Elon Musk och Jeff Bezos är båda intensiva förespråkare för upptäcktsfärder i rymden. När Musk hade tvingats sälja Paypal var rymdindustrin det han först satsade på. Han försökte köpa rymdskepp i Ryssland, men insåg snart att han behövde bygga dem själv och så bildade han år 2002 företaget SpaceX som efter en utmanande resa blivit mycket framgångsrikt. Med sina rymdskepp vill Musk ”göra människan till en multi-planetär art” och inleda koloniseringen av Mars.

Liksom Musk fascinerades Bezos i skolåldern av rymden och startade sitt rymdföretag, Blue Origin, redan år 2000 när man skulle tro att han borde haft fullt upp med utvecklingen av Amazon. Bezos vill bygga konstgjorda boplatser mellan jorden och månen och använda månen som bas för utforskandet av rymden.

Jag följer både Musk och Bezos och intresserar mig för hur de bygger sina företag, de idéer de har om framtiden och deras drömmar om rymden. Men jag delar inte deras fascination för rymdäventyr och är alldeles för nöjd med mitt liv här på jorden för att drömma om att själv besöka Mars.

Nu läser jag en spännande, tanketät, liten bok av den kanadensiske filosofen Adam Morton, Should we colonize other planets? (2018) som vrider och vänder på frågan om upptäcktsfärder i rymden. Morton diskuterar såväl de rent praktiska och ekonomiska utmaningar som sådana projekt ställer oss inför, som de mer filosofiska frågorna om varför vi ska satsa på sådan projekt.

Musk brukar hävda att vi behöver göra oss oberoende av den här planeten. När en katastrof inträffar borde vi vara försäkrade om att mänskligheten kan leva vidare på någon annan planet. Vi vet ju att solen kommer att slockna om sådär en 5 miljarder år, men andra katastrofer kan naturligtvis inträffa tidigare än så.

Morton ger några exempel på katastrofer som kan drabba oss: kärnvapenkrig, pandemier, asteroider, klimatförändringar och tänkande maskiner. Kan vi möta dessa hot genom att kolonisera rymden? Om livet går under på jorden, kan mänskligheten leva vidare på Mars?

Det skulle i så fall inte vara något särskilt gott liv. Morton ger en kortfattad men dyster beskrivning av hur mörkt, kallt, trångt och tråkigt livet skulle vara i en sådan koloni. Samtidigt måste kolonin med tiden bygga upp alla de institutioner vi har på jorden för att ta hand om barn, gamla, sjuka och handikappade.

Morton argumenterar övertygande för det orealistiska i att med dagens teknik försöka bygga kolonier på Mars, men det hindrar naturligtvis inte att det kan vara en poäng att inleda sådana projekt med hänvisning till att de likt Apollo kommer att skynda på den nödvändiga tekniska utvecklingen.

Men varför ska vi kolonisera rymden? De största hoten mot mänskligheten inom överskådlig framtid är sådana som vi själva står för. Sådana mänskliga katastrofer skulle särskilt drabba de sårbara kolonierna i rymden. Vi måste ha mycket mer långsiktiga överväganden för att motivera kolonier i rymden. Men om vi tänker mer långsiktigt, varför har Musk och Bezos så bråttom?

Morton försöker beräkna kostnaderna för att kolonisera Mars och kommer fram till att en koloni på 1000 personer skulle kosta i storleksordningen 10 000 miljarder dollar. Tillverkning och uppskjutning av alla dessa farkoster skulle bidra till den globala uppvärmningen. Finns det inte bättre sätt att använda så mycket pengar? Borde de inte läggas på att ställa om till ett fossilfritt samhälle?

Länge var rymdfärder något som bara stater ägnade sig åt. Under kalla kriget tävlade USA och Sovjetunionen om rymden. Nu satsar även Kina och Indien på månfärder även om Kinas månplanta dog i början av året och den första indiska månlandaren kraschade. Musk och Bezos är de första företagarna som på allvar ger sig på att försöka kolonisera rymden.

Framgångsrika entreprenörer som Rockefeller, Ford, Gates och Zuckerberg brukar lägga sina miljarder på välgörenhet. Musk och Bezos satsar i stället på rymden. Med tanke på kostnaderna för dessa projekt är det kanske en fördel att det sker kommersiellt och inte med skattepengar. Men borde det inte behövas tillstånd för rymdexpeditioner och vem ska i så fall utfärda tillstånden?

Mortons diskussion uppmanar oss att lyfta blicken och se på mänskligheten ur ett längre perspektiv. I vardagen är det mycket vi vill ha och njuter av, men när vi lyfter blicken inser vi att det vi verkligen sätter värde på är större ting. Människor finner mening i projekt som går utöver dem själva och finner mening i att dessa projekt fortsätter även när de själva inte längre finns kvar.

Ofta handlar projekten om att bygga, förverkliga något: familjer, samhällen, företag, konst, vetenskap. Våra liv får mening genom att ge bidrag till sådana projekt. Det räcker att vi ger ett litet bidrag. Vi ska alla dö, men dessa projekt kan leva vidare. Människan som art kommer också att dö ut och ersättas av andra arter i evolutionen.

Vi kan se människan som ett stadium i livets utveckling. Som art kommer vi att följas av andra arter, kanske med inslag av teknik. Vi kan finna mening i denna utveckling även när den fortsätter i andra arter som tar över efter oss. Kanske kan vi medverka till att de arterna blir bättre på att överleva i rymden. Vi kommer att genom dem kunna kolonisera rymden.

Elon Musk brukar säga att hans projekt att kolonisera rymden ger hans liv mening och att han gärna vill se projektet förverkligas under hans livstid. Morton menar att han blandar samman vad han vill uppnå med vad han vill uppleva. Det är mycket viktigare att projekt förverkligas än att man får uppleva att så sker. Om vi lyfter blicken ordentligt ska vi planera för en kolonisering av rymden i en avlägsen framtid när det inte längre finns människor på jorden.

Om vi verkligen oroar oss för att livet ska gå under på jorden borde vi försöka sprida det i universum. Vi borde skicka ut bakterier och andra enkla organismer i rymden så att chansen ökar att liv kan utvecklas på andra planeter. Men kanske är inte liv det vi värderar högst utan intelligens? Kanske borde vi genom teknisk utveckling i stället försäkra oss om att intelligensen inte går under även om livet gör det?

Människor är anpassade för ett liv på jorden och illa förberedda för resor i rymden. Därför bör vi planera noga innan vi försöker oss på att kolonisera rymden. Som art kommer vi att följas av andra arter i evolutionen och vi borde tänka mer på hur vi kan påverka den utvecklingen. Det är viktigare än att kasta oss ut i ogenomtänkta rymdäventyr.

Så förnuftigt och genomtänkt avslutar Morton sin diskussion. På 100 små sidor har han resonerat och ifrågasatt, analyserat och argumenterat på ett ojämförligt medryckande och upplysande sätt. Det är filosofi när den är som bäst. Men trots allt, och trots att jag inser att det är barnsligt, kan jag inte låta bli att fortsätta fascineras av Musk och Bezos och deras hejdlösa entusiasm inför det stora äventyret rymden.

Bo Dahlbom