Jag lyssnar på Yuval Harari när han i Davos den 24 januari 2020 uttalar sig om detta århundrades stora utmaningar. Kärnvapen, klimathot och digitalisering är det vi mest behöver oroa oss för. Sedan diskuterar han digitaliseringen eftersom det är den vi begriper minst. Artificiell intelligens gör människor överflödiga, i händerna på monopol leder AI till maktfullkomlighet, vårt beroende av AI gör att vi förlorar tron på oss själva, och med genteknik gör AI det möjligt att designa våra barn. Harari är en fantastisk talare, men när han uttalar sig om AI tycker jag att han är för närsynt samtidigt som han överdriver hoten.

Den teknovetenskapliga utvecklingen förändrar människans villkor och bestämmer människans framtid. Den globala uppvärmningen har fått somliga att ifrågasätta den teknovetenskapliga utvecklingen samtidigt som klimathotet kan ge oss ett längre tidsperspektiv på människans utveckling. För att försäkra oss om en lyckosam framtid är det viktigt att så många som möjligt försöker lyfta blicken och se vad den teknovetenskapliga utvecklingen kan komma att betyda.

Den utvecklingen har bara börjat. Uppstartssträckan var lång, men de senaste hundra åren har det gått allt fortare. Om vi försöker se in i framtiden svindlar tanken inför vad den teknovetenskapliga utvecklingen kan tänkas innebära: botandet av sjukdomar, övervinnande av åldrandet, gentekniska möjligheter, artificiell intelligens, kolonisering av rymden, digitala slavar, tämjande av naturens krafter, av energi och materia.

Filosofer har åtminstone sedan Bacon varnat oss för de fördomar som det förflutna ger oss, som begränsar vår öppenhet för vad som kommer att vara vetenskapligt och tekniskt möjligt. Dessa fördomar dominerar fortfarande mänskligheten och präglar även vetenskapen och tekniken. Många människor, även i vetenskapens värld, har en världsbild med inslag hämtade från uråldriga myter och religioner.

Samtidigt som den tekniska utvecklingen accelererar förblir vi biologiska varelser med drifter och behov från en tid innan vetenskapen alls tog sin början. Men tiden kommer motsättningen mellan dessa två, mellan apan och tekniken, natur och kultur, bara att öka. En ödesfråga blir hur vi människor kommer att hantera den motsättningen. Missbruk av droger och omfattande psykiska besvär är tecken på att många, som Freud uttryckte det, ”vantrivs i civilisationen”, men det kommer troligen att bli mycket, mycket värre. Samtidigt som människor får det allt bättre, mår de allt sämre.

Det är apan i oss som ger oss drivkraften att tävla med varandra, och det är den tävlingen som driver den teknovetenskapliga utvecklingen. Men den driver också kampen om makt, pengar, partners, ära och berömmelse. Hur dessa olika kamper utvecklas formar också människans framtid, även om den utvecklingen går betydligt långsammare än den teknovetenskapliga. Kommer mänskligheten att samlas i ett globalt samhälle med en global stat? Är vi på väg mot ett tredje världskrig? Kommer koloniseringen av rymden att göras av stater eller privata företag i konkurrens med varandra eller som ett gemensamt mänskligt projekt?

Den världsbild som människor hade innan den teknovetenskapliga utvecklingen tog fart, säg på 1500-talet i Europa, stämde rätt väl med hur människor då levde. Den världsbild det stora flertalet människor har idag och kommer att ha i morgon stämmer allt sämre med den teknovetenskapliga värld vi lever i. Även om utbildningsnivån hela tiden höjs har människor ingen chans att hänga med i den allt mer specialiserade teknovetenskapliga utvecklingen.

Klimathotet har tvingat oss att tänka över stora frågor om människans framtid och beroende av den här planeten. Genom att påverka klimatet har vi uppmärksammat dess betydelse, men också börjat ställa frågor om vår relation till planeten. Sådana frågor har rests tidigare, men då har vår påverkan varit mer lokal och begränsad. Nu kan vi på allvar börja fråga om människans roll och framtid på den här planeten. Hur länge kommer det att finnas människor här, hur kommer våra samhällen och livsvillkor att utvecklas? Är det någon poäng med att försöka kolonisera andra planeter? Är det nödvändigt för vår överlevnad?

Adam Smith ville med sin idé om ”den osynliga handen” beskriva en godartad samhällsutveckling trots att människor på marknaden bara motiveras av egenintressen. På liknande sätt är det svårt att se någon långsiktig planering i den politiska samhällsutvecklingen. Politiker reagerar på dagsaktuella krav medan samhällsutvecklingen drivs fram av teknisk utveckling i händerna på stora företag. Ingen verkar ha någon idé om vart vi egentligen är på väg. Vetenskap och teknik ger oss allt bättre redskap att påverka vår värld, men inga idéer om vad vi ska använda redskapen till. Ibland samlas vi dock i tydliga projekt och ger historien en bestämd riktning. Efterkrigstidens byggande av välfärdssamhället var ett sådant projekt.

De nationalistiska rörelserna på 1800-talet gav många människor storartade projekt att ägna sina liv åt. Befrielsekamp och nationsbildning väckte starka känslor och gav mening. Kommer vi på liknande sätt att kunna samlas kring bildandet av en global samhällsordning, en globalstat? När kommer en större del av mänskligheten att vara mogen för ett sådant projekt? Det europeiska projektet har mest engagerat de politiska eliterna i Europa och det sönderfall vi idag ser visar att många européer verkar vara kvar i en mer nationalistisk anda. Globalismen lär vänta på sig även om klimathotet ger den en välbehövlig skjuts.

Historien och föreställningar om vårt ursprung kan ge våra liv sammanhang och mening. Men även framtiden kan göra detta. Kanske är detta en viktig skiljelinje? Somliga ser bakåt, andra ser framåt. Här finns en konfliktyta. Men det finns andra sådana ytor och den mellan natur och kultur är minst lika aktuell idag.

Människor är apor med kultur och som kulturvarelser vill vi ha projekt som ger våra liv mening. Vi behöver ingå i ett större sammanhang än familjen med dess biologiska uppgifter. Nationen, globen, rymden, tekniken, vetenskapen är alla sammanhang som handlar om människans öde och utveckling. Somliga ser bakåt, andra ser framåt, men de är alla kulturella projekt. De går utöver apan i oss och skiljer oss från den natur vi utgår ifrån. I den globala uppvärmningens tid är det inte ovanligt att människor i stället söker sig till naturen för att finna sitt sammanhang. Kanske är detta en smula motsägelsefullt, en önskan om en mer naturlig kultur, en önskan om att upphäva konflikten natur-kultur.

Bo Dahlbom