”My name is Greta Thunberg.
I am 16 years old. I come from Sweden.
And I want you to panic.” (2019-04-16)

Under de senaste 200 åren har människor genom utsläpp av växthusgaser i atmosfären fått jordens medeltemperatur att stiga med drygt 1 grad. I Paris-avtalet år 2015 kom världens länder överens om att försöka begränsa värmeökningen till väl under 2 grader. Var vi hamnar beror på hur snabbt vi lyckas fasa ut förbränningen av kol, olja och gas i transporter, industri, jordbruk och fastigheter. Än så länge går det för långsamt. Den billiga fossila energi som bidrog till det moderna industrisamhällets överflöd av varor hotar människans långsiktiga livsvillkor.

Jag har läst två mycket olika böcker om klimathotet, en svensk och en amerikansk. Vad händer med klimatet? (2019) är en populär introduktion till klimatforskning skriven av professorn i dynamisk meteorologi Lennart Bengtsson. The Uninhabitable Earth (2019) är en mycket uppmärksammad bestseller (redan översatt till svenska) av redaktören och krönikören David Wallace-Wells.  

Bengtsson vill inviga läsaren i den meteorologiska forskningen och lyckas rätt väl med detta, även om många samband förblir rätt svårbegripliga. Några klassiska forskare omtalas, men ofta går det snabbt fram, och man får inte någon tydlig bild av hur vetenskapen utvecklats. Men man lämnar läsningen med en känsla av ödmjukhet inför komplexiteten i jordens vädersystem och beundran inför de som likt Bengtsson viger sina liv åt att göra reda i denna komplexitet.

Jag kan inte riktigt instämma i alla lovorden som recensenter och kolleger öser över Bengtssons bok, men det känns tryggt att läsa en bok om klimatet skriven av en expert på området. Och Bengtsson sprider trygghet. Han är inte särskilt oroad av den globala uppvärmningen utan tror att dess skadeverkningar kan begränsas om bara världen under rimlig tid överger sitt beroende av fossila energikällor. Han är också övertygad om att vi kommer att göra detta.

Som titeln antyder är den amerikanska boken mycket annorlunda. Här får vi en mångordig undergångssaga, en riktig domedagspredikan. Wallace-Wells besökte årets bokmässa och skrev i september 2019 ett mycket beundrande porträtt av Greta Thunberg där han beskrev henne som en modern Jeanne d’Arc.

Själv vill han kanske bli jämförd med Nostradamus och jag läser honom ungefär på samma sätt. Efter en inledning där han beskriver hur den globala uppvärmningen orsakar kaskader av kaotiska katastrofer går han i ett tiotal korta kapitel snabbt igenom alla de eländen vi står inför: värmedöd, svält, översvämningar, skogsbränder, vattenbrist, livlösa hav, förgiftad luft, pandemier, ekonomisk kollaps och klimatkrig. Men det blir ännu värre när han beskriver den politiska utvecklingen i en värld präglad av alla dessa eländen.

Med hjälp av en brokig samling litterära referenser ger han oss en kaleidoskopisk bild av framtiden, skärvor i en värld på väg mot undergång. Tekniska misslyckanden, politiska sammabrott, framstegstankens ihålighet, ekologisk pessimism och undergångspanik kantar vår väg in i framtiden. Om avsikten är att skrämma mig som läsare till handling skjuter Wallace-Wells väl över målet. Till slut tröttnar jag på eländesbeskrivningen.

Det växande intresset för rymden har fått många att med rätta betona vilken fantastisk planet Jorden är. Men Jorden är inte perfekt. Delar av vår planet är nästan obeboelig på grund av alltför sträng kyla eller alltför hög värme. Klimatet är komplext och vädret varierande. Det har alltid utmanat oss. I modern tid har vi tack vara vetenskap och teknik blivit bättre på att skydda oss mot de negativa inslagen i klimatet och mot naturkatastrofer. Vi värmer och kyler våra bostäder, bygger vallar mot översvämningar och hus som står emot jordbävningar, varnar för orkaner, vulkanutbrott och tsunamis.

Samtidigt har vi blivit många, många fler på jorden och när tyfoner och översvämningar drabbar bosättningar i de fattigare delarna av världen blir det många som drabbas. Med moderna media kommer vi väldigt nära dessa katastrofer och till slut känns det som om hela världen var fylld av dem. Att sätta ihop eländesbeskrivningar blir allt enklare ju bättre informerade vi blir om vad som sker runt om i världen. Wallace-Wells är välinformerad med en imponerande mängd referenser till eländen av alla de slag, de flesta utan direkta kopplingar till den pågående globala uppvärmningen.

Jag är en av Greta Thunbergs många beundrare. Vilket mod hon visar och vilken fantastisk talare hon är. Men hon ger mig inte panik inför framtiden. Tvärtom, välkomnar jag det intresse hon väcker för frågorna om mänsklighetens utveckling. De frågorna handlar inte bara om klimatet utan kanske ännu mer om hur människor ska lära sig att leva tillsammans på den här planeten. På 50 år har vi blivit mer än dubbelt så många (från 3,7 miljarder år 1970 till 7,8 miljarder idag). Det världssamfund som började ta form på 1900-talet står inför en spännande utveckling.

Den globala uppvärmningen kommer att utveckla vår förmåga att hantera klimat och naturkatastrofer. Den har gjort fler av oss medvetna om klimatets betydelse och hur den moderna människan påverkar den natur vi lever i. Den har gjort det möjligt att på allvar tänka över den sortens stora frågor. Vilken roll har människan på den här planeten? Vart är vi på väg med vår fantastiska vetenskapliga och tekniska utveckling? Vilka utmaningar ger vi oss och hur ska vi möta dem?

Bengtsson är inte så glad över det budskap Greta Thunberg så skickligt sprider. Till skillnad från Thunberg och vår globala stjärnforskare på området, Johan Rockström, tror inte Bengtsson på så kallade ”tipping points”, dvs mycket snabba förändringar som resultat av mer långsamma processer som fått pågå för länge. I stället betonar Bengtsson klimatets tröghet och komplexitet och varnar för katastroftänkande. Han påminner oss om domedagsprofeter som Georg Borgström och hur fel de fått. I stället för att handla i panik bör vi genom förnuftiga åtgärder som inte hotar den ekonomiska utvecklingen uppnå ett fossilfritt samhälle.

Fram till för några år sedan fanns det förnuftiga människor som var klimatskeptiker. De var helt enkelt okunniga. Men det är inte okunnighet som får Bengtsson att ifrågasätta eländesbeskrivningarna. Skillnaden mellan Bengtsson och Rockström är inte en fråga om kunskap. Båda har djupa kunskaper om klimatet och båda är väl förtrogna med fakta. Ändå drar de olika slutsatser. Skilda livserfarenheter, olikheter i världsbild, samhällsposition, personlig läggning – allt sådan spelar in när forskare resonerar. Med tiden kommer det att visa sig vem som har mest rätt. Låt oss hoppas att det blir Bengtsson.

Bo Dahlbom