrande ur andra världskriget, men därefter har den haft svårt att vinna krig. Vietnam, Irak och Afghanistan var misslyckade insatser och McFate menar att USA förlorat förmågan att vinna krig på grund av att man fortsätter att satsa sina krafter på konventionell krigföring i en värld där kriget helt förändrat karaktär. Ryssland, Kina och Iran har förstått detta, men USA och Europa har inte hängt med i utvecklingen.

Kanske förenklar McFate när han skiljer mellan konventionell krigföring mellan stater och den mer kaotiska krigföring som kännetecknar vår tid. Kanske tar han i när han avfärdar det konventionella kriget och hävdar att ingen krigar så längre. Kanske överdriver han den oreda han tycker sig se i världen eller också är han bara mer klarsynt än vi andra. Men även om han kanske överdriver gör vi klokt i att lyssna noga på vad han säger. Även om han bara har delvis rätt har han mycket att lära oss.

Sverige avvecklar nu sitt experiment med uppbyggnaden av ett aktivt insatsförsvar och återupprättar den gamla utbildningsfabriken med en stor armé av lågutbildade värnpliktiga. I stället för att satsa på elitförband och teknikspecialister, cyberförsvar och samarbete med digitala startups, återvänder man till 1900-talets konventionella försvarsmakt. Man kastar pengar i sjön samtidigt som Sverige blir sårbarare inför 2000-talets hot.

Bo Dahlbom akt.agency